Skedskaftet och de namnlösa

P1020088

Misja vänder och vrider pÃ¥ skedskaftet. Det är den 5 november, vi är i trakten av Tortolovo i Leningradlänet och solen har precis brutit igenom förmiddagens kompakta molntäcke. ”Det är inte bara en sked” säger han. ”Skaftet är inte trasigt, det är nogsamt och medvetet avskuret.” Han visar fram snittytan och vi instämmer i hans bedömning. Det föredetta skedskaftet har ett namn inristat, i änden är det fäst en rengöringskedja till en gevärspipa. Det är en egentillverkad dödsmedaljong, ett föremÃ¥l ämnat att kunna identifiera dess bärare. De svarta bakelitkapslarna som var Röda arméns standard slutade av en ännu okänd anledning att delas ut redan 1942, dessutom sÃ¥ var det även tidigare bara vissa som fick. De allra flesta av de sovjetiska soldaterna var därför utan nÃ¥got beständigt som kan användas för att identifiera dem efter döden. MÃ¥nga försökte tillverka sina egna medaljonger, av utsnidade träbitar, tomhylsor eller som här, skedskaft. Tyvärr har de bevarats dÃ¥ligt.

Att soldaterna som dog för Sovjetunionen inte ens förseddes med något som kunde identifiera dem efter att de gjort den slutgiltiga uppoffringen för fosterlandet säger så mycket om regimens inställning till människoliv (och organisationen, eller kanske bristen på sådan, inom Röda armén). Istället tillverkade de sina egna identifikationsmedaljonger, men eftersom staten inte heller tog sitt ansvar för att ta om hand kropparna efter kriget så hann dessa hemmagjorda medaljonger förstöras och bärarna förblir trots sina ansträngningar namnlösa.

Och skedskaftet som vi vänder och vrider på där i Tortolovo och sen tillbaka på universitetet, som det gnuggas på och som inspekteras genom förstoringsglas, det tänker inte låta sig läsas bra nog för att tillverkaren ska kunna identifieras. Det återstår bara att stoppa in det i vitrinerna bland de andra hemmagjorda och oläsbara medaljongerna i Ingrijas lilla museum.

Ett stelt, mätt och självbelåtet land

Jag har sällskapat rätt länge med Aleksandra Kollontajs dagböcker nu, så länge att de lämnar ett litet tomrum efter sig när jag slår igen boken efter att ha kommit igenom de ca 700 sidorna. De har tagit lång tid att läsa, men dagböckerna är bland det intressantaste jag läst på väldigt länge. Omgivningen fått höra om Kollontaj ett bra tag nu och jag har lyckats intressera pappa nog för att han otåligt ska vänta på att jag läst ut dem.

Aleksandra Michajlovna Kollontaj är verkligen en fascinerande person. Adelsdottern som blev yrkesrevolutionär, världens första kvinnliga minister (folkkommissionär) och sedan världens första kvinnliga ambassadör. Som en extra krydda finns otaliga kärlekshistorier med allt yngre män. Dessutom är hon den enda av bolsjevikernas inre krets från oktoberrevolutionen som dör en naturlig död – förutom Lenin och Stalin naturligtvis.

Dagböckerna som Bonniers gav ut 2007 innehåller hennes anteckningar från åren som ambassadör i Stockholm (1930–1945).  I Petersburg, Aleksandras Petersburg som hon kallar just så trots att staden redan sedan flera år heter Leningrad när hon skriver, letar jag förgäves efter den fullständiga dagboksutgåvan Zapiski za 23 goda diplomaticheskoi raboty. Utan framgång, men jag letar vidare.

Till Stockholm kom hon från Oslo och eftersom relationerna mellan Sverige och Norge ligger undertecknad varmt om hjärtat vill jag återge några av Kollontajs omdömen om sina skandinaviska hemländer.

Hon kallar Sverige ”Ett stelt, mätt självbelåtet och konservativt land om inte upplevt krigets härjningar på mer än hundra år.” När hon anländer till Sverige tycker hon att svenskarna är som besatta av att iaktta etikettsregler. Formaliteterna finns inte bara inom diplomatkåren utan är ett karakteristiskt drag hos svenskarna själva …  till och med vid umgänge mellan vänner.”

Hennes ankomst till Stockholm ger hovets protokollchefen baron Barnekow bekymmer – ska hon placeras som diplomat eller dam? – och han beklagar sig över att en kvinna i Stockholms diplomatkår fördubblat hans arbete vid planeringen av officiella middagar och mottagningar: ”Ibland känner jag det som om jag kommer att bli galen då jag om och om igen måste flyta om bordsplaceringen.”

