Väster över bergen

Vi kör västerut över bergen. På snirkliga väger kantade av frukträdgårdar, eukalyptusträd och hisnande vyer. I Lithgow stannar vi vid en ruin som på håll ser ut som en medeltida kyrka, det är det naturligtvis inte (Lithgow grundades på 1870-talet). Det är – eller snarare var – en masugn. Vi fortsätter mot Mudgee. Det är andra gången jag kör bil i vänstertrafik. Allting är fel. Varje gång jag ska blinka sätter jag på vindrutetorkaren. Jag måste motarbeta ryggmärgsreflexerna. Medvetandegöra allt det som är inlärt till automatik. Tänka på varje steg. Håll till vänster, titta åt andra hållet, ta inte närmsta körfältet när du svänger till höger.

I varje stad och by vi kör igenom är det utklädda barn och vuxna som firar Halloween. Trick-or-treatsällskap drar fram på gatorna. Landskapet är hänförande med toppiga kullar och branta berg i bakgrunden. Vi är väster om the Great Dividing Range, bergskedjan som det tog så lång tid för de europeiska kolonisatörerna att ta sig över. ”The sandstone curtain” som skiljer den konservativa landsbygden från den kosmopolitiska storstaden.

Fikapaus i Mudgee. Allt verkar ha stängt, förutom Kelly’s Irish Pub. Där är det fullt med överförfriskade män på ostadiga ben. Klockan är fem på eftermiddagen. Men i rummet bakom baren är det lugnt. Det går att beställa kaffe, och tjejen i kassan plockar fram målarboksblad och kritor till E (som är nyvaken och sur).

Vi förundras över hur hastighetsbegränsningen kan vara 100 km/tim på en väg som du aldrig hade fått köra mer än 70 km/tim på i Sverige. Jag tappar räkningen på överkörda kängrur utmed vägen (och wombats, och koalor…) och ju mer det skymmer desto mer nervös blir jag för att de snart kommer att var på vägen. Tillslut, efter vad som känns som en evighetsfärd, är vi framme på Warrumbungles Mountain Motel. Där är det fest. Den ena gigantiska toyota pickupen står bredvid den andra på parkeringen. En annan dag, tänker jag, ska jag intressera mig för allt detta. Men just nu vill jag bara sova.