”Om jag hade haft en plan hade jag snabbt hamnat i Magadan”

Det är idag 20 år sedan kuppen som skulle rädda Sovjetunionen men som istället accelererade dess sönderfall. Och det är fullt med mer eller mindre intressanta artiklar om detta på olika håll. Kuppen i augusti 1991 skedde långt innan jag började intressera mig för Ryssland på riktigt. Jag var ju inte så gammal då, men minns hur dramatiken kröp in genom radio och tv. Även för ett barn var det klart att mycket stod på spel. Några månader senare var Sovjetunionen borta. Läs gärna Kalle Kniiviläs "Klantiga kuppmakare räddade världen". Då det begav sig var han Moskvakorrespondent, nyss hemkommen från semester och "har inte planerat att Sovjetunionen ska spricka just i dag." Längst ner finns också en samling med en del intressanta länkar.

Och av dessa ska ni absolut inte missa Spiegels intervju med Michail Gorbatjov. (På engelska, det tyska originalet går säkert att hitta där med någonstans.) Det är fascinerande läsning, och Gorbatjov ger intryck av att vara en man som kan ge svar på tal och som med ålderns rätt kan kosta på sig att vara lite frispråkig. Några smakprov:

Om Jeltsin: They later elected him as party leader in Moscow. I supported it. He was energetic, and it took a long time for me to recognize my mistake. […] He should have been shunted out of the way and made an ambassador in a banana republic, where he could have smoked water pipes in peace.

Om att han inte hade någon plan för perestrojka: If I had had a plan for it, I would have quickly ended up in Magadan. [Dvs i fångläger]

Om varför glasnost (öppenhet) var nyckeln: The party establishment didn't need perestroika. Each of them had it made. The district party leader was the king in his district, the regional leader was a czar and the general secretary was practically God's equal.

Om att han skulle startat ett eget parti: I joined the Communist Party at 19, when I was still in school. My father had been on the front and my grandfather was an old communist — and I was supposed to blow the whole thing up? Today I know that I should have done it. But the man sitting in front of you is not a so-called statesman, but a completely normal person.

Om att han åkte på semester då i augusti 1991: I thought they would be idiots to take such a risk precisely at that moment, because it would sweep them away, too. But unfortunately they were truly idiots, and they destroyed everything. And we proved ourselves to be semi-idiots, myself included.

I intervjun är ambivalensen inför Sovjetunionen som många känner tydlig, precis som Gennadij Burbulis gav uttryck för tidigare i somras. Många beklagar dess sönderfall, betydligt färre vill tillbaka till den tiden. Som någon sa: "Den som inte saknar Sovjetunionen har inget hjärta, den som vill ha den tillbaka har ingen hjärna."

Blåon och svarton

20110731964

För att fortsätta pÃ¥ temat mat sÃ¥ har jag just genomfört ett ryskinspirerat (dillfritt) experiment: odonsylt. Flera av mina ryska bekanta har nämligen pratat om ett blÃ¥tt bär som växer pÃ¥ mossen som är större men mer svÃ¥rÃ¥tkomligt än blÃ¥bär och därför mer eftertraktat. ”Ännu godare” försäkrar de. Det tog mig ganska lÃ¥ng tid innan jag förstod att det var odon de pratade om – i Sverige anses ju odon bara knappt vara ätliga. Faktiskt finns det till och med de som tror att det är giftigt (”felaktigt” försäkrar nationalencyklopedin).

En dag i juli var jag så ute på det så kallade röda spåret som går i skogen där mina föräldrar bor, spåret härrör från den frisksportigare tiden då friluftsgården fortfarande hette friluftsgården och hoppbacken på dess tack gick att använda. Skogen här har vissa likheter med den ryska skog som jag ibland hänger i, bland annat är marken bitvis rätt sank. Så när vi jag kom där på spångarna över mossen såg jag att det var fullt med odon och bestämde mig för att det var dags att testa de där ryska påståendena om odonets förträfflighet.