Svenskarna är inte bara formella tycker hon, de är dessutom fixerade vid aristokrati: ”jag noterar att man ”förlÃ¥ter” mig min bolsjevism och att jag är sändebud för SSSR eftersom jag till börden kommer frÃ¥n en ”fin”, dvs. adlig familj. ”Nu kan man se att madame Kollontaj är uppfostrad in einer guten Kinderstube”, snappade jag upp som anmärkning bakom min rugg. Det är bÃ¥de löjligt och retfullt i sin dumhet.”

Och som om det inte vore nog, är svenskarna trÃ¥kiga: ”Det är verkligen synd att det finns sÃ¥ fÃ¥ människor som kan skratta. Det saknas humor – särskilt i Sverige, norrmännen är gladare.”

Kanske spelar det in att Kollontaj inte alls ville till Sverige. Hon ville avsluta sin diplomatiska gärning och återvända till unionen, i dagböckernas början då hon fortfarande är i Norge skriver hon till Moskva och ber att bli befriad från sitt uppdrag och tilläger till en enträgen önskan om att vad ni än gör, så skicka mig inte till Sverige. Några månader senare är hon ambassadör i Stockholm. Och där längtar hon tillbaka till Oslo:

Jag har nyss återvänt från Norge. Reste dit för att säga god morgon till mina älskade bergstoppar, hälsa på mina kända platser och omfamna mina vänner. En sådan resa är en moralisk lyx. I Oslo finns så många perioder av mitt liv, så mycket sammanflätat av mitt arbete med världshändelserna: förberedelserna för 1917 och bekräftelsen på den sovjetiska prestigen efter 1920. Det var precis som att bläddra i en bok vid varje gatukorsning i det välkända Oslo. Och det var svindlande glatt och sorgset, men det lockade fram ett leende av tacksamhet.

Här,  i Sverige, råder en ansvarsfull, affärsmässig, sträng atmosfär. En upplåst stad, kall i sin högtidligthet. Där, i Oslo, ligger staden i en gryta, den skyddas av bergen; där finns en fjord – vägen till världen, öppen och lockande.

Det finns en risk att omgivningen kommer att fÃ¥ fortsätta höra om Kollontaj. Det finns sÃ¥ mycket mer jag skulle kunna säga om dagböckerna, och sÃ¥ har jag lÃ¥nat och börjat läsa Arkadij Vaxbergs biografi…

Hallon och huskurer

20110728194452Ibland undrar jag om det finns något folk som tar en förkylning på sådant allvar som ryssarna. Det är i alla fall ingen brist på omsorg och medömkan om det är så illa att du råkat bli sjuk. När jag först yppar något om att jag blivit förkyld hämtar M genast den stora korgen med husapoteket och börjar räcka över diverse preparat och goda råd. Jag har med tiden fått ett lite mer avslappnat förhållande till ryska läkemedel, men jag minns när jag första gången blev sjuk här. Då fick jag också diverse mystiska preparat som jag nogsamt kollade upp på internet. Det ena visade sig innehålla ko-blod och det andra en verksam substans som är totalförbjuden i Sverige pga farliga biverkningar. Förskräckt gömde jag tabletterna men låtsades att jag tog dem för att inte förnärma mina värdar. Av detta lärde jag mig ett: googla inte ingredienser.

Nåväl när vi betat oss igenom medicinkorgen kommer vi fram till det viktigaste: har du någon hallonsylt? I Ryssland behöver nämligen inte medicin smaka eld och sura galoscher, det bästa botemedlet mot förkylning (allt?) är alltså hallon. Och M inser bekymrat att de inte har någon hallonsylt. Det kanske går lika bra med lingon föreslår hon? De har lingonsylt, men lingon är ju inte hallon. Omsorgerna slutar dock inte med mina värdar: innan dagen är slut har jag artigt avböjt två erbjudanden från bekanta att frakta hemkokt hallonsylt över hela stan till mig. En av dem var så oroat angelägen så jag kände mig tvungen att försäkra att jag redan hade en stor burk hallonsylt. Lögn naturligtvis, men det jag minst av allt ville just då var att någon skulle komma på besök så att jag måste försöka vara trevlig på ryska. Dessutom har jag lite svårt att tro på hallonets magiska egenskaper. Hallonsylt är inte medicin, det är sylt. För att alla skulle lugna sig lite köpte jag dock ett paket hallonte i butiken på hörnet.

