PÃ¥ andra sidan jorden igen

Det verkar som att antipoderna har någon märkligt dragningskraft på mig. För fjärde gången är jag i Australien, för tredje gången i Sydney som gäst på UWS. Och för första gången är jag här för att arbeta med ett forskningsprojekt som faktisk har med Australien att göra. Eftersom det har med gruvor att göra, kommer jag också få se mer av New South Wales än tidigare. Och eftersom jag den här gången har med mig en (snart) tvååring, misstänker jag att jag även kommer att få bekanta mig med en annan sida av Sydney.

Aleksijevitj!

”Kom igen, Aleksijevtij, Aleksijevitj” tänker jag framför datorn när Sara Danius öppnar dörren för att möta pressuppbÃ¥det. När hon säger ”den vitryska” sÃ¥ inser jag att den här gÃ¥ngen sÃ¥ infrias mina förhoppningar. Jag hör inte ens motiveringen. ”Min favoritförfattare har just fÃ¥tt nobelpriset!” nästan skriker jag till en kollega som inte ont anande sticker in huvudet i ett helt annat ärende.

Jag kan inte komma på någon annan bok som gjort sådant intryck på mig som Kriget har inget kvinnligt ansikte. Först var det kvinnornas berättelser, senare blev jag minst lika fascinerad av samtalen med censorn.

”Vi har ingen nytta av er lilla historia – vad vi behöver är den stora historien. Segerns historia” som det heter i Kajsa Öberg-Lindstens svenska översättning (sid 39). I samtalen med censorn finns sÃ¥ mÃ¥nga tankar om vad historia är, gör och betyder att jag skulle kunna läsa dem tusen gÃ¥ngen om.

Aleksijevitjs prosa är bedrägligt enkel, men böckerna tar ändå en evighet att läsa. Texten är så koncentrerad och meningsfylld att jag måste göra avbrott var och varannan sida. Mina ryska utgåvor är fullklottrade med anteckningar och markeringar. Och jag som egentligen inte tycker om att skriva i böcker.

Kriget har inget kvinnligt ansikte är den enda bok jag någonsin har blivit lockad att akademiskt skriva om. När jag läste ryska på Stockholms universitet en gång för länge sedan ville jag skriva uppsats om den. Läraren för kursen var dock inte allt för positiv till idén. Aleksijevitj var inte riktig litteratur. Det blev aldrig någon uppsats, mest av andra skäl, men läraren i fråga kommer nog få svårare att avvisa nya generationer av Aleksijevitjentusiaster, för riktigare litteratur än en nobelpristagare finns väl knappast.