I utkanten av katastrofen

Jag kör norrut. På väg hemifrån till min folkbokföringsadress. Det är en kall och blöt julikväll, regnskurarna kommer och går, termometern visar 13 grader. Jag lyssnar på Kino. Det är den enda skiva jag har i bilen än så länge, men det vemod som finns i nästan all rysk musik passar humöret utmärkt. Det är musik från en värld som föll samman, från perestrojkans åttital, men idag får den vara soundtrack till ett annat sammanbrott. Inte av ett imperium, men av en idyll.

”I Sverige är alltid allting bra” brukar jag svara när de ryska kompisarna undrar hur det står till i fosterlandet, med en skämtsam anspelning på deras föreställningar om trygga, välmående, småtrista Norden. Men i trygga, trista Norden hände något så fruktansvärt i fredags att jag nog aldrig kommer att kunna förstå det.

Det var illa nog att se bilderna från de sönderbombade regeringskvartalet. Bråten på de gator som jag långsamt, motvilligt, mödosamt faktiskt gjorde till mina under två års studier i Oslo.  Bilderna på byggnaden utanför vilken jag otaliga gånger väntat på bussen, på huset som bästa Oslo-vännen jobbat i. Ett stenkast från där jag själv hade min arbetsplats, varifrån de tidigare kollegorna rapporterade om hur de bokstavligen och bildligt skakades av bomben. Under kvällen tickade statusuppdateringarna in en efter en om att vänner och bekanta var i ”god behold”. Det var illa nog att de ens kände sig tvingade att meddela det, det var illa nog att höra om utblåsta fönsterrutor hundratals meter bort och föreställa sig vilken smäll det måste ha varit. Och det var bara början. För samtidigt som jag satt förstummad framför tv:n och såg de där bilderna pågick något än mycket mer makabert.

Det hade naturligtvis varit lika vidrig och fruktansvärt vilket sommarläger de än hade varit, men att det var just socialdemokraternas gör att det kryper ännu lite längre in under skinnet på mig. För även om du protesterar, så är vi alla i någon utsträckning socialdemokrater. Jag är det i alla fall, oavsett om jag röstar på dem eller ej. Den värld jag är uppväxt i är präglad av socialdemokrati. Och även om socialdemokratin inte varit riktigt lika dominant i våra grannländer, så är de nordiska välfärdssamhällena i stor utsträckning socialdemokratiska. Ett dåd riktat mot socialdemokraterna är ett dåd mot det Norden vi lever i.

Jag befinner mig i utkanten av katastrofen. Långt ut i utkanten. Men jag är ändå chockad, förstämd och betryckt. Hur skulle jag kunna vara något annat? Det är ett attentat inte mot mig personligen, inte mot mina nära och kära, men mot min värld.

Jag hoppas vi får tillbaka drömmen om det trygga Norden. Om den välmående, småtrista idyllen. Att det är sant som vi alla säger med en mun nu, att de onda krafterna inte ska få segra. Att svaret verkligen är mer öppenhet och mer demokrati. Jag hoppas innerligt att något liknande aldrig någonsin händer igen, men om det skulle göra det, om ens den minsta lilla bilbomb skulle gå av, så ska vi åter bli chockerade över att något sådant kunde hända i vår nordiska idyll.

————————–

Det är många som säger det mycket bättre än jag just nu, till och med Peter Wolodarski har en fin ledare i DN. Men ska du bara läsa en text, så ska du läsa Jens Stoltenbergs tal från domkyrkan igår.

Bomber och granater

Img_6184

En av de märkligaste upplevelserna med att lära sig ett nytt sprÃ¥k är att man dÃ¥ och dÃ¥ inser att det plötsligt finns sÃ¥dant som man inte kan översätta till sitt modersmÃ¥l. Du vet vad nÃ¥got är eller betyder, men har inte den blekaste aning om vad det heter pÃ¥ svenska. I mitt fall är det svÃ¥röversatta ofta militära termer, vilket naturligtvis hänger mer samman med att jag är sÃ¥ obevandrad pÃ¥ omrÃ¥det än nÃ¥gon inneboende rysk unikhet i just de termerna. Hade jag bara haft en rysk-svensk militär ordlista hade detta naturligtvis varit enkelt avhjälp. Jag tycker att en sÃ¥dan borde finnas, men mina lÃ¥ngvariga om än lÃ¥gintensiva efterforskningar har ännu inte gett resultat…