Vart jag än gÃ¥tt den senaste veckan har varje hostning utlöst en ström av goda rÃ¥d och den bekymrade frÃ¥gan ”det drar väl inte pÃ¥ dig?”. Det farligaste som finns i Ryssland, ja kanske i hela världen, är nämligen drag. Och förkyld blir du om du blivit kall, sÃ¥ enkelt är det och sen kan läkarvetenskapen prata bäst de vill om virus. Om du har blivit nedkyld finns det dock en räddning: det är att snabbt dricka lite vodka. Men om du inte gör det pÃ¥ en gÃ¥ng är det meningslöst, och har du redan blivit sjuk sÃ¥ kan du glömma vodkan. DÃ¥ är det hallon som gäller. Min rysklärare berättade om hur det i hennes barndomshem fanns tvÃ¥ läkemedel: antibiotika och hallonsylt. Och trots att hon var allergisk mot jordgubbar lät hennes mamma henne bara smaka av den goda hallonsylten om hon var sjuk.

Fast några av huskurerna innehöll faktiskt inte hallon, jag blev t.ex. enträget rekommenderad följande mot hostan: att dricka varm mjölk med soda och smör. Där har vi något som lär smaka eld och sura galoscher! Jag kan dock tacksamt konstatera att hostan gått tillbaka utan att jag behövde ta till denna häxbryggd. I övrigt har dock förkylningen gjort comeback, men jag tror nog att det står en burk av mammas hallonsylt och väntar på mig i kylskåpet i Norrköping!

Ett nästan sovjetiskt toppmöte

När jag öppnar bilderna som L skickat med det entusiastiska utropet "Kolla vi finns med på Zentis hemsida!" håller jag på att ramla av stolen av skratt, och eftersom skrattet blandar sig med rosliga hostningar ger jag förmodligen ifrån mig ett fasaväckande läte. I alla fall tittar min tillfälliga norska kontorskamrat förskrämt på mig. På bilderna har L gjort röda ringar kring något suddigt i bakgrunden. Det skulle skulle kunna vara jag i min fula zenitmössa, det skulle också kunna vara någon helt annan.

Bilderna är från Champions Leaguematchen mot Shakhtar Donetsk i tisdagskväll som Zenit vann med 1:0. Mössan inhandlades samma dag eftersom jag insåg att tre timmar på Petrovskijstadion en novemberkväll kräver mössa, rimligtvis en zenitmössa. Och urvalet av mössor i Zentibutiken var inte alltför imponerande.

Eftersom det inte gÃ¥tt nÃ¥got vidare för mina svenska lag i Ã¥r, är det tur att det finns fotbollströst pÃ¥ andra sidan Östersjön! För som den sportfÃ¥ne jag är sÃ¥ har min kärlek till St Petersburg naturligtvis även kommit att omfatta stadens stolthet Zenit. Och det är verkligen en bonus att ha fÃ¥tt ett sÃ¥ bra lag som Zenit att hÃ¥lla pÃ¥. Sedan jag första gÃ¥ngen dök upp i staden har de hunnit vinna ligan tvÃ¥ gÃ¥nger och UEFA cupen. Eventuella beskyllningar om att vara medgÃ¥ngssupporter fÃ¥r jag väl ta med ro… Men bara en sÃ¥n sak som att kunna fÃ¥ gÃ¥ pÃ¥ sitt livs första Champions Leaguematch! Jag har sett fram emot det hela hösten.

För motstÃ¥ndet stod alltsÃ¥ Shakhtar Donetsk, ett storlag frÃ¥n östra Ukraina som jag efter viss transkriberingsvÃ¥nda bestämt mig för att skriva just sÃ¥. Det är ju trots allt sÃ¥ de presenteras i alla fotbollssammanhang, även om jag skulle vilja skriva Sjachtior. (PÃ¥ klubbens officiella hemsida stÃ¥r det ФК Шахтер FC Shakhtar med stora bokstäver pÃ¥ var sin sida om emblemet – pÃ¥ vilket klubbnamnet skrivs Шахтар… Man kan sÃ¥ledes rättfärdiga mÃ¥nga varianter.)   

