Mer än jag visste själv…

8abfae651bd3b890ae9eef29eba49b87.mp4 Watch on Posterous

I går morse skymtade min kompanjon Elin och jag förbi på rysk tv. Det var på lokalkanalen TV 100, där siffran hundra syftar på antalet tittare som någon lite elakt skämtade. Nåväl, det är ju alltid fascinerande att förekomma i nyhetsrapporteringen, och ännu mer fascinerande är att de här journalisterna tycks ha övernaturliga krafter: de kan nämligen berätta vad vi tycker utan att ha pratat med oss!

För den som inte förstår ryska kommer här en liten redogörelse:

Allting är filmat på minnesmärket på Sinjavinohöjderna, tv-teamet var inte med på själva skidturen. De börjar med att berätta att sökförbandet Ingrija har genomfört sin traditionella skidtur längs Volchovfronten, och att det tog många timmar eftersom de stannade vid tolv minnesmärken på vägen för att lägga ner blommor och diskutera handlingsplan för framtiden.

Sedan intervjuas Jevgenij Ilin, som presenteras som föreståndare för centret för studier av krigshistoria, och säger att de till sommaren ska jobba vid minnesmärkena, måla, städa upp så att de är mer eller mindre i ordning.

Sen skymtar alltså vi förbi, speakern säger att i turen deltog även två svenskor och en engelska, och att de utländska gästerna förvånades över tillståndet för minnesmärken i Ryssland inte minst eftersom den tyska kyrkogåren i Sologubovka [klipp dit] är så fin och prydlig (!!!) med stenar som ordentligt listar de stupade.

Klipp tillbaka till Jevgenij Ilin, som säger att alla deras utländska gäster har blivit närmst chockade (men han säger inte över vad) och sedan klipper de till Katerina Bass som citerar devisen ”Kriget är inte över förrän den sista soldaten är begraven” och  säger att hon tycker att det Ingrija gör är mycket viktigt. Speakern pratar lite om henne, att hon är författare och intresserad av alla namn och fotografier pÃ¥ minnesmärkena, samt det ryska fältköket som vi sedan ocksÃ¥ fÃ¥r se pÃ¥ bild.

Vi får se lite bilder från middagsrasten och utsikten från Sinjavinohöjderna där speakern också pratar om att de valt Volchovfronten för sin tur eftersom den är mindre känd än Leningradfronten men var viktigare för att staden inte skulle falla i tyskarnas händer.

Sedan intervjuas Aleksandr Novoksjonov, en av Ingrijas medlemmar, som berättar att hans mors morbror är saknad i strid här och att han fått i uppdrag av släktingarna att försöka hitta honom.

Tillsist har vi en slutkläm i form av ett moraliserande omdöme som är ganska typiskt för rysk journalistik. Utlänningarna förvÃ¥nades över de mÃ¥nga minnesmärkena, de stora territoriet och den hÃ¥rda ryska vintern säger speakern. Men sÃ¥ riktar hon sig till de allierades barn [dvs oss, tydligen räknas svenskarna till denna kategori…], och säger att om deras farfäder tidigare hade kommit till Sovjetunionens undsättning och inte väntat till 1944 sÃ¥ hade de inte behövt förvÃ¥nas sÃ¥ mycket och vi hade kunnat sörja mindre.