Jul i Parramatta Park

På juldagen har vi bestämt oss för att äntligen prova de där grillarna som ser ut som soptunnor och som tycks finnas i var park med självaktning, så också i Parramatta Park. Det kändes som en bra australiensisk sak att göra för att fira jul, fast inte för att det är så australiensarna firar jul. De är hemma, hos sig själva eller någon släkting, och äter kalkon och Christmas Pudding. Fast bedyrar våra bekanta, julmaten håller på att förändras, ut med den tunga engelska maten, in med sallader, skaldjur och pudding i glasstappning. Men sommarhetta eller ej, så verkar en sak bestå: de pyntar med plastgranar, renar och konstsnö.

Det är närmast öde på Parramattas gator. Julen är en privat och inåtriktad högtid. Det är lugnt, men långt ifrån öde, i Parrmatta park. Då och då kommer någon som cyklar eller springer eller bara promenerar i parken. Det är en stor park, och den har en huvudslinga som man kan gå, cykla eller köra bil runt. I parken finns några av Parramattas, och följaktligen även Australiens, äldsta hus. Parken är en del av världsarvet Australian Convict Sites, något de skyltar förvånansvärt lite med.

Nästan ingen av dem som är i parken denna dag ser ut att vara ”anglo”, australiensare med rötter i England. Parramatta har en högst mÃ¥ngkulturell befolkning. Stadsdelen Harris Park är snarast ett ”Little India” där de indiska resturangerna och saributikerna ligger pÃ¥ rad, och det finns ett ”mini-Chinatown” vid stationen. Vilken dag som helst ser merparten av dem som gÃ¥r pÃ¥ och av tÃ¥get pÃ¥ stationen i Parramatta ut att komma frÃ¥n länder som ligger nästan lika lÃ¥ngt i frÃ¥n England som Australien, men det blir än mer tydligt en dag som denna.

Vi slÃ¥r oss ned i den stora paviljongen nära parkens huvudentré. Medan vi försöker lista ut om och hur grillarna fungerar fylls paviljongen av vad som tycks vara en stor familjefest. De kommer med kylväskor, grytor och korgar. Fotbollar och leksaker. Flera av kvinnorna har slöjor med sirliga broderier, andra gÃ¥r utan. TvÃ¥ av smÃ¥grabbarna har Dortmundtröjor pÃ¥ sig, fin fotbollsklubb javisst, men inte direkt med en souvenirförsäljning i klass med Barca eller Man United (vars tryck pryder en av bollarna de spelar med). Vi börjar spekulera i om andra delar av släkten kanske hamnat i Tyskland? De har nog bokat paviljongen inser vi när vi med maten redan pÃ¥ grillen fÃ¥r syn pÃ¥ en skylt där det stÃ¥r ”reserved”. Men de tycks inte ha nÃ¥got emot att dela utrymmet med oss, eller med gänget ostasiatiska hipsters som dyker upp lite senare.

E sover som en stock i vagnen. Han missar hela vår julgrillning. Bakom oss lassar familjefesten upp den ena läckerheten efter det andra på stora fat. Vår lunch känns högst blygsam i jämförelse. Är det så här traditioner föds? För även om man inte firar jul kan man ju passa på att ha fest om alla ändå är lediga?

Sen lämnar vi parken för att åka hem till en av mina kollegor på Western Sydney University. Vi ska beundra deras plastgran och äta Christmas Pudding.

 

Krukmakeriet i skogen

Strax utanför Coonabarabarn, Australiens astronomihuvudstad om ni minns, börjar Pilligaskogen. Pilliga är den största skogen i NSW väster om the Great Dividing Range. Huvudvägen från Coonabarabran till Narrabri skär rakt genom skogen, det är tio mil med skog på båda sidor om vägen. Tio mil av Eucalyptusträd och cypresser med svarta stammar, för skogsbränder är inget ovanligt i den här delen av världen. Här finns kängrur, wallabies, koalor, ödlor, ormar, en liten sällsynt mus och massor av fåglar.

Och mitt i den här skogen ligger Pilliga Pottery. Det är ett av de märkligare ställen jag har besökt. Efter tio kilometer på en skumpig, och efter regn mycket lerig, grusväg där det mest bara är träd (och kängrur!) på båda sidor av vägen kommer man plötsligt fram till en hel liten by. Det är visserligen inga kullar, men det är ändå nästan så man hör Rune Andreassons röst berätta att här ”…ligger några lustiga små hus”. Det lustigaste står på höga fötter. Och det kanske lustigaste av allt, är att det här är en liten tysk koloni. Pilliga Pottery startas av ett tyskt par som av någon anledning fick för sig att de skulle emigrera till Australien i början av 1980-talet. Och av någon ännu mer oklar anledning hamnade de just här, trivdes och köpte en gård. Det lustiga huset på höga fötter användes som skolbyggnad när de hemundervisade sina barn.

20151203_87pilliga_IT

De var keramiker, så att de startade ett krukmakeri är kanske det mest logiska i hela historien. Och runt krukmakeriet har det här komplexet vuxit upp. Blue Wren Bush Café med vedugnsbakad pizza och hemgjord glass, keramikkurser i krumakeriet, getter, får, kalkoner, kossor, och övernattningar i de lustiga husen. Vi inkvarterade oss i Poet’s Cottage. Ett rustikt hus i lertegel, med ett vackert stengolv och ett sovloft i rejält trä. Bara trappan dit är ett konstverk. Allt porslin och till och med lampskärmarna är tillverkade i kurmakeriet, fönstren har munblåst glas med vackra mosaikdetaljer, och det finns en stor veranda med bushutsikt. Som när vi kom badade i ett månljus så starkt att det kastade skuggor.

Krukmakeriet och cafeet är i vad som skulle kunna kallas medelhavsstil. ”European style” beskriver de sig som i sina reklambroschyrer. Och uteplatsen runt omkring är naturligtvis dekorerad med keramik. Delfiner, krukor, till och med ett keramikträd. Allting är väldigt hantverksmässigt, eklektiskt, rustikt och förfinat på samma gång. Det är Maria Rickert som driver Pilliga Pottery tillsammans med sina söner och ett antal volontärarbetare från hela världen fast mest från Tyskland. Gästerna verkar också vara främst från Tyskland. Hade det inte varit för eukalyptusträden och den väldigt otyska naturen, hade man nästan kunna tro att vi var i Tyskland.

Hur vi hamnade där? Jo, i Pilligaskogen har Santos ett 30-tal ”pilot wells” för Coal Seam Gas och planer på ett gasfield med i inlednignsskedet 800 gasborrtorn. Och om det för några veckor sedan var väldigt lugnt på den här fronten, så har Santos sedan vi lämnade Coonabarabran förra gången börjat föra in manskap och maskiner i området. Gasmotståndarna mobiliserar också. Och Maria Rickert driver inte bara sitt märkliga kurmakeriimperium, hon är också engagerad i kampen mot gasen.