Tiden second hand

Det är redan flera veckor sedan jag började läsa Svetlana Aleksijevitjs Tiden second hand, men än har jag inte kommit längre än till sidan 181. Det är inte ens en tredjedel in. Tiden second hand är inte en bok för sträckläsning. Om Svetlana Aleksijevitj har jag skrivit tidigare, och gissa om jag var glad när Ersatz förlag började ge ut hennes böcker i nya fullständiga översättningar och jag inte längre behövde hänvisa till en samlingsvolym som sedan länge inte längre finns i tryck. Tre volymer, som ingår i det löst sammanhållna projektet Utopins röster finns nu på svenska: Kriget har inget kvinnligt ansikte, Bön för TTiden second handjernobyl och Tiden second hand. Vågar man hoppas på att De sista vittnena och andra av hennes texter följer?

Till skillnad frÃ¥n Kriget har inget kvinnligt ansikte som utkom i första version redan pÃ¥ 1980-talet i Sovjetunionen, sÃ¥ är Tiden second hand alldeles färsk. Om jag förstÃ¥tt saken rätt ges den ut i princip samtidigt pÃ¥ svenska och pÃ¥ ryska. Som hennes andra böcker bygger den pÃ¥ samtal, intervjuer och iakttagelser. Materialet har samlats in under mer än 20 Ã¥r. Boken handlar inte sÃ¥ mycket om Sovjetunionens fall, som sovjetmänniskans. Undertiteln är ocksÃ¥ ”slutet för den röda människan”. Tiden second hand har recenserats av snart sagt varje svensk tidning med självaktning, länkar finns pÃ¥ förlagets boksida.

Läsningen gÃ¥r som sagt lÃ¥ngsamt för mig, för det är sÃ¥ mycket att tänka pÃ¥ – även om mycket ocksÃ¥ är välbekant -  i varje liten berättelse i denna kör av röster. Den senaste av rösterna, en fd högre tjänsteman i Kreml, avslutar sin berättelse sÃ¥ här: ”Bara en sovjetmänniska kan förstÃ¥ sovjetmänniskan. För nÃ¥gon annan skulle jag aldrig berätta det här…” Oavsett om det är överdrivet pessimistiskt, som Rysslandsforskare vill jag ju gärna tro att även andra kan förstÃ¥, sÃ¥ tror jag att det är absolut nödvändigt att förstÃ¥ sovjetmänniskan för att kunna förstÃ¥ Sovjetunionen och i förlängningen dagens Ryssland.