Datjans överflöd

Vyritsa

I dag har en milstolpe passerats, jag har just skalat det sista äpplet. Förra helgen var jag utbjuden till en väns datja, jag har varit där flera gånger förut. Det är alltid trevligt, man får äta fantastiskt god mat och känner sig aldrig så ren som efter ett besök i deras banja (bastu). Datjan är ett charmigt grönt litet hus i byn Vyritsa söder om S:t Petersburg som hennes morfar en gång byggde, i trädgården har de blommor, med ryska mått mätt småskaliga trädgårdsland och några äppelträd.

Min kompis mamma såg till att jag inte vågade återvända till stan utan hela bilen full med äpplen (och lingon och det som ryssarna kallar svarta rönnbär). Samtidigt var min värdinna K i sin datja och hade med en enorm last äpplen. Tillbaka i lägenheten stod vi i nästan desperation och tittade på balkongen som nu var till bristningsgränsen fylld med äpplen. Sedan dess har det varit äppelkaka, äppeldricka, torkde äpplen och flera sorters sylt. K har gått igenom hela sitt socila nätverk. Finns det månne någon som inte har en datja och som är i behov av äpplen?

Om man åker ut med vägarna i Leningradlänet är det överallt folk som säljer äpplen, äpplen, äpplen. Jag vet inte om det är ett bra äppleår i år, eller om det helt enkelt bara är skördetid. ”Alla” har en datja, ”alla” odlar saker, och ”alla” har en babusjka som tar hand om datjan och är mycket angelägen om att inte något endaste ätbart går till spillo.

Medan jag skalade och skar upp de sista äpplena lyssnade jag på en intervju med Melissa Caldwell som skrivit ”Dacha Idylls: Living organically in Russia’s countryside”. Någon gång när jag har tid ska jag läsa boken och hoppas att jag kan fördjupa mina insikter om dessa datjor som ligger så nära ryssarnas hjärta.