Oavsett hur det transkriberas betyder det i alla fall gruvarbetare, och klubbemblemet med sina korslagda verktyg är smått fantastiskt. Donetsk ligger i den gruvtäta Donbassregionen, och enligt den sovjetiska traditionen skulle ju sport utövas av amatörer. Av glada arbetare som höll sig friska och sunda på sin fritid. Idrottsföreningar tillhörde därför typiskt en fabrik eller annan arbetsplats, som järnvägsarbetarnas Lokomotiv, eller fackföreningarnas landsomfattande idrottsförening Spartak. Zenit har enligt den officiella versionen sitt ursprung i Leningradskij metallitjeskij zavod, som bland annat tillverkar ångturbiner. (Det finns även några alternativa ursprungsmyter). I praktiken kom det dock att utvecklas en egen variant av sovjetiska proffs, mest kända är kanske de i arméns CSKA (TsSKA vilket betyder arméns centrala idrottsklubb).

Nåväl, sina sovjetiska förflutna och klubbemblem till trots så är i dag både Zenit och Shakhtar väl integrerade i den globala fotbollskapitalismen, och det är lag i vilka det puttas in försvarliga mängder pengar. Huvudsponsor för Zenit är Gazprom, det statliga gasmonopolet, och där, mina vänner, finns det resurser. Jag har naturligtvis ingen aning om hur avtalen där ser ut, men kan bara konstatera att coach Spalletti och nio utländska spelare samt ett antal ryssländska landslagsmän i truppen inte kostar gratis. En ny stadion är på gång också.

Shakhtar har en minst lika internationell uppställning med rumänsk huvudtränare och ett stort antal sydamerikanska spelare i truppen, samt en stormrik välgörare i Pinat Achmetov. Achmetov är sedan 1996 klubbens president och Ukrainas rikaste man. Han har även finansierat Janukovitjs valkampanj och leder ett företag med rätt intetsägande namn: System Capital Management, men det är väl ingen vågad gissning att det är i gruvindustrin han tjänat sina pengar. Det har i alla fall funnits tillräckligt av den varan för att kunna bygga en toppmodern stadion, den väldiga Donbass-arena som rymmer 50 000 åskådare  och stod färdig 2009. Där ska några av matcherna i sommarens fotbolls-EM spelas.

PÃ¥ den arenan möttes lagen för tvÃ¥ veckor sedan i en drabbning som slutade 2:2. Det var en av de mest underhÃ¥llande fotbollsmatcher jag nÃ¥gonsin sett, som likaväl kunde slutat typ 7:4 till Zenit om det inte vore för storspelande mÃ¥lvakter, och dÃ¥ inte minst Rybka i ShakhtarmÃ¥let. (I tillägg till att vara en fantastisk mÃ¥lvakt har han ett fantastiskt festligt namn – rybka betyder liten fisk pÃ¥ ryska.) Returen pÃ¥ Petrovskijstadion var tyvärr inte lika underhÃ¥llande. Andra halvan av första halvlek var dock riktigt bra, med massiv Zenitpress som tillslut gav utdelning i 1:0 pÃ¥ hörna pÃ¥ tilläggstid. Resultatet stod sig matchen ut, och kombinationen av sjunkande spelkvalitet  och temperatur samt begynnande regn gjorde att jag fick anledning att Ã¥ter begrunda klokheten i övergÃ¥ngen till "europeisk säsong" i Ryssland. NÃ¥got ljushuvud har nämligen kommit pÃ¥ att det ska gÃ¥s över till "europeisk modell" med vintersäsong. Vi tar det en gÃ¥ng till: de har alltsÃ¥ tänkt ut att fotboll nu ska spelas pÃ¥ vintern. I Ryssland.

I år blir det alltså ingen ryssländsk mästare i fotboll, säsongen fortsätter till i vår. Zenit leder just nu ligan och med segern över Shakhtar har de ett bra läge för avancemang i Champions League. Nästa match blir toppmötet i grupp G mot överraskningen APOEL Nicosia. Om jag bara kan komma på något sett att se Zenits matcher i Sverige, kan jag alltså se fram emot en intressant fotbollsvinter.

Mina tidigare texter om Zenit: http://blickmotost.wordpress.com/?s=Zenit
Intressant betraktelse om Zenit, Brann och lokal identitet av Martin Paulsen:  http://martinsinblogg.wordpress.com/2007/11/12/zenit-champion/

Ps. InsÃ¥g efter matchen att jag har nÃ¥got gemensamt med president Medvedev: En förkärlek för att lägga upp dÃ¥liga stadionbilder pÃ¥ sociala nätverk… Kolla in hans här.