Följandets följder

Jag trodde att jag lärt mig nu, men tiden för kulturell inkompetens är tydligen  ännu inte över. I Ryssland översköljs du av erbjudanden att bli följd och mött vart du än ska. Jag har lärt mig att det är lönlöst att framhärda i att jag faktiskt kan ta bussen själv in till stan om någon bestämmer sig för att komma och möta mig på flygplatsen. Och visst, det har ju sin charm med en egen välkomstkommitté. Jag har också lärt mig att sluta insistera på att jag kan bära mina väskor själv om det finns en man i närheten. Men jag hade nog inte riktigt insett vidden av det här med att följa någon.

Häromdagen utspelade sig följande lilla drama. Rollfigurer: Min kompis A, hans gravida fru, jag och min resväska. A hade varit och mött mig på flygplatsen (jag hade sagt att det inte behövs men sedan väluppfostrat inte protesterat vidare), vi hade åkt direkt till universitetet och nu några timmar senare var vi på väg därifrån. A tog min resväska och satte fart mot stationen Sportivnaja. A och hans fru bor i St Petersburgs södra utkanter, jag skulle till de norra och att ta metron på Sportivnaja skulle innebära en massa onödigt åkande för mig. Klockan var dessutom strax efter 18 vilket innebär rusningstid och proppfullt i metron. Om jag istället svänger av halvvägs från universitet till Sportivnaja kan jag dock gå till metron Gorkovskaja som är på rätt linje. Det är visserligen längre att gå dit, men resan blir betydligt kortare.

SÃ¥ när vi kommer till avtaget ber jag att fÃ¥ min resväska och säger att jag gÃ¥r till Gorkovskaja. A protesterar, han tycker det är lÃ¥ngt till Gorkovskaja. Jag framhärdar, de behöver naturligtvis inte gÃ¥ till Gorkovskaja – vi ska ju Ã¥t olika hÃ¥ll! Jag säger farväl, försöker utbyta nÃ¥gra artighetsfraser och tar sedan min väska och gÃ¥r.  Kvar stÃ¥r tvÃ¥ ryssar och tittar frÃ¥gande pÃ¥ mig. Resan hem gÃ¥r smidigt, men lite senare pÃ¥ kvällen kommer ett meddelande frÃ¥n A ”Varför övergav du oss bara sÃ¥där?”. Jag försöker pÃ¥ nytt förklara mina, som jag ser det, högst rationella skäl. (Vi skulle Ã¥t olika hÃ¥ll och tog bÃ¥da närmsta vägen hem.) Han är inte övertygad. Jag ger mig, ber om ursäkt, säger att svenskar är konstiga och lovar att inte göra om det.

Jag vet ju sedan tidigare att ryssar gärna tar en omväg för att ha sällskap lite längre även om de ska Ã¥t olika hÃ¥ll, men jag vet ocksÃ¥ att det faktiskt brukar vara ok att ta närmsta vägen hem. Varför var det inte det den här gÃ¥ngen? Svaret ligger nog i resväskan. Jag hade precis kommit, han hade mött mig pÃ¥ flygplatsen och ”mötaransvaret” sträckte sig nog till att Ã¥tminstone se till att jag kom pÃ¥ metron ordentligt. Han hade säkert följt mig till den metro jag ville om det inte var för att det hamnade i konflikt med ett annat ansvar: det för den gravida frun som han naturligtvis inte ville dra ut pÃ¥ nÃ¥gra extrautflykter.

Berättelsens sensmoral: håll ankomstdatum hemligt om du inte vill riskera att förarga plikttrogna ryska gentlemen.

En reaktion på “Följandets följder

  1. Ã…h, det där känne rman igen, man blir stressad av att känna att man ställer till besvär. Särskilt som man faktiskt kan tycka att det är lite skönt att fÃ¥ vara för sig själv i nÃ¥gra minuter. Jag har ocksÃ¥ sprungit ifrÃ¥n folk…

Kommentarer inaktiverade.