På skördefest i Breeza

I början av november var vi på Harvest Festival i Breeza. Det kan tyckas en smula märkligt med en skördefest på våren, men på Liverpool Plains några timmar nordväst om Sydney kan man få två skördar om året. Spannmål är den stora vintergrödan och överallt var fälten guldgula med mogen säd.

2015_11_07_0410breeza_IT

En frisk bris har berövat Breeza på sitt B. Foto: David Torell www.vanpeltfoto.com

Så värst mycket skörd var det nu inte över den här festivalen, trots att den hölls på en gigantisk bondgård. Istället var det snarare ett stort protestmöte mot en planerad kolgruva  som det kinesiska företaget Shenua vill öppna i närområdet. Gruvplanerna är långt gångna, men det återstår några saker innan de kan få det slutgiltiga tillståndet.

Jorden pÃ¥ Liverpool plains är bördig. GÃ¥rdarna är enorma, och bönderna här lever gott. De har varit en grupp med goda kontakter in i maktens korridorer, men i det här fallet har det tysta lobbyarbetet inte gett nÃ¥got resultat och bönderna har istället sträckt ut händerna till en brokig blanding av ”greenies, hippies and aboriginies” som en person uttryckte det. Festivalen här i Breeza är första gÃ¥ngen grupperna samlas i det här omrÃ¥det. Kampanjen använder slagord som ”Wrong mine wrong place” och min favorit ”the future is all about dining, not mining” (bör uttas med bred austaliensisk accent för bäst effekt).

Under festivalen hölls en stor mängd workshops där besökarna kunde få lära sig mer om gruvplanerna, om vilka risker det skulle innebära för vattnet, om hur gruvan påverkar den lokala aboriginska gamilaraaykulturen. Man kunde också få åka på guidad tur på farmen, och på koalasafari. (Koala, check!) Dessutom hölls panelsamtal med inbjudna politiker, bondeförbundets ordförande och företrädare för en aboriginsk organisation. Det kan nog knappast kallas debatt, för alla var rörande överrens om att om kolgruvor tyckte de icke. Programmet var alltså lärorikt, men inte så värst festligt kanske.

Den som vill kan se mig flimra förbi i ABC:s inslag från tillställningen.

Det intressantaste med den här proteströrelsen, tycker jag, är att den för samman bönder och urbefolkning, två grupper som det traditionellt varit mycket motsättningar mellan. Det finns de aboriginer som misstror bönderna så till den grad att de hellre lierar sig med gruvföretagen, berättar en av mina informanter. Bönderna har ju lagt beslag på marken och ofta stängt ute aboriginerna från sina heliga platser och traditionella försörjningsmöjligheter. Men under festivalen pratar den ena bondeföreträdaren efter den andra om betydelsen av den aboriginska kulturen och om vikten av att bevara deras heliga platser. Det återstår naturligtvis att se hur bestående den här föreningen mot en gemensamt fiende är, men ett närmande mellan de här grupperna skulle kunna betyda mycket för den australiensiska landsbygden.

Det handlar om stjärnorna också

DSC_0801

Första intrycket av Siding spring.

PÃ¥ vägen upp till observatoriet Siding spring kör vi in i ett moln. Det är mÃ¥ndag sÃ¥ besökscentret visar sig vara stängt, och vi har inte numret till Peter Small som vi ska träffa. Vi kisar in i den mjölkvita dimman – finns det nÃ¥gra mer hus mÃ¥nne? Det är nästan spöklikt. Tyst, öde. Det gÃ¥r inte att se mÃ¥nga meter framför sig. Vi provar att följa en väg, ser en skepnad som skulle kunna vara ett hus. ”Quiet please, astronomers sleeping” stÃ¥r det pÃ¥ en skylt. Huset visar sig vara bemannat av Peter Smalls kollegor. De ringer dit honom och han anländer i en stor vit ”ute” (vad man väl pÃ¥ ren svenska skulle kalla en pickup). Alla här kör stora vita bilar.

Vi fÃ¥r en rundvisning av observatoriet, och en genomgÃ¥ng av det lokala motstÃ¥ndet mot CSG – coal seam gas. Det är det sistnämnda som är anledningen till vÃ¥rt besök eftersom forskningsprojektet jag arbetar med handlar om motstÃ¥nd mot utvinning av naturresurser. När de flesta vi träffar lyfter fram vattnet som en nyckelfrÃ¥ga för deras motstÃ¥nd framhÃ¥ller Peter nÃ¥got helt annat: stjärnorna.

