Från en 70-årsfest

”Segerdagen kommer att förändras” säger D. Klockan är ungefär halv elva på segerdagskvällen, röken från fyrverkerierna har skingrats och Lenintorget börjar tömmas på folk. Det är en liten brokig samling Ingritsy som dröjer sig kvar i parken där Lenin står och håller i sin rock. S. som fortfarande går i skolan, V. – chaufför och mer än dubbelt så gammal, kemistudenten A. i sin 40-talsuniform som människor ständigt vill bli fotade tillsammans med, N. som kommer direkt från jobbet. Och så D., kemist, universitetslärare och en gång i tiden Ingrijas första medlem.

”De veteraner jag har sett idag kan räknas på ena handens fingrar” fortsätter D. ”Vi gick runt förut och letade efter någon vi skulle kunna gratulera. Det här är sista jubileet som det alls kommer att finnas några kvar. Om fem år finns det inga veteraner. Vad kommer finnas kvar då? Bara festande, inget verkligt minne.”

”Men veteranernas barn då?” invänder någon. ”De finns ju kvar.” D. framhärdar i att det inte är samma sak. Ni håller kanske inte med mig, lägger han till, men segerdagen kommer att förändras.

Tidigare på dagen har vi alla deltagit i Bessmertnyj polk (odödliga regimentet), en parad längs S:t Petersburgs huvudgata Nevskij prospekt med krigstida porträtt. Vi har gått och stått och väntat (och väntat och väntat) och är trötta, frusna och hungriga. Det var massor, massor, massor med folk i paraden. Överallt på stan har man sett de här porträtten. Den som vill kan delta i Bessmertnyj polk, och vissa fotoaffärer har bidragit med att trycka upp gratis plakat. De flesta bär på någon släkting, men Ingrija har gjort plakat på de soldater de har hittat, identifierat och inte bara fått namn utan även bild till. Det är 21 plakat, på vissa är det bilder på två soldater. Alla tittar på porträtten, vem har du? Ja, det var han som vi hittade där och där. ”Det där ansiktet känner jag igen!” säger Vovka när han får syn på mitt plakat med Konstantin Savelevitj Napadajlov.

”Honom hittade vi på Sinjavinofältet, nära det blå lilla huset. Det måste ha varit 2008. Hans son kom hit, han var redan i 90-årsåldern. Han bodde långt härifrån, i Sibirien någonstans. Jag visade honom runt, visade var vi hittade hans pappa, var han är begraven. När jag följde honom till tåget ville han ge mig pengar, jag avböjde, men när han gick på tåget skakade vi hand och samtidigt som tågdörren stängdes såg jag att han tryckt in en 500-rubel sedel i handen på mig.”

Bessmertnyj polk genomförs på många håll i Ryssland. Och trots löftet om odödlighet i aktionens namn visar den ju tydligt på just det omvända. Även de som överlevde kriget var i högsta grad dödliga. För tio år sedan paraderade veteranerna själva längs Nevskij prospekt, i år är det andra som bär deras porträtt.

Segerdagen förändras. Kriget blir mer myt och mindre levd erfarenhet. Segerdagen har alltid delvis varit statspropaganda, men också något väldigt väldigt genuint och personligt. Krigets plågsamma verklighet har fortfarande varit påtaglig. Men när snart den sista veteranen är begraven, hur blir det då?