I dag har jag ägnat viss möda åt att försöka översätta bojepripasy. Jag vet precis vad det är – det är sådant man ska akta sig noga för när man är ute och gräver. Egentligen är det inte så svårt att översätta heller, till och med google translate talar om för dig att det heter ammunition. Men jag har bara mycket motvilligt kommit att acceptera detta, min allmänna språkkänsla tycker nämligen inte alls att bojepripasyoch ammunition är samma sak. För i mina öron leder ammunition tankarna till sådant man laddar kanske gevär och kulsprutor med och bojepripasy syftar snarare på bomber och granater. Men jag får anse mig överbevisad, av både en utvidgad bekantskapskrets och uppslagsverk. Enligt nationalencyklopedin är ammunition ”material för skadeverkan” och ”som ammunition räknas projektiler och krut till skjutvapen men även raketer, robotar, tändrör och tändmedel, sprängmedel, pansarskott, handgranater, bomber, minor, minröjningsmedel och torpeder.”

Jag skulle kunna hävda att sådana detaljer är oviktiga för de teoretiska poänger som jag vill göra i avhandlingen. Men jag är väldigt angelägen om att det ska bli rätt. Efter en mild tillrättavisning när jag råkat skriva tank (”det heter stridsvagn”) ser jag nämligen med fasa framför mig hur någon militärhistoriskt överintresserad person kommer att läsa min avhandling och med det sinne för detaljer som sådana verkar ha genast upptäcka att jag felöversatt/felanvänt ett antal militära termer och därmed avfärdar mig som en klåpare och dilettant. (Å andra sidan, det kan ju vara fler som t.ex. tolkar ammunition på det sättet som jag gjorde, kanske har allmänspråket en annan betydelse än fackspråket så att associationerna blir fel även om termen är korrekt?)

Så därför har jag listor med befälshierarkier ovanför skrivbordet, jag försöker lära mig vart de olika frontlinjerna gick och vilka trupper (är det ett acceptabelt samlingsnamn?) som egentligen stred var.  Sitter runt lägerelden och bläddrar i boken om röda arméns beväpning och försöker hänga med i M:s utläggningar om vad som skiljer (k-pisten?) PPSj från PPD och är nästan beredd att bryta mitt löfte om att aldrig mer gå till artillerimuseet eftersom några bekanta så ihärdigt rekommenderar utställningen om vapen från andra världskriget.

Den stora smällen

Jag tror knappt jag hört ett kusligare ljud än det från tryckvågen efter detonation när den med ett dovt susande rör det sig genom skogarna runt Gajtolovo. Smällen var i sig själv illa nog, det krävs kraft för att generera sådana efterdyningar, men tryckvågen; det är något nästan spöklikt över den när den viner i julinatten.

Vi var mer eller mindre beredda på att det skulle sprängas. Tidigare på kvällen var M och jag på väg för att hämta nya deltagare till minnesvakten vid tåget. Vi såg att några bilar från MTjS (ministeriet för extraordinära situationer) stod uppställda på fältet, och några kilometer längre ner längs vägen mötte vi en av Ingrijas polisbekanta som bekräftar M:s misstanke om att det ska sprängas. Sappörerna samlas.

Markerna här kring Sinjavinohöjderna är inte bara tydligt märkta av kriget med skyttegravar, taggtråd och granatkratrar. Överallt ligger diverse odetonerade otäckheter som fortfarande kan ställa till det. Sådana har poiskoviki inte rätt att hantera. Istället ska man tillkalla sappörer som kommer och tar om hand och detonerar under ordnade former. De dyker upp ibland och inspekterar, som den här Stas som vi möter på vägen. Eller hans kollega ”Djadja Vova” som ringer sen på natten för att höra hur vi klarade smällen. Men, säger M cyniskt, ofta har de ingen lust att ta sig långt ut i skogen för att hämta grejer. Till och med när de grävde i den där trädgården i Otradnoje (och hittade 40-talet soldater i kökslandet!) så dröjde det månader innan sappörerna dök upp. Och där, mitt i samhället, utgjorde naturligtvis de framgrävda granterna en verklig fara. Här ute på mossen är de potentiella skadeverkningarna mer begränsade. Ammunitionen är dessutom blöt när man gräver fram den, och det gäller att lägga den så att den fortsätter att vara det, ner i en vattenfylld krater eller så.

