Klassiker i stryktålig utgåva

I höstas skrev jag i tidskriften Respons under vinjetten klassikern om Claude Levi-Strauss Det vilda tänkandet. Det är en personlig favorit och även om jag inte köper Levi-Strauss resonemang rakt av så är det inspirerande och utmanande läsning, bra att tänka med så att säga.

Det vilda tänkandet är en bok om klassificering och den­­­ ­centrala tesen är att det är nÃ¥got vi människor har gemensamt. Det vilda tänkandet ska inte förstÃ¥s som ”‘vildarnas tänkande’ eller tänkandet hos en primitiv eller arkaisk mänsklighet, utan tänkandet i vilt tillstÃ¥nd, skilt frÃ¥n det kultiverade eller domesticerade tänkandet som har tämjts för att ge avkastning.” UtgÃ¥ngspunkten för boken är att ”varje klassificering är överlägsen kaos”. Klassificeringen har ett egenvärde, hur den än är sÃ¥ är den bättre än avsaknad av klassificering. Grupperingen av ting och varelser är en början till en ordning i universum och kravet pÃ¥ ordning ligger till grund för allt tänkande, bÃ¥de det ”primitiva” och ”vÃ¥rt”.

I texten beklagade jag mig också över den dåliga kvalitén på mitt ex av boken (Arkiv förlags svenska utgåva från 1984) som nu övergått till ett slags lösbladssystem, och framförde en önskan om att klassiker skulle ges ut i mer stryktåliga utgåvor.

När jag var på besök på jobbet idag (jag är föräldraledig så det var ett tag sen sist) fanns det ett paket från Arkiv förlag och väntade på mig. I detta fanns ett ex av den alldeles färska återutgivningen av Det vilda tänkandet! Åtföljt av följande meddelande:

vilda tänkandet

Ett stiligt svar, måste jag säga.

Artikeln i Respons: Historien är mer lik myten än vi inser
Tidigare pÃ¥ bloggen: Grattis CLS! ”I’m not very fond of humans”

 

För freden

En sommarkväll i Gajtolovo* för några år sedan bestämmer sig M för att visa sin åttaårige son som är med i skogen över helgen vad det är vi håller på med egentligen. Han går bort till ”hittegodset” och plockar fram soldaten han och jag grävde fram på förmiddagen. Han visar benen. Så säger han att det här är benen från en soldat som dog för dig, och för mig och så tittar han på mig och säger ja kanske inte för Johanna… vi skrattar lite och M försöker förklara konceptet medborgare i annat land. Den vanligtvis spralliga sonen är stilla och allvarlig, han är trött efter två dagar av lite sömn, lite mat och nya intryck. M fortsätter med att berätta för sonen om sin ded som dog i kriget. Han som är begraven i Mauluksa någon mil härifrån. Säger att han dog för dig och för mig, för att jag skulle kunna födas. För att du skulle kunna födas.

När lyssnar på M kan jag inte låta bli att fundera vem som egentligen tjänade på hans farfars uppoffringar under kriget och vem som står i tacksamhetsskuld till vem.  Visserligen hade säkerligen både han och vår nyligen upphittade namnlöse sina familjer och landsmän i tankarna snarare än medborgare i andra länder, och på så sätt har M alldeles rätt. Men med tanke på hur historien utvecklat sig sedan dess, tillhör jag dem som mer entydigt tjänat på de sovjetiska soldaternas offer. Mina far- och morföräldrar föddes 1918–1921, det är årtal som ofta upprepar sig på gravstenarna på krigsminnesmärkena. Jag är så oändligt tacksam att de inte behövde gå igenom det som deras generationskamrater i Leningrad gjorde.

Sedan 2005 har den 9 maj varit en speciell dag för mig, och det finns nog ingen dag på året som jag längtar mer till Ryssland. Även om dagen för mig huvudsakligen varit ett studieobjekt, har den blivit mer än så. Så också ett år som detta då jag betraktar högtiden lite mer på avstånd och det inte finns så mycket feststämning runt omkring att ryckas med av.

