Det handlar om stjärnorna också

DSC_0801

Första intrycket av Siding spring.

PÃ¥ vägen upp till observatoriet Siding spring kör vi in i ett moln. Det är mÃ¥ndag sÃ¥ besökscentret visar sig vara stängt, och vi har inte numret till Peter Small som vi ska träffa. Vi kisar in i den mjölkvita dimman – finns det nÃ¥gra mer hus mÃ¥nne? Det är nästan spöklikt. Tyst, öde. Det gÃ¥r inte att se mÃ¥nga meter framför sig. Vi provar att följa en väg, ser en skepnad som skulle kunna vara ett hus. ”Quiet please, astronomers sleeping” stÃ¥r det pÃ¥ en skylt. Huset visar sig vara bemannat av Peter Smalls kollegor. De ringer dit honom och han anländer i en stor vit ”ute” (vad man väl pÃ¥ ren svenska skulle kalla en pickup). Alla här kör stora vita bilar.

Vi fÃ¥r en rundvisning av observatoriet, och en genomgÃ¥ng av det lokala motstÃ¥ndet mot CSG – coal seam gas. Det är det sistnämnda som är anledningen till vÃ¥rt besök eftersom forskningsprojektet jag arbetar med handlar om motstÃ¥nd mot utvinning av naturresurser. När de flesta vi träffar lyfter fram vattnet som en nyckelfrÃ¥ga för deras motstÃ¥nd framhÃ¥ller Peter nÃ¥got helt annat: stjärnorna.

Siding spring valdes som plats för Australiens största observatorium på 1960 talet. Det ligger i utkanten av nationalparken Warrumbungle och det hade sin mörka natthimmel som främsta fördel. Observatoriet sköts av Australian National University, huvudsakligen lokaliserat till Canberra, men där var det alldeles för mycket ljusföroreningar för att det skulle vara någon vits med stora teleskop. Siding spring hade också några andra gynsamma faktorer: sin höjd, sin låga luftfuktighet och den stora andelen stjärnklara nätter.

2015_11_03_0026telescope_IT

Anglo-Australian Telescope (AAT). Foto: David Torell

Det är de 1100 meterna över havet som ocksÃ¥ förklarar molnet. Peter försäkrar oss att om det inte hade varit för det där molnet, sÃ¥ hade vi haft en spektakulär utsikt över nationalparken. Observatoriet är den största arbetsgivaren i den närliggande staden Coonabarabran. PÃ¥ vägen hit gjorde sig den kosmiska profilen sig pÃ¥mind redan utanför Dunedoo, ca 15 mil bort, dÃ¥ vi fick syn pÃ¥ en stor tavla med Pluto pÃ¥. I den här skalenliga modellen av solsystemet är solen domen pÃ¥ Australiens största teleskop som finns här pÃ¥ observatoriet. Coonabarabran kallar sig för Australiens astronomihuvudstad, och inne i staden märks ocksÃ¥ observatoriet av pÃ¥ muralmÃ¥lningar, utbudet i affärer och klistermärken i skyltfönstren. Tidningskiosken skyltar t.ex. med ”bringing news to the universe”.

Men observatoriet medför ocksÃ¥ begränsningar för staden. Den fÃ¥r till exempel in växa, och som Peter säger ”Om ni har varit i Coonabarabran pÃ¥ kvällen sÃ¥ märkte ni nog att det är rätt mörkt”. Det finns restriktioner pÃ¥ hur belysningen ska vara utformad inom en 10-milsradie frÃ¥n observatoriet. ”Ett teleskop är som en stor hink som samlar in ljus” säger Peter. Ju större spegel i teleskopet, desto mer ljus frÃ¥n desto svagare och mer avlägsna ljuskällor kan man samla in. För att bevara mörkret i Siding spring, sÃ¥ stödjer observatoriet en kampanj för att fÃ¥ Warrumbungle att bli Australiens första Dark Sky Park, certifierad av International Dark Sky Association.