Men ofarligt är det naturligtvis inte. Olyckor händer då och då. En dag stöter vi på en minnesplackett i skogen. Den markerar inte, som de brukar göra, platsen där en soldat som kunnat identifieras har hittats. Istället är den tillägnad ”två kamrater”, som för åtta år sedan omkom i en olycka med en mina. De ständiga förmaningarna om att vara försiktig ska alltså tas på största allvar, även om det är otroligt att du oavsiktligt lyckas skapa det tryck som krävs för att något ska gå av.

MtjS spränger på natten för att det ska vara så lite folk i rörelse som möjligt. Så att det inte vandrar in några intet ont anande bärplockare eller svampletare. När jag sitter där runt lägerelden och hör explosionens kusliga efterdyningar tycker jag mig för ett kort ögonblick att ha fått en liten liten aning om hur det kändes att sitta här då, under de där åren då allt det här eländet härrör från. På den tiden då skogarna var fulla av betydligt farligare faror än myggor, huggormar och rostiga granater.

————–

Den som inte har läst tidigare inlägg om Ingrija och sökrörelsen kan få en bakgrund under fliken saknade soldater.

Den öde lägerstaden

P1000832

De packar ihop lägret nu. Bär alla tunga saker de 460 meterna till planen dit lastbilen kan komma fram. Jag kan nästan höra G klaga, fast jag är långt därifrån… De är bara fem, det blir många rundor per person. Fast de har försökt skicka tillbaka allt som som inte är absolut nödvändigt med de som åkt tidigare. Det kommer att vara tungt, men prognosen säger att det bara är knappa tjugo grader och mulet i Kirovdistriktet vilket är klart att föredra mot de trettio och strålande sol som vi bar dit alla sakerna i.

Sommarens minnesvakt har precis som vårens varit i Gajtolovo. Riktigt varför vi skulle just dit igen är det ingen mer än chefen som förstår. Men hans vice-kommendörer fattar ett beslut när de är på rekognoceringstur några dagar innan vaktens början: vi ska inte ställa upp lägret där vi hade det i våras utan använda Vjatkas gamla lägerplats. Den ligger lite längre in i skogen längs stigen, men det extra bärandet kompenseras tycker de av att lägerplatsen redan är i ordning: det finns uppbyggt kök, zemljanki (typ utgrävda jordhus) och brygga ner till vattnet. Dessutom är tillgången på ved god, det skuggigare läget är bra om det blir varmt och man är inte precis i närheten av vägen och de mer eller mindre skumma typer som kan dra fram där.

Vi anländer efter en skumpig färd i lastbilen. Lastar ur, och börjar bära saker mot lägerplatsen. Allt är så förändrat med manshögt gräs att jag knappt känner igen mig trots att jag gått längs den här stigen otaliga gånger. Det tycks mig längre än jag minns, och när vi når lägret får jag nästan känslan av att ha hittat en ruinstad i djungeln. Det är svårt att tänka sig att det är mindre än två månader sedan platsen senast var i bruk.

Jag tänker tillbaka på Gajtolovo i månadsskiftet april/maj. När Vjatkas stora läger var här: de var över 50 personer ända från Vjatka. Och tillsammans med dem stod det lilla förbandet från Kingisepp, och precis bredvid expeditionschefens förband från Petersburg. Där på andra sidan Svartån hade Severodvinsk sitt läger, det är inte direkt nära från Archangelsklänet heller. Och bredvid oss därborta vid vägen stod de än mer avlägsna Tjeljabinsk och Tambov. Alla kommer de resande långt bortifrån för att under två veckor leta efter saknade soldater i Sinjavinoområdet. Precis som soldaterna själva kom från hela forna Sovjetunionen. De sparar hela året berättar expeditionschefen. Varje burk tusjtjenka (konserverat kött) är beräknad, det finns inga marginaler. Många har med sig ungdomar. Sökrörelsen ser "patriotisk fostran" som en av sina viktigare uppgifter.