Så idag tänker jag lite extra på dem. På M och hans son, på Baba Olja naturligtvis, på alla medaljbehängda veteraner som får röda nejlikor av festglada främlingar, och inte minst på alla de namnlösa soldater som ligger kvar på slagfälten.

Minnesmärket i Ligovo

*För den som vill ha bakgrunden till Gajtolovo (som ligger några mil öster om St Petersburg) och kvarlevor finns den under fliken saknade soldater.

Antinazism eller patriotism?

Det är högsäsong för andra världskrigssymbolen S:t Georgsband. Inte nog med att vi närmar oss segerdagen då stora delar av Ryssland pryds i orangesvarta ränder, utan som många säkert lagt märke till har banden under våren använts flitigt av proryska krafter i Ukraina. Det är naturligtvis en liten detalj i det som just nu händer i Ukraina, men en detalj jag inte kan låta bli att fundera över  eftersom jag fascinerats av de där banden och den framgång de haft sedan de lanserades inför 60-årsjubileet av andra världskrigets slut 2005. (Jag tycker faktiskt banden är såpass intressanta att de fick fyra sidor i min avhandling).

Hur ska man tolka bandbärandet i Ukraina? Vad är det de minns och är stolta över? (Den officiella sloganen för banden är ”jag minns – jag är stolt”) Kriget drabbade naturligtvis inte bara Ryssland hÃ¥rt, utan alla delar av västra Sovjetunionen (inte minst Krim), sÃ¥ i den meningen kan bandet sägas ha samma innebörd här. Men i den aktuella konflikten misstänker jag att betydelsen har glidit en del. Har S:t Gerogsbandet förvandlats till en allmän symbol för Ryssland? Eller är det andra världskriget och segern över nazismen som är bandets starkaste innebörd, sÃ¥ att det bärs som protest mot vad som uppfattas som högerextrema krafter i Kiev? Eller kan det tänkas symbolisera nÃ¥gon slags post-sovjetisk enighet – en lojalitet mot den unionen som stod segrande efter kriget? georgsband

Om banden och vad de står för har jag skrivit tidigare: Krut och eld. På temat bör man inte heller missa Igor Rasterjajevs sång Georgievskaja lentotjka. (För den till äventyrs specialintresserade är det sid 68-71 i avhandlingen som handlar om banden, den finns tillgänglig i fulltext här.)

Nya tider

Nä, det har inte skrivits så mycket här på sistone. Det vill säga de sista åren. Kanske skulle jag bara ge upp och inse att bloggandets tid är förbi, fast ändå hoppas jag på något sätt. Att tiden, lusten och inspirationen ska komma tillbaka någon gång.

En förklaring till den glesa inläggstakten det senaste året är att det har varit dåligt med resor till Ryssland. Bara två små turer under hela 2013. Och livet som diversearbetare i den östgötska universitetsbranschen har inte bjudit på så mycket spännande att dela med sig av. I synnerhet inte när det kombineras med ohälsa, och en av alla otrevliga aspekter på att må dåligt är att man inte orkar bry sig om något annat än sig själv.

Och så händer det saker som gör att livet inte längre är sig likt. Plötsligt finns det ett spädbarn att ta hänsyn till, och det, vill jag lova, är också ett recept på att inte orka bry sig om något utanför sig själv eller det allra närmaste. Tillvaron är märklig: på ett sätt händer ingenting samtidigt som dagarna bara rusar i väg och det som hände i går kan snabbt kännas som flera månader sig.

Och när jag är mitt uppe i det är Ryssland i mediefokus hela tiden tycks det. Nyhetsförmedlingen flimrar förbi och jag försöker ta in utvecklingen via bektanta ukrainakännares uppdateringar och delningar och muttrar över att Putin ger alla russofober vatten på sina kvarnar.