Cathy Freeman Park

Det är mer än en smula märkligt att det tog mig tre besök och över ett halvårs sammanlagd vistelse i Sydney innan jag lyckades ta mig till Sydney Olympic Park. Jag menar, inte bara följde jag Sydney OS klistrad framför en väldigt liten tv som inlånats speciellt för detta ändamål (jag tror att den tv:n är det bästa tecknet på hur långt tid sedan 2000 faktiskt är) utan hade det inte varit för Cathy Freemans olympiska guld hade jag kanske aldrig ens tagit mig till Australien. Då hade jag nog aldrig börjat intressera mig för ursprungsfolk och försoningsprocesser.

Cathy Freeman har fÃ¥tt en liten park uppkallad efter sig vid olympiastadion. Där finns en stor gräsmatta, en lekplats och den olympiska elden. Elden har dock bytt element till vatten som i intervaller regnar ner och studsar mot marken. (Vattnet var för all del en viktig del av denna skapelse även under spelen.) Det är inte sÃ¥ mycket en fontän som en lekplats, det är fullt av barn som skrikande av glädje springer genom det vattenfall som bildas. E är skrämd av intensiteten i vattnet och barnens lek, men när vattenfallet upphör och elden töms vÃ¥gar han sig fram. Han springer med förtjusning i det duggregn vattenfallet omvandlas till och ”ramlar” hela tiden ner pÃ¥ de fortfarande vÃ¥ta stenplattorna. Det är varmt igen. Inte pÃ¥ 30 Ã¥r har sÃ¥ stora mängder regn följts av sÃ¥ mycket värme tydligen. Prognosen säger att värmeböljan ska kulminera med 40 grader och Ã¥ska imorgon. (Vi tröstar oss med att det efter imorgon förmodligen kommer dröja ett bra tag innan vi fÃ¥r nästa tillfälle att klaga pÃ¥ att det är för varmt.)

Det är naturligtvis omöjligt att säga om Cathy Freemans seger hade någon större påverkan på den australiensiska försoningsprocessen. En offentlig ursäkt från premiärministern å statens vägnar har det i alla fall blivit sedan dess. För min egen del har det blivit två c-uppsatser* och fyra Australienresor. Det är lärorikt, det där sportintresset.

cauldron

*Den ena uppsatsen blev också en artikel till socialantropologistudenternas årsbok i Oslo. När jag nu tittar igenom den slår det mig också hur mycket av det som finns i den har haft betydelse för sådant jag arbetat med långt senare. (Denna tio år gamla text om Cathy Freeman finns här: Dahlin årboka 2005)

Mudgee

Det slutar regna nÃ¥gra mil innan Mudgee och jag kan till och med se en reva blÃ¥ himmel. Det har vräkt ner i flera dagar, min kollegas förutsägelser om att det skulle ”bucket down” visade sig stämma. Det har stundtals varit som att fÃ¥ en hink vatten över sig. Genomblöt pÃ¥ nÃ¥gra sekunder om man fastnar i störtskurarna. Cricketmatchen mellan Australien och Västindien pÃ¥ Sydney Cricket Ground har inte fÃ¥tt mÃ¥nga bollar spelade under sina tre första dagar. Det är inte bara i England engelska sporter kan regna bort alltsÃ¥.

När jag kör över bergen forsar vattnet över vägen. Jag närmast kryper ner för de branta serpentinvägarna mot Lithgow. Det här är ändå ingenting mot översvämningarna i andra delar av NSW. Termometern visar 13 grader. Det är lite svensk sommar över det hela. En väldigt blöt svensk sommar. Det är en lättnad att se solen i Mudgee, och ännu större lättnad att jag ska övernatta här. Vänstertrafik och ösregn innebär en trött förare.

Detta är mitt fjärde besök i Mudgee, en ganska osannolik liten stad att besöka för fjärde gÃ¥ngen. Mudgee har tvÃ¥ huvudindustrier: gruvor och vin. Det bäddar för en mix av arbetarklass och överklass,  om man vill se det sÃ¥. Mudgee ligger hänförande vackert inbäddat bland trädklädda kullar och berg. Stadens centrum har en rondell med likadan minnesmärkesklockstapel som i Coonabarabran. PÃ¥ Kelly’s Irish Pub hänger gruvarbetarna, andra delar av staden och omgivningarna har en mer förfinad framtoning. För en stad pÃ¥ knappt tiotusen invÃ¥nare finns det ett försvarligt utbud av restauranger och butiker.  VingÃ¥rden Tinja kan fÃ¥ vem som helst att börja fundera pÃ¥ livet som vinbonde i Mudgeetrakten.

Jag bor på Soldiers motel, ett stenkast från den lokala RSL-föreningen. Beställer en 5-dollar pizza och önskar jag kunde beskriva karaktärerna som jobbar på och frekventerar pizzerian i Mudgee: den finniga tonåringen som absolut inte klarar att bokstavera J o h a n n a (till skillnad från i Ryssland är det varken ett konstigt eller ens ovanligt namn här), familjen med barn i vita judokläder. Äter den, visar det sig, mycket prisvärda 5-dollarpizzan på motellrummets uteplats och ser solen gå ner över bergen och RSL, eller ja mest ser jag parkeringen men genom den stora blå Subarun skymtar jag gyllene moln och trädklädda berg. Fjärde gången i Mudgee. Det blir kanske ett besök till på vägen hem.

Mudgee

Klockstapeln i Mudgee en soligare kväll i november