Ryska posten

Jag fick ett tjockt brev frÃ¥n Belgien igÃ¥r. Jag stod där och klämde misstroget pÃ¥ det. Jo, adressen stämmer, det var onekligen adresserat till mig. Men frÃ¥n Belgien? Jag känner ingen i Belgien. Det stod en avsändare utskriven – ett för mig helt okänt namn. Till skillnad frÃ¥n det ännu ouppklarade mysteriet med de franska vykorten, fick dock allt snabbt sin förklaring. Brevet var egentligen inte alls frÃ¥n Belgien utan frÃ¥n mina goda vänner M och D i St Petersburg. Det innehöll en haklapp till E med texten ”Jag älskar mamma, pappa och [hockeylaget] SKA”, en konstkalender som vi ombads att inte visa E ”sÃ¥ att han inte blir rädd”, och ett delvis oläsligt brev. (D:s handstil är till och med värre än min.)

I efterhand är jag förvånad över att jag ens behövde öppna brevet innan jag förstod att det var från Ryssland. Inte bara för att D bad om min adress i förra veckan, utan det onekligen ryskklingande namnet på den för mig okände avsändaren borde varit ledtråd nog. Det här är knappast den första försändelse jag får från Ryssland med märkliga avsändare och på konstiga omvägar. Den ryska posten är nämligen hopplöst opålitlig.

AlltsÃ¥ utnyttjar den som behöver skicka nÃ¥got diverse kurirtjänster, eller helst nÃ¥gon man känner som ska Ã¥ka utomlands och kan lägga pÃ¥ brevet där. Som vÃ¥r belgiske avsändare. Under min första vistelse i St Petersburg brukade jag utnyttja en ”expresservice” pÃ¥ ett av stans finare hotell som helt enkelt gick ut pÃ¥ att man köpte finska frimärken av dem (för nÃ¥got högre pris än de kostat i Finland) och de skickade en person en gÃ¥ng om dagen över gränsen till Finland och postade breven där.

Att inte kunna tillhandahålla en så grundläggande infrastruktur som pålitlig postbefordran måste ses som ett rejält misslyckande för en stadsbildning. Det är nu inte bara bortkomna brev och paket som gör att ryska posten är långt ifrån min favoritinstitution, själva postkontoren är nämligen köandets och surhetens högborg. Tyvärr måste man bege sig dit ibland, till exempel för att registrera sitt visum. Till detta behöver man en ryss skriven i staden som registrerar dig som gäst, alla relevanta dokument, några hundra rubel och massor av tålamod. Blanketterna ska fyllas i flera exemplar och man får inte göra ändringar. Minsta skrivfel och du måste börja om.

En gÃ¥ng skulle S hjälpa mig med registreringen. Han stod och diskuterade med den bastanta och sura postdamen vid kassan, medan G (som engagerats som skjuts och guide till det postkontor pÃ¥ Vasilijön med minst kö) och jag stod och pratade i andra ändan av lokalen. Han sa nÃ¥got roligt vilket fick postdamen att lyfta pÃ¥ huvudet och strängt förmana oss: ”PÃ¥ posten skrattar man inte.”

SÃ¥ sant. SÃ¥ sant.

Mer än du behöver?

Jag har sorterat våra böcker. Det tog mer än ett år efter flytten innan jag kom så långt, och ärligt talat var de inte ordentligt sorterade i förra lägenheten heller. Det var ett väldigt tjat från flyttgubbarna om dessa böcker, vad man skulle med så många till?

Jag tycker inte att vi har så väldigt mycket böcker. Mina föräldrar har fler till exempel. Men de är tillräckligt många för att jag skulle dra mig för att sortera dem i över ett år, och när jag väl satte igång med sorterandet drog det ut på ganska många dagar.

Samtidigt som jag höll pÃ¥ med boksamlingen läste jag en artikel om ”minimalism”, här använt som beteckning för att leva med sÃ¥ lite prylar som möjligt. I artikeln vittnar de intervjuade om hur befriande det är att inte ha sÃ¥ mÃ¥nga prylar, och hur mycket tid man fÃ¥r över när man frigjort sig frÃ¥n materialismen. De hänvisar till en resa de gjorde i Asien, som fick dem att inse hur lite saker människor där hade.

Jag antar att det är det som provocerar mig, för jag blir både lite inspirerad och provocerad av dylika texter. Det är något helt annat att inte ha så mycket saker för att man är fattig och inte har så mycket, än att inte ha så mycket saker för att man har bestämt sig för att inte ha så mycket saker, gör sig av med sitt överflöd och bloggar om det. (Det finns alltid en blogg inblandad.)

En person som intervjuades i texten hade bestämt sig för att inte ha mer än 100 saker, vilket fått mig att fundera på vad som egentligen är en sak. Är ett par strumpor en sak eller två? En rulle med plastpåsar? Räknas matvaror in? Varje bestick? Man kommer upp i 100 snabbt.

Jag läste det där när jag var mitt uppe i böckernas högst påtagliga och tidskrävande materialitet. Jag tänker oftast inte på böcker som saker (jag har långt fler än 100). Jag är nog inte ensam om det. Böcker är böcker, och så länge de står i hyllan så bara är de. En fd kollega anmärkte en gång att män som talar nedlåtande om shopping gärna tillbringar timmar i bokhandlar och skivaffärer.

Så vad ska man med så mycket böcker till? Som flyttgubbarna anmärkte lär jag nog inte läsa dem alla igen. Men jag har ändå svårt att tro att vägen till lyckan är att kasta ut boksamlingen.