Cathy Freeman Park

Det är mer än en smula märkligt att det tog mig tre besök och över ett halvårs sammanlagd vistelse i Sydney innan jag lyckades ta mig till Sydney Olympic Park. Jag menar, inte bara följde jag Sydney OS klistrad framför en väldigt liten tv som inlånats speciellt för detta ändamål (jag tror att den tv:n är det bästa tecknet på hur långt tid sedan 2000 faktiskt är) utan hade det inte varit för Cathy Freemans olympiska guld hade jag kanske aldrig ens tagit mig till Australien. Då hade jag nog aldrig börjat intressera mig för ursprungsfolk och försoningsprocesser.

Cathy Freeman har fÃ¥tt en liten park uppkallad efter sig vid olympiastadion. Där finns en stor gräsmatta, en lekplats och den olympiska elden. Elden har dock bytt element till vatten som i intervaller regnar ner och studsar mot marken. (Vattnet var för all del en viktig del av denna skapelse även under spelen.) Det är inte sÃ¥ mycket en fontän som en lekplats, det är fullt av barn som skrikande av glädje springer genom det vattenfall som bildas. E är skrämd av intensiteten i vattnet och barnens lek, men när vattenfallet upphör och elden töms vÃ¥gar han sig fram. Han springer med förtjusning i det duggregn vattenfallet omvandlas till och ”ramlar” hela tiden ner pÃ¥ de fortfarande vÃ¥ta stenplattorna. Det är varmt igen. Inte pÃ¥ 30 Ã¥r har sÃ¥ stora mängder regn följts av sÃ¥ mycket värme tydligen. Prognosen säger att värmeböljan ska kulminera med 40 grader och Ã¥ska imorgon. (Vi tröstar oss med att det efter imorgon förmodligen kommer dröja ett bra tag innan vi fÃ¥r nästa tillfälle att klaga pÃ¥ att det är för varmt.)

Det är naturligtvis omöjligt att säga om Cathy Freemans seger hade någon större påverkan på den australiensiska försoningsprocessen. En offentlig ursäkt från premiärministern å statens vägnar har det i alla fall blivit sedan dess. För min egen del har det blivit två c-uppsatser* och fyra Australienresor. Det är lärorikt, det där sportintresset.

cauldron

*Den ena uppsatsen blev också en artikel till socialantropologistudenternas årsbok i Oslo. När jag nu tittar igenom den slår det mig också hur mycket av det som finns i den har haft betydelse för sådant jag arbetat med långt senare. (Denna tio år gamla text om Cathy Freeman finns här: Dahlin årboka 2005)