Kartor är farligare än du tror

Kartash_it

När jag skulle åka ut och träffa sökförbandet Ingrija för första gångentänkte jag förbereda mig genom att köpa en karta över området. Jag skulle ju trots att gå över och försöka hitta på för mig okända marker. Försöken hade dock ingen större framgång, jag hittade kartor över Leningradlänet men ingen som var tillräckligt detaljerad för att vara till någon större hjälp. Nu, när jag har varit ute där i markerna ganska mycket har jag ofta reflekterat över att det inte används några kartor i sökarbetet, eller att de få kartor som används är väldigt dåliga, kopierade, handritade och inte särskilt detaljerade. Uppväxt i ett Sverige där man med jämna mellanrum tvingades ut i skogen med karta och kompass för orientering har detta tyckts mig vara en konstig brist. Vid flera tillfällen har jag frågat om kartornas frånvaro, och fått svaret att det finns inga.

En kollega från Litauen har också bekräftat att det inte fanns detaljerade kartor tillgängliga i Sovjetunionen, men nu har jag äntligen fått lite fylligare kunskap om det hela, från Thomas Boréns avhandling om Petersburgsförorten Ligovo (där för övrigt min kompis D:s farmorbor) där just kartor är ämnet för ett kapitel. Kartor omgärdades av samma säkerhetstänkande som det mesta i Sovjetunionen och var antingen sekretessbelagda, förvrängda eller i mycket liten skala. Det var till och med svårt att få tag på de förvrängda stadskartor som fanns, där vissa hus och gator kanske var borttagna, eller flyttade på, eller där vägar som inte fanns var tillagda.

De riktiga kartor som fanns var var inlåsta och bevakade av KGB. Även geografistudenter och forskare kunde ha svårt att få tillgång till dem. På Universitetet i Tartu undervisade man inte ens i kartografi på geografiinstitutionen. Det fanns ju ändå ingen efterfrågan på kartografer. De kartor som fanns över Sovjetunionen utelämnade hemliga städer, förvrängde avstånden och flyttade sjöar. Topografiska kartor började inte släppas till allmänheten förrän 1989, men fortfarande runt millennieskiftet då Borén gör fältarbete till sin avhandling är falska kartor i omlopp. Han hittar kartor som ger en mycket märklig bild av förorten Ligovo, och berättar en anekdot om hur han hamnade längst ut på Vasilijön med en karta som inte alls stämde med vad han såg omkring sig.

Även i västvärlden var kartor förr begränsade, det var inte meningen att vanligt folk skulle ha den här typen av kunskap om hur världen sÃ¥g ut. SÃ¥ var fallet även i Tsarryssland, men föreställningarna om kartors potentiella farlighet levde alltsÃ¥ kvar och förstärktes under Sovjettiden. Till och med mer än 20 Ã¥r efter Sovjetunionens fall är det alltsÃ¥ fortfarande brist pÃ¥ detaljerade kartor, särskilt utanför storstadsomrÃ¥dena. Och orientering utsätts de nog inte sÃ¥ ofta för i de ryska skolorna…

—————
Thomas Boréns avhandling Meeting-places of transformation är tillgänglig i fulltext här:  http://www.avhandlingar.se/avhandling/d44a51a4f7/

Som illustration har jag valt den mest detaljerade krigstida karta över Sinjavinohöjderna som jag sett. Och jag har bara sett den så här, lösryckt från sitt sammanhang. Så jag vet faktiskt inte varifrån den kommer.

Verdun är symbolen för vad?

När det var dags att åka till den stora kulturstudiekonferensen Crossroads i Paris blev jag hastigt sjuk. Som tur var blev jag även hastigt frisk igen, men då hade planet redan gått utan mig. Några nya flygbiljetter vara svåra att uppbåda, och istället blev det till att ta sig till Paris tågledes. Så istället för en rapport från konferensen, kommer lite om en avstickare på vägen hem. För bland fullbokade snabbtågsavgångar visade det sig att en lämplig lokaltågsväg gick via Verdun.

Verdun var sannerligen ett fascinerande besöksmål. En pittoresk liten stad som i fordom var känd för ett fördrag från 843 som delade upp Karl den stores imperium, men det är inte stadens medeltida historia som lockar besökare idag. Staden har blivit helt synonym med det stora slag som stod här 1916. Slaget pågick under nästan hela året, och förlusterna var enorma. Uppemot en miljon män sårades, och drygt 300 000 dog. Förlusterna fördelade sig ganska jämnt mellan Tyskland och Frankrike.

Slaget vid Verdun slutade tillslut med fransk seger, och Verdun har ända sedan slaget pågick varit en viktig fransk symbol. Förutom slagets omfattning fanns det kanske två huvudanledningar till det: ett rotationssystem där befällhavaren inte ville skicka någon enhet mer än en gång till helvetet i Verdun gjorde att nästan hela den franska armén kom att tjänstgöra där. Dessutom var det ett slag som Frankrike stred på egen hand, utan de allierade, och det var alltså en alltigenom fransk angelägenhet. (Engelsmännen har ju å sin sida Somme som sin stora symbol.) Förstörelsen var så stor att området efter kriget, till skillnad från vad som var brukligt på västfronten, inte byggdes upp eller togs i bruk igen. Idag är det främst besöksmål, och bussturer till slagfälten affischeras tydligt redan utanför stadens lilla turistbyrå.

Efter kriget blev Verdun en nationell fransk symbol. Kyrkogårdarna och det stora ossuariet i Duoaumont byggdes som minnesmärken över specifikt franska ben, men sedan dess så har tiderna förändrats. Efter ännu ett krig gick sedan den fransk-tyska förbrödringen som på räls. Visserligen är det en ensam fransk trikolor framför ossuariet, men det framställs nu som en gemensam viloplats för de stupade oavsett nationalitet (Vilket det i praktiken förmodligen hela tiden var, då det kunde vara svårt att avgöra vilka kvarlevor som var franska och vilka som var tyska). Och över ruinforten vajar Tysklands och Frankrikes flaggor tillsammans med EU:s stjärncirkel.

Berättelsen behöver alltså skrivas om, från nationalism till gemenskap, och ett slående försök till omformulering kan du hitta på en skylt vid ett minnesmärke rest åttioårsminnet av stilleståndet 1918. På den engelska versionen (den finns även på tyska och franska) kan man läsa:

… came to  this sacred, solemn place to pay Homage with all their Heart to the Brave men whose Sacrifice has permitted Europe to come into existence. … as a token of their gratitude, they respectfully mixed together some soil from their homeland with that of Verdun, immortalised and still impregnated with their ancestors’ blood. For remembrance, they planted three Trees, the trees of Peace, of Freedom and of Human Rights, eternal, fundamental, Values for the World to live in Harmony, and the symbol of which is Verdun !

Även om man bortser från versaliseringen, så finns det annat märkligt i texten. Första värdskriget har blivit en kamp för ett enat Europa, och visserligen är det fridfullt där bland träden, men skylten står i en utplånad by och marken som är gropig av nedslagskratrar talar ett helt annat språk än harmoni.

[slideshow]

—————————-

Om Verdun som franskt kulturarv kan man läsa i Antoine Prosts Verdun som ingår i band III av det stora verk redigerat av Pierre Nora som på engelska går under namnet Realms of Memory.