Jag hade ingen aning om att det fanns en International Dark Sky Association. Jag måste erkänna att jag aldrig funderat särskilt mycket på ljusföroreningar förut. Visst, jag hade hört talas om det. Och det är klart att jag tänkt på hur lite man ser av stjärnhimlen i en stad, skillnaden är ju trots allt slående mot min lantliga uppväxt. Men jag har definitivt aldrig tänkt på att mörker kan vara en resurs. Mörker i min värld är något man klagar på om vintern, och inte har om sommaren. Men det är aldrig så mörkt i Sverige som det är här. Det är verkligen becksvart på nätterna! Och ingenstans i norr kan man se i närheten av så många stjärnor som man kan på det södra halvklotet. Universum känns faktiskt lite närmre i Coonabarabran.

Utmaningarna i  att bevara mörkret är dock tydliga på observatoriet. På besöksvåningen vid det största teleskopet sitter det uppe informationstavlor om ljusföroreningar. De har jämförande foton från 1986 och 2014 som visar hur ljusföroreningarna ökat. Det är bara Coonabarabran som inte ökat sina ljusutsläpp. På det nyare fotot kan man till och med se Sydney, mer än 40 mil bort. På det nyare fotot finns också en helt ny ljusstark prick. Det är kolgruvan i Boggabri som med sina 300 anställda släpper ut mer ljus än städerna Narrabri och Gunnedah tillsammans. Gruvan ligger precis utanför zonen med ljusregleringar, men det hade kanske inte gjort så stor skillnad om den var innanför. Gruvor finns inte med på listan över sådant som har begränsningar.

Det gör inte heller gasfält. Men lågorna från gasborrtornen avger väldigt mycket ljus. Dessutom ett rött ljus som är extra problematiskt för astronomerna. I dagsläget har företaget Santos en undersökningslicens på ett 30-tal gasborrtorn i Pilligaskogen ca 5 mil från observatoriet. Eftersom det bara är provstationer så måste den överflödiga gasen som produceras antingen släppas ut eller brännas. Skulle Santos få utvinningstillstånd och en fullskalig anläggning (deras ansökan är för 800 gasborrtorn i området) byggas, finns det risk att ljusföroreningarna skulle bli så omfattande att observatoriet måste stängas.

Ett annat gruvrelaterat orosmoment är damm. Dammet lägger sig överallt och riskerar att förorena vatten – regnvatten som samlas i stora behÃ¥llare är en viktig vattenkälla häromkring, men dammet reflekterar ocksÃ¥ ljus. Dessutom innehÃ¥ller dammet partiklar som kan skada teleskopets spegel.

Peter tar med oss på en åktur på observatoriet slingriga väger. Hela tiden ivrigt gestikulerande, vilket minskar åhörarnas koncentration något då de branta sluttningarna vid vägens sida får i alla fall mig att önska att han skulle ha händerna på ratten en större del av tiden. Det finns 45 teleskop på området berättar han. Vi noterar inte minst Uppsalateleskopet med stor förtjusning. Det har använts för att leta efter kometer och annat som kan vara på väg mot jorden berättar Peter. Men förra året så avbröts finansieringen för det projektet. Vi avslutar med att åka upp till teleskopet Skymapper. Som man kan gissa av namnet håller det på och kartlägger hela den södra stjärnhimlen. Det är ett femårigt projekt, där varje del av himlen ska kartläggas 36 gånger för att skapa detaljerad information om miljarder av stjärnor och galaxer.  Vid det här teleskopet har man också den mest storslagna utsikten över nationalparken. Om det inte vore för det där molnet vill säga. Men just som vi tror att vi får nöja oss med Peters försäkringar om hur storslagen den är så lättar dimmorna en aning och det öppnas revor i molnet som låter oss se skymtar av en fantastisk vy.

20151102_27observatory-view_IT

Nationalparken Warrumbungle genom en reva i molnet.

 

3 reaktion på “Det handlar om stjärnorna ocksÃ¥

  1. Så interessant at man faktisk ser flere stjerner på den sørligste halvkule?! Jeg trodde den spektakulære stjernehimmelen vi så da vi var på Madagaskar handlet om mangelen på (det jeg nå vet at heter) lysforurensning, men det er altså en reell forskjell? Fascinerende.

    • Japp! Jag har det nu bekräftat frÃ¥n säker källa. Man ser faktiskt fler stjärnor pÃ¥ södra halvklotet. Visst finns stjärnhimlen med pÃ¥ saker du saknar (i alla fall lite) frÃ¥n Madagaskar?

Kommentarer inaktiverade.