Siding spring valdes som plats för Australiens största observatorium på 1960 talet. Det ligger i utkanten av nationalparken Warrumbungle och det hade sin mörka natthimmel som främsta fördel. Observatoriet sköts av Australian National University, huvudsakligen lokaliserat till Canberra, men där var det alldeles för mycket ljusföroreningar för att det skulle vara någon vits med stora teleskop. Siding spring hade också några andra gynsamma faktorer: sin höjd, sin låga luftfuktighet och den stora andelen stjärnklara nätter.

2015_11_03_0026telescope_IT

Anglo-Australian Telescope (AAT). Foto: David Torell

Det är de 1100 meterna över havet som ocksÃ¥ förklarar molnet. Peter försäkrar oss att om det inte hade varit för det där molnet, sÃ¥ hade vi haft en spektakulär utsikt över nationalparken. Observatoriet är den största arbetsgivaren i den närliggande staden Coonabarabran. PÃ¥ vägen hit gjorde sig den kosmiska profilen sig pÃ¥mind redan utanför Dunedoo, ca 15 mil bort, dÃ¥ vi fick syn pÃ¥ en stor tavla med Pluto pÃ¥. I den här skalenliga modellen av solsystemet är solen domen pÃ¥ Australiens största teleskop som finns här pÃ¥ observatoriet. Coonabarabran kallar sig för Australiens astronomihuvudstad, och inne i staden märks ocksÃ¥ observatoriet av pÃ¥ muralmÃ¥lningar, utbudet i affärer och klistermärken i skyltfönstren. Tidningskiosken skyltar t.ex. med ”bringing news to the universe”.

Men observatoriet medför ocksÃ¥ begränsningar för staden. Den fÃ¥r till exempel in växa, och som Peter säger ”Om ni har varit i Coonabarabran pÃ¥ kvällen sÃ¥ märkte ni nog att det är rätt mörkt”. Det finns restriktioner pÃ¥ hur belysningen ska vara utformad inom en 10-milsradie frÃ¥n observatoriet. ”Ett teleskop är som en stor hink som samlar in ljus” säger Peter. Ju större spegel i teleskopet, desto mer ljus frÃ¥n desto svagare och mer avlägsna ljuskällor kan man samla in. För att bevara mörkret i Siding spring, sÃ¥ stödjer observatoriet en kampanj för att fÃ¥ Warrumbungle att bli Australiens första Dark Sky Park, certifierad av International Dark Sky Association.

Jag hade ingen aning om att det fanns en International Dark Sky Association. Jag måste erkänna att jag aldrig funderat särskilt mycket på ljusföroreningar förut. Visst, jag hade hört talas om det. Och det är klart att jag tänkt på hur lite man ser av stjärnhimlen i en stad, skillnaden är ju trots allt slående mot min lantliga uppväxt. Men jag har definitivt aldrig tänkt på att mörker kan vara en resurs. Mörker i min värld är något man klagar på om vintern, och inte har om sommaren. Men det är aldrig så mörkt i Sverige som det är här. Det är verkligen becksvart på nätterna! Och ingenstans i norr kan man se i närheten av så många stjärnor som man kan på det södra halvklotet. Universum känns faktiskt lite närmre i Coonabarabran.

Utmaningarna i  att bevara mörkret är dock tydliga på observatoriet. På besöksvåningen vid det största teleskopet sitter det uppe informationstavlor om ljusföroreningar. De har jämförande foton från 1986 och 2014 som visar hur ljusföroreningarna ökat. Det är bara Coonabarabran som inte ökat sina ljusutsläpp. På det nyare fotot kan man till och med se Sydney, mer än 40 mil bort. På det nyare fotot finns också en helt ny ljusstark prick. Det är kolgruvan i Boggabri som med sina 300 anställda släpper ut mer ljus än städerna Narrabri och Gunnedah tillsammans. Gruvan ligger precis utanför zonen med ljusregleringar, men det hade kanske inte gjort så stor skillnad om den var innanför. Gruvor finns inte med på listan över sådant som har begränsningar.

Det gör inte heller gasfält. Men lågorna från gasborrtornen avger väldigt mycket ljus. Dessutom ett rött ljus som är extra problematiskt för astronomerna. I dagsläget har företaget Santos en undersökningslicens på ett 30-tal gasborrtorn i Pilligaskogen ca 5 mil från observatoriet. Eftersom det bara är provstationer så måste den överflödiga gasen som produceras antingen släppas ut eller brännas. Skulle Santos få utvinningstillstånd och en fullskalig anläggning (deras ansökan är för 800 gasborrtorn i området) byggas, finns det risk att ljusföroreningarna skulle bli så omfattande att observatoriet måste stängas.

