Ryska posten

Jag fick ett tjockt brev frÃ¥n Belgien igÃ¥r. Jag stod där och klämde misstroget pÃ¥ det. Jo, adressen stämmer, det var onekligen adresserat till mig. Men frÃ¥n Belgien? Jag känner ingen i Belgien. Det stod en avsändare utskriven – ett för mig helt okänt namn. Till skillnad frÃ¥n det ännu ouppklarade mysteriet med de franska vykorten, fick dock allt snabbt sin förklaring. Brevet var egentligen inte alls frÃ¥n Belgien utan frÃ¥n mina goda vänner M och D i St Petersburg. Det innehöll en haklapp till E med texten ”Jag älskar mamma, pappa och [hockeylaget] SKA”, en konstkalender som vi ombads att inte visa E ”sÃ¥ att han inte blir rädd”, och ett delvis oläsligt brev. (D:s handstil är till och med värre än min.)

I efterhand är jag förvånad över att jag ens behövde öppna brevet innan jag förstod att det var från Ryssland. Inte bara för att D bad om min adress i förra veckan, utan det onekligen ryskklingande namnet på den för mig okände avsändaren borde varit ledtråd nog. Det här är knappast den första försändelse jag får från Ryssland med märkliga avsändare och på konstiga omvägar. Den ryska posten är nämligen hopplöst opålitlig.

AlltsÃ¥ utnyttjar den som behöver skicka nÃ¥got diverse kurirtjänster, eller helst nÃ¥gon man känner som ska Ã¥ka utomlands och kan lägga pÃ¥ brevet där. Som vÃ¥r belgiske avsändare. Under min första vistelse i St Petersburg brukade jag utnyttja en ”expresservice” pÃ¥ ett av stans finare hotell som helt enkelt gick ut pÃ¥ att man köpte finska frimärken av dem (för nÃ¥got högre pris än de kostat i Finland) och de skickade en person en gÃ¥ng om dagen över gränsen till Finland och postade breven där.

Att inte kunna tillhandahålla en så grundläggande infrastruktur som pålitlig postbefordran måste ses som ett rejält misslyckande för en stadsbildning. Det är nu inte bara bortkomna brev och paket som gör att ryska posten är långt ifrån min favoritinstitution, själva postkontoren är nämligen köandets och surhetens högborg. Tyvärr måste man bege sig dit ibland, till exempel för att registrera sitt visum. Till detta behöver man en ryss skriven i staden som registrerar dig som gäst, alla relevanta dokument, några hundra rubel och massor av tålamod. Blanketterna ska fyllas i flera exemplar och man får inte göra ändringar. Minsta skrivfel och du måste börja om.

En gÃ¥ng skulle S hjälpa mig med registreringen. Han stod och diskuterade med den bastanta och sura postdamen vid kassan, medan G (som engagerats som skjuts och guide till det postkontor pÃ¥ Vasilijön med minst kö) och jag stod och pratade i andra ändan av lokalen. Han sa nÃ¥got roligt vilket fick postdamen att lyfta pÃ¥ huvudet och strängt förmana oss: ”PÃ¥ posten skrattar man inte.”

SÃ¥ sant. SÃ¥ sant.