Liv och öde

Jag har börjat lyssna pÃ¥ BBC radio 4:s dramatisering av Liv och öde, Vassilij Grossmans stora roman om andra världskriget. Tretton episoder pÃ¥ totalt Ã¥tta timmar som sänds mellan 19 och 25 september. Konstrasten mellan den sovjetiska krigsverkligheten och de ytterst brittiska rösterna ger det hela en viss tvist mÃ¥ste jag säga… Liv och öde slutfördes 1959 men romanen var alltför kritisk för att Grossman skulle kunna fÃ¥ den publicerad. I den flod av tidigare förbjudna böcker som gavs ut under perestrojkan sÃ¥ publicerades romanen tillslut 1988 i Sovjetunionen.

Till min skam ska erkännas att jag inte läst Liv och öde, som förresten finns översatt till svenska, men däremot har jag läst utgåvan med Grossmans texter från hans tid som krigskorrespondent: Reporter i krig.

Life and fate med bland annat Kenneth Branagh och David Tennant ligger uppe för nedladdning fram till 19 oktober: http://www.bbc.co.uk/podcasts/series/lifeandfate

Politrukens glasögon

P1010633Vi kallar honom vår intelligent, eller politruk. Det ligger nämligen glasögon där i gropen. Och glasögon var det inte vem som helst i röda armén som hade. Det är min tredje dag i samma grop och jag börjar bli rätt less. Grävandet har gått långsamt, kvarlevorna är i dåligt skick och man måste gräva långsamt och försiktigt men jag har fått fram minst två soldater. Min grävkamrat denna morgon har just återvänt från några dagars jobb i stan och bestämmer sig för hjälpa mig. Han börjar gräva åt det håll dit jag ännu inte hunnit och det är han som stöter på glasögonen. Jag inspekterar dem fascinerat och muttrar något om att det var då tusan att han skulle komma hit och hitta de intressantaste sakerna innan jag hunnit dit.

”Om det är en politruk ska han absolut ha en penna ocksÃ¥” konstaterar sällskapet och hittar snart en nästan helt förmultnad blyertspenna, fast stiftet är helt och välbevarat, och ett suddgummi. Det finns rester av vad som verkar ha varit en portmonnä innehÃ¥llande 25 kopek. Jämfört med de tvÃ¥ soldater jag tidigare grävt fram ur gropen är det storartade fynd i all sin blygsamhet. En knycklig mugg tycks har varit deras samlade egendom. Och bältesspännen. De har faktiskt inte ens kängor, nÃ¥gon av dem, men vi hittar vad som kan vara rester av valenki– filtstövlar. Barfotasoldater dog ofta om vintern. BÃ¥de valenki och vanliga stövlar var eftertraktade och omhändertogs ofta av de levande. Kängor var inte alls lika attraktiva.

Vad gjorde politrukerna egentligen? frÃ¥gar jag. Att en politruk var en politisk kommissarie, del av den politiska delen av den dubbla befälsstrukturen, visste jag ju. (Ordet är sammansatt av polit för politisk och rukför rukovoditel – handledare.) Men vad gjorde de egentligen, läste Lenins skrifter för soldaterna? ”Väldigt olika” blir svaret. En del gjorde kanske det, andra deltog fullt ut i striderna. Det fanns tre grader av politruker och sedan även högre politiska befäl. En politisk motsvarighet för varje militär grad.

Glasen i glasögonen är hela, men bÃ¥garna har lossnat och gÃ¥tt sönder. Det är ovanligt med glasögon fÃ¥r jag än en gÃ¥ng förklarat för mig, min kamrat tycker fynden är väl blygsamma. Inte ens en medaljong finns det. Jag rycker pÃ¥ axlarna, nog för att medaljonger är vanligare än glasögon men det är inte sÃ¥ ofta man hittar dem heller. Glasögon, penna, suddgummi och 25 kopek… Men för vÃ¥r politruk har nog jordiska egendomar sedan länge slutat att spela nÃ¥gon roll.

FÃ¥r det lov att vara lite tjifirjok?

Tillbaka i civilisationen på Prospekt Statjek sitter jag med frukostteet, bryggt på de lyxiga blad jag hade med mig till M och D i present. Och det känns, måste jag säga, nästan overkligt sofistikerat efter tillvaron i träsket där tjifir allt som oftast är det enda som står till buds.

Ett av de tydligaste resultaten av mitt umgänge med Ingrija är mängden slang och jargong jag lyckats lära mig. Nog för att jag ännu har mycket kvar att lära på detta område, men jag började ju nära nog från noll när jag första gången ankom Sinjavinohöjderna. På kurser i ryska lär man sig tala fint och kultiverat, men det är det ju ingen annan som gör sådär i vardagslag så i början satt jag som ett fån och fattade typ ingenting. Det första ordet jag snappade upp var nog govnó – det byter skit och har en något grövre klang på ryska än svenska. Tillbringar man dagarna kravlande runt i smuts och gyttja är det dock en omistlig del av ordförrådet.

Det tog inte heller lÃ¥ng tid innan jag förstod att det inte kefir folk hade i Ã¥tanke när det pratades om tjifír, särskilt som det gärna yttrades när nÃ¥gon tagit en klunk te som Ã¥tföljdes av en grimas och kommentarer i stil med ”det här är inte te längre, det är tjifir”. Tjifir är ett ord och en dryck med fängelsebakgrund. Det är enkelt uttryckt absurt starkt te som ger viss rusverkan och smakar apa.

Som minnesgoda läsare vet, så dricker äkta ryssar bara te, och i Ingrija tillagas det på följande sätt: En spann med vatten kokas upp över öppen eld. Detta ger vattnet en lätt touch av rök, vi kan kalla det lapsang light. Vattnet kommer dessutom allt som oftast direkt från Svartån och har därför även en mild smak av mosse. Till detta vatten tillsätter du sedan en stor mängd teblad. Efter en incident förra våren då en deltagare faktiskt blev förgiftad av stora mängder väl starkt te så har dock till och med N insett att man inte behöver hälla i ett helt paket. Sedan får detta dra tills bladen sjunkit till botten. Så långt är allt väl: starkt svart te med en lätt ton av rök och mosse.

Problemen börjar när du betänker att du nu har bryggt ca 7 liter te och att det kanske är 5-10 personer som ska dela på detta. Allt går således inte åt. Om du dessutom lägger till att det alltid är brist på vatten samt att det tar lång tid att koka upp vatten över öppen eld så finns det ju bara en naturligt lösning på problemet. Man värmer på och dricker resterna. Och voila! Tjifir.

Om teet frÃ¥n början var bryggt pÃ¥ storbladigt te är den numera närmast kolsvarta smörjan fortfarande relativt drickbar, om det däremot är sÃ¥ att nÃ¥gon tanklöst nog använt te med brutna blad… Men nöden har ingen lag och med lite grimaser slinker även det ner. Vi befinner oss ju dock i diminutivens förlovade land, och Ryssland vore ju inte Ryssland om inte även illasmakande drycker fick en kärleksfull benämning. SÃ¥ bli därför inte förvÃ¥nad om du hör nÃ¥gon frÃ¥ga om det finns lite tjifirjok.