Ett annat gruvrelaterat orosmoment är damm. Dammet lägger sig överallt och riskerar att förorena vatten – regnvatten som samlas i stora behÃ¥llare är en viktig vattenkälla häromkring, men dammet reflekterar ocksÃ¥ ljus. Dessutom innehÃ¥ller dammet partiklar som kan skada teleskopets spegel.

Peter tar med oss på en åktur på observatoriet slingriga väger. Hela tiden ivrigt gestikulerande, vilket minskar åhörarnas koncentration något då de branta sluttningarna vid vägens sida får i alla fall mig att önska att han skulle ha händerna på ratten en större del av tiden. Det finns 45 teleskop på området berättar han. Vi noterar inte minst Uppsalateleskopet med stor förtjusning. Det har använts för att leta efter kometer och annat som kan vara på väg mot jorden berättar Peter. Men förra året så avbröts finansieringen för det projektet. Vi avslutar med att åka upp till teleskopet Skymapper. Som man kan gissa av namnet håller det på och kartlägger hela den södra stjärnhimlen. Det är ett femårigt projekt, där varje del av himlen ska kartläggas 36 gånger för att skapa detaljerad information om miljarder av stjärnor och galaxer.  Vid det här teleskopet har man också den mest storslagna utsikten över nationalparken. Om det inte vore för det där molnet vill säga. Men just som vi tror att vi får nöja oss med Peters försäkringar om hur storslagen den är så lättar dimmorna en aning och det öppnas revor i molnet som låter oss se skymtar av en fantastisk vy.

20151102_27observatory-view_IT

Nationalparken Warrumbungle genom en reva i molnet.

 

Parramatta Farmer’s Market

PÃ¥ fredagar är det Farmer’s market i Parramatta. E och jag gÃ¥r dit för att köpa äpplen och äta gözleme, nystekt turkiskt bröd med fyllning a spenat och ost. Det är inte sÃ¥ mycket bönder över marknaden egentligen, det är ett stÃ¥nd som säljer frukt, ett som säljer ägg och vi kan väl räkna med damen som säljer honung (och hudvÃ¥rdsprodukter). Sen är det lite smÃ¥tt och gott: bröd, kakor, sockerrörsjuice… Det är flera matstÃ¥nd, och runt lunchtid fylls marknaden med hungriga kontorsarbetare. Det är ett band som spelar. Det är tillräckligt mycket folkliv för att bjuda pÃ¥ en smula förströelse medan E leker sin favoritlek: peta med en pinne i marken. Han kan hÃ¥lla pÃ¥ i timmar.

”Parramatta remembers” stÃ¥r det pÃ¥ flaggorna som hela staden är dekorerad med. Det är nÃ¥gra dagar efter Remembrance Day och det är som en pÃ¥minnelse frÃ¥n en annan tid, dÃ¥ min radar var inställd pÃ¥ allt som hade med krigsminne att göra.

Parramatta Remembers

Farmer’s market hÃ¥ller till pÃ¥ Parramattas centrala torg. Här finns stadshuset, och kyrkan. Det finns förvisso fler kyrkor (och före detta kyrkor) i Parramatta, men detta är kyrkan. Den första, den som gett namn till stadens huvudgata Church street. I dag är Parramatta en del av Sydney, en gÃ¥ng lÃ¥g det en dagsresa bort längs floden. Här anlades en jordbrukskoloni senare samma Ã¥r som ”First Fleet” ankom Australien. Parramatta är ocksÃ¥ fortfarande en egen stad, med ett eget CBD – central business district – i glas och betong.  ”Sydney’s second city” kallas den ibland. Här pÃ¥gÃ¥r just nu ett intensivt byggande, de bygger ”Australia’s next great city” stÃ¥r det pÃ¥ banderollerna som täcker de otaliga byggarbetsplatserna. Mer glas och betong, gissar jag. Parramatta har länge dragits med ett dÃ¥ligt rykte, och jag gissar ocksÃ¥ att satsningen pÃ¥ Farmer’s market är en del av samma förvandlingsnummer, för hur kan bygga en ”great city” utan eukalyptushonung, ankägg och färskpressad juice?

Melbourne Cup på the Imperial Hotel

Det är den första tisdagen i november. Dagen då alla australiensare vill spela på hästar, till och med de som säger att de inte är intresserade av kapplöpningar. Vi ska se Melbourne Cup på Imperial Hotel i Conabarabran med auntie Maureen, en aboriginsk ledare som vi råkade springa på dagen före. Hon kunde tänka sig att prata med oss om Coal Seam Gas, men hon vill ju inte missa Melbourne Cup.