Ã…tervände nÃ¥gon vecka senare, odonen var kvar. Konkurrensen om dem tycks inte vara sÃ¥ hÃ¥rd… Eftersom bären är större och buskarna lite högre var de nÃ¥got enklare att plocka än blÃ¥bär. Förresten finns det en rolig färgdetalj här: pÃ¥ ryska heter blÃ¥bär tjerniki och odon gulubikiom man i översättning använder den vanligaste ändelsen för svenska bär blir det svarton respektive blÃ¥on. Och som ni kan se pÃ¥ bilden har odonen en betydligt ljusare och blÃ¥are färg än de nästan svarta blÃ¥bären…

Trots skalets ljusare färg och att innanmätet är nästan färglöst blev sylten dock sÃ¥där svartlila som bÃ¥de blÃ¥bärs- och svart vinbärssylt blir. Sylten är fastare och mildare än blÃ¥bärssylt. Det smakar bär pÃ¥ nÃ¥got obestämbart sätt. ”Jag vet inte om det är godare än blÃ¥bärssylt…” säger mamma tveksamt. Men eftersom hon tycker att blÃ¥bärssylt är det godaste som finns sÃ¥ säger inte det sÃ¥ mycket. Fullt ätligt enas vi om. Smakar utmärkt är jag beredd att sträcka mig till. (Har ju trots allt lagt ner en del arbete här.) Vi ger ryssarna rätt, och funderar pÃ¥ varför odon är ett i Sverige sÃ¥ underskattat bär.

Tillägg: Ingrid gjorde mig uppmärksam på den här betydligt mer informativa bilden om skillnaden mellan blåbär och odon (blokkebær!). Från norska wikipedia.

Publicerat i mat

Dille på dill II

Img_1022

För att anslå ett något lättsammare tonfall så gjordes jag härförleden uppmärksam på en artikel som handlar den ryska kärleken till dill, något som jag har berört tidigare. Även tillfälliga besökare i Ryssland noterar snabbt att ryssar har dille på dill. Inte mindre än 1,6 kg per person glufsar de i sig tydligen, vilket ska vara nog för att fylla en normalstor resväska. Den siffran är baserad på försäljning och inkluderar inte den, förmodligen myckna, dill som odlas i köksträdgårdar över landet.

Tro nu inte att dillanvändandet begränsar sig till traditionellt ryska rätter, nej den måltids finns inte som inte förhöjs av några stjälkar dill tycks vissa ryska kockar resonera. Och detta verkar ha fått det att brista för den brittiske journalisten Shaun Walker som startat ett korståg mot dillen. Han har lyckats rekrytera ett växande antal i kampen mot dillen, en rörelsens mer profilerade företrädare är Miriam Elder (också hon journalist) som är med-administratör av facebook-gruppen "dillwatch". Gruppen är ägnad åt "inappropriate sightings of dill" och har som långsiktigt mål "the reclassification of dill from herb to weed." Rörelsen har alltså sitt ursprung i "expats", västerlänningar boende i Ryssland som väl inte har den immunitet ett högt intag sedan barnsben skulle kunna ge ("we have no export market" som damen från dillodlingsföretaget förklarar i artikeln), men att döma av namnen på gruppmedlemmarna har den även lockat till sig en del infödingar.

Gruppen är sluten och man måste begära medlemskap. Som i andra militanta rörelser tolereras inte oliktänkande: ett enda dillvänligt ord och du blir utkastad!  Mötet med det ryska köket har fått tidigare moderater att radikaliseras: "I remember a time when dill on salmon was ok, but that seems like a different life" säger Shaun Walker. Som den infiltratör jag är bestämmer jag mig för att hålla en låg profil, inte läge att avslöja att man gillar dillchips direkt. Men trots att rörelsen verkar växa så tror jag att dess 243 medlemmar väger lätt mot cirka 140 miljoner dillätande ryssar.