FÃ¥r det lov att vara lite tjifirjok?

Tillbaka i civilisationen på Prospekt Statjek sitter jag med frukostteet, bryggt på de lyxiga blad jag hade med mig till M och D i present. Och det känns, måste jag säga, nästan overkligt sofistikerat efter tillvaron i träsket där tjifir allt som oftast är det enda som står till buds.

Ett av de tydligaste resultaten av mitt umgänge med Ingrija är mängden slang och jargong jag lyckats lära mig. Nog för att jag ännu har mycket kvar att lära på detta område, men jag började ju nära nog från noll när jag första gången ankom Sinjavinohöjderna. På kurser i ryska lär man sig tala fint och kultiverat, men det är det ju ingen annan som gör sådär i vardagslag så i början satt jag som ett fån och fattade typ ingenting. Det första ordet jag snappade upp var nog govnó – det byter skit och har en något grövre klang på ryska än svenska. Tillbringar man dagarna kravlande runt i smuts och gyttja är det dock en omistlig del av ordförrådet.

Det tog inte heller lÃ¥ng tid innan jag förstod att det inte kefir folk hade i Ã¥tanke när det pratades om tjifír, särskilt som det gärna yttrades när nÃ¥gon tagit en klunk te som Ã¥tföljdes av en grimas och kommentarer i stil med ”det här är inte te längre, det är tjifir”. Tjifir är ett ord och en dryck med fängelsebakgrund. Det är enkelt uttryckt absurt starkt te som ger viss rusverkan och smakar apa.

Som minnesgoda läsare vet, så dricker äkta ryssar bara te, och i Ingrija tillagas det på följande sätt: En spann med vatten kokas upp över öppen eld. Detta ger vattnet en lätt touch av rök, vi kan kalla det lapsang light. Vattnet kommer dessutom allt som oftast direkt från Svartån och har därför även en mild smak av mosse. Till detta vatten tillsätter du sedan en stor mängd teblad. Efter en incident förra våren då en deltagare faktiskt blev förgiftad av stora mängder väl starkt te så har dock till och med N insett att man inte behöver hälla i ett helt paket. Sedan får detta dra tills bladen sjunkit till botten. Så långt är allt väl: starkt svart te med en lätt ton av rök och mosse.

Problemen börjar när du betänker att du nu har bryggt ca 7 liter te och att det kanske är 5-10 personer som ska dela på detta. Allt går således inte åt. Om du dessutom lägger till att det alltid är brist på vatten samt att det tar lång tid att koka upp vatten över öppen eld så finns det ju bara en naturligt lösning på problemet. Man värmer på och dricker resterna. Och voila! Tjifir.

Om teet frÃ¥n början var bryggt pÃ¥ storbladigt te är den numera närmast kolsvarta smörjan fortfarande relativt drickbar, om det däremot är sÃ¥ att nÃ¥gon tanklöst nog använt te med brutna blad… Men nöden har ingen lag och med lite grimaser slinker även det ner. Vi befinner oss ju dock i diminutivens förlovade land, och Ryssland vore ju inte Ryssland om inte även illasmakande drycker fick en kärleksfull benämning. SÃ¥ bli därför inte förvÃ¥nad om du hör nÃ¥gon frÃ¥ga om det finns lite tjifirjok.