Imperial hotel är en typsik australiensisk omysigt pub med lysrör och heltäckningsmatta. Det är fullt med skärmar, som ett ATG-ombud. Vi fattar ingenting om hur man ska göra för att satsa sina pengar. Jag vill satsa 5 dollar pÃ¥ nr 12, Sky Hunter. VÃ¥r lokala guide försöker förklara hur kupongen funkar, fast hon brukar inte spela och är väldigt ointresserad av galopp. (”I don’t like horse racing, but I’m not going to say that loud to my fellow Australians on Melbourne Cup day”.) ”LÃ¥ter det rätt?” frÃ¥gar hon en kille i keps och flip-flops bredvid. Han förbarmar sig över min kupong och fyller i den pÃ¥ ca 1 sekund.

Vi undrar om auntie Maureen kommer att komma, men när vi sitter och tittar pÃ¥ tidningarnas förhandsinfo pÃ¥ pubben dyker hon upp. Hon stannar och pratar en stund, om nÃ¥gra förhandlingar med gruvbolag, om sina studier, om kampen för sprÃ¥ket. Det är nästan helt omöjligt att höra vad hon säger. Sen är hon plötsligt borta igen, jag skymtar henne senare vid ”the pokies” (spelautomaterna).

Puben är välfylld, men inte fullpackad. Det är två damer i stiliga klänningar, annars är det mycket shorts, flip-flop och arbetskläder. Några tjejer från mataffären Coles. Vi tittar på fel skärm, och håller på att missa hela loppet. Men när vi undrar varför det inte börjar inser vi att resten av puben tittar på en annan skärm. Vi upptäcker detta precis när startgrindarna öppnas. Det hela är över på några minuter. Nummer 19 vann. Ingen av oss tippade rätt. Det verkar inte som att någon på puben tippade rätt, för det är rätt tyst runt omkring. Vi stannar kvar en stund, och när vi går har etablissemanget så när tömts på folk. ”The race that stops a nation” är över för den här gången.

Några timmar senare får vi höra att vi missade loppets historiska utgång: för första gången vanns Melbourne Cup av en kvinnlig ryttare.

Väster över bergen

Vi kör västerut över bergen. På snirkliga väger kantade av frukträdgårdar, eukalyptusträd och hisnande vyer. I Lithgow stannar vi vid en ruin som på håll ser ut som en medeltida kyrka, det är det naturligtvis inte (Lithgow grundades på 1870-talet). Det är – eller snarare var – en masugn. Vi fortsätter mot Mudgee. Det är andra gången jag kör bil i vänstertrafik. Allting är fel. Varje gång jag ska blinka sätter jag på vindrutetorkaren. Jag måste motarbeta ryggmärgsreflexerna. Medvetandegöra allt det som är inlärt till automatik. Tänka på varje steg. Håll till vänster, titta åt andra hållet, ta inte närmsta körfältet när du svänger till höger.

I varje stad och by vi kör igenom är det utklädda barn och vuxna som firar Halloween. Trick-or-treatsällskap drar fram på gatorna. Landskapet är hänförande med toppiga kullar och branta berg i bakgrunden. Vi är väster om the Great Dividing Range, bergskedjan som det tog så lång tid för de europeiska kolonisatörerna att ta sig över. ”The sandstone curtain” som skiljer den konservativa landsbygden från den kosmopolitiska storstaden.

Fikapaus i Mudgee. Allt verkar ha stängt, förutom Kelly’s Irish Pub. Där är det fullt med överförfriskade män på ostadiga ben. Klockan är fem på eftermiddagen. Men i rummet bakom baren är det lugnt. Det går att beställa kaffe, och tjejen i kassan plockar fram målarboksblad och kritor till E (som är nyvaken och sur).

Vi förundras över hur hastighetsbegränsningen kan vara 100 km/tim på en väg som du aldrig hade fått köra mer än 70 km/tim på i Sverige. Jag tappar räkningen på överkörda kängrur utmed vägen (och wombats, och koalor…) och ju mer det skymmer desto mer nervös blir jag för att de snart kommer att var på vägen. Tillslut, efter vad som känns som en evighetsfärd, är vi framme på Warrumbungles Mountain Motel. Där är det fest. Den ena gigantiska toyota pickupen står bredvid den andra på parkeringen. En annan dag, tänker jag, ska jag intressera mig för allt detta. Men just nu vill jag bara sova.