Krukmakeriet i skogen

Strax utanför Coonabarabarn, Australiens astronomihuvudstad om ni minns, börjar Pilligaskogen. Pilliga är den största skogen i NSW väster om the Great Dividing Range. Huvudvägen från Coonabarabran till Narrabri skär rakt genom skogen, det är tio mil med skog på båda sidor om vägen. Tio mil av Eucalyptusträd och cypresser med svarta stammar, för skogsbränder är inget ovanligt i den här delen av världen. Här finns kängrur, wallabies, koalor, ödlor, ormar, en liten sällsynt mus och massor av fåglar.

Och mitt i den här skogen ligger Pilliga Pottery. Det är ett av de märkligare ställen jag har besökt. Efter tio kilometer på en skumpig, och efter regn mycket lerig, grusväg där det mest bara är träd (och kängrur!) på båda sidor av vägen kommer man plötsligt fram till en hel liten by. Det är visserligen inga kullar, men det är ändå nästan så man hör Rune Andreassons röst berätta att här ”…ligger några lustiga små hus”. Det lustigaste står på höga fötter. Och det kanske lustigaste av allt, är att det här är en liten tysk koloni. Pilliga Pottery startas av ett tyskt par som av någon anledning fick för sig att de skulle emigrera till Australien i början av 1980-talet. Och av någon ännu mer oklar anledning hamnade de just här, trivdes och köpte en gård. Det lustiga huset på höga fötter användes som skolbyggnad när de hemundervisade sina barn.

20151203_87pilliga_IT

De var keramiker, så att de startade ett krukmakeri är kanske det mest logiska i hela historien. Och runt krukmakeriet har det här komplexet vuxit upp. Blue Wren Bush Café med vedugnsbakad pizza och hemgjord glass, keramikkurser i krumakeriet, getter, får, kalkoner, kossor, och övernattningar i de lustiga husen. Vi inkvarterade oss i Poet’s Cottage. Ett rustikt hus i lertegel, med ett vackert stengolv och ett sovloft i rejält trä. Bara trappan dit är ett konstverk. Allt porslin och till och med lampskärmarna är tillverkade i kurmakeriet, fönstren har munblåst glas med vackra mosaikdetaljer, och det finns en stor veranda med bushutsikt. Som när vi kom badade i ett månljus så starkt att det kastade skuggor.

Krukmakeriet och cafeet är i vad som skulle kunna kallas medelhavsstil. ”European style” beskriver de sig som i sina reklambroschyrer. Och uteplatsen runt omkring är naturligtvis dekorerad med keramik. Delfiner, krukor, till och med ett keramikträd. Allting är väldigt hantverksmässigt, eklektiskt, rustikt och förfinat på samma gång. Det är Maria Rickert som driver Pilliga Pottery tillsammans med sina söner och ett antal volontärarbetare från hela världen fast mest från Tyskland. Gästerna verkar också vara främst från Tyskland. Hade det inte varit för eukalyptusträden och den väldigt otyska naturen, hade man nästan kunna tro att vi var i Tyskland.

Hur vi hamnade där? Jo, i Pilligaskogen har Santos ett 30-tal ”pilot wells” för Coal Seam Gas och planer på ett gasfield med i inlednignsskedet 800 gasborrtorn. Och om det för några veckor sedan var väldigt lugnt på den här fronten, så har Santos sedan vi lämnade Coonabarabran förra gången börjat föra in manskap och maskiner i området. Gasmotståndarna mobiliserar också. Och Maria Rickert driver inte bara sitt märkliga kurmakeriimperium, hon är också engagerad i kampen mot gasen.