En hel liten sökförbandsstad var det i våras, med en ständig rörelse av folk. Men nu är vi ensamma. De upptrampade lerigpölarna till stigar har torkat och rimfrosten på tältet om morgonen känns avlägsen där vi svettas i hettan. Svartån har sjunkit undan som hon gör om sommaren. Från sista steget på Vjatkas brygga är det fortfarande långt ner till vattnet, vi får lägga till två steg. Vattnet i mittfåran är bara knädjupt, färgen på åns vatten kan ni nog gissa från namnet, men ett dopp när lägret är rest är nästan overkligt uppfriskande.

Två veckor senare ger sig alltså också Ingrija av. Sommarvakten har inte alls varit lika framgångsrik som våren, det är bara ett tiotal soldater som hittats. Skogarna lämnas åt myggen, bromsarna och ormarna. Vjatkas läger får stå och förfalla till nästa vår, då under två veckor sökförbandsstaden åter växer upp runt Gajtolovo.

Att sakna Sovjetunionen

20110711913

Jag möttes av ett berg DN när jag öppnade dörren till lägenheten igÃ¥r. Tre veckors frÃ¥nvaro hade lämnat sina spÃ¥r pÃ¥ hallmattan… Eftersom prenumerationen är uppsagd sedan början pÃ¥ maj hade jag inte beställt uppehÃ¥ll. Upprepade kontakter med prenumerationsavdelningen har dock inte kunnat stoppa tidningsflödet, jag testar nu med lapp pÃ¥ dörren till tidningsbudet. Men innan jag lägger högen i Ã¥tervinningen plockar jag ut bilagan DN världen. I den finns bland annat en intervju med Rysslands tidigare vice premiärminister Gennadij Burbulis som beskrivs som "Jeltsins högra hand" och en av arkitekterna bakom de post-sovjetiska reformerna. Intervjun är ganska kort, men innehÃ¥ller ett och annat tänkvärt. Han säger bland annat att "MÃ¥nga myter lever kvar om Sovjetunionens förträfflighet. ÄndÃ¥ vill ingen Ã¥tervända dit." Mest fascinerad blir jag av svaret pÃ¥ frÃ¥gan om han själv nÃ¥gonsin saknar Sovjetunionen:

Jag saknar inte den totalitära staten, men jag känner i djupet av mitt hjärta förlusten av mitt fosterland. Att det föll samman är en tragedi, och jag har ett personligt ansvar för detta. 

Smultronställen

P1000536

Jag har aldrig sett sÃ¥ mycket smultron som i skogarna runt Gajtolovo/Sinjavinohöjderna. Eller sÃ¥ stora. Bredvid stigen längs SvartÃ¥ns östra strand lyser marken ibland alldeles röd, det gÃ¥r bara inte att gÃ¥ förbi och har man väl stannat kommer man aldrig därifrÃ¥n… Innan hon ska lämna minnesvakten ger sig Jana ut med nÃ¥gra vattendunkar hon kapat toppen pÃ¥ och plockar smultron, hon är borta hela dagen och kommer tillbaka med sÃ¥ mycket smultron att vi undrar hur hon ska kunna bära det.  Det är minst 10 kg. "Till mormor". Tur att hon ska fÃ¥ skjuts till Kirovsk och inte ska gÃ¥ de 6 kilometerna längs elledningarna till hÃ¥llplatsen.

Men i dess överförda betydelse är Gajtolovo/Sinjavinohöjderna långt ifrån något smultronställe. Dels finns det gott om andra varelser som vill hindra dig från att njuta av smultronen. Myggen naturligtvis, och hästflugorna, och bromsarna. Även de finns i större mängd än vad jag sett någon annanstans. Den ryska myggmedelssprayen – den som får oss att hosta och fnysa och rynka näsan och som säkert innehåller något gift som är förbjudet här men som i alla fall gör vistelsen i skogen något sånär uthärdlig – går åt i en rasande fart. (Förra året hade jag med svenskt myggmedel: helt meningslöst). Ja, och så betydligt fler än vad jag är vad vid är ju även huggormarna. Jevgenij Vasiljevitj förmanar oss varje morgon: och så ser ni upp för huggormar. "De tycker särskilt om öppna soliga ställen – sådana där smultronen växer" säger han och spänner ögonen i oss. "Stoppa inte ner fingrarna hur som helst!" Någon av oss ser en orm varje dag, och jag är tacksam över att den ormfobi jag haft sedan barndomen numera är spårlöst försvunnen. (En dag för några år sedan var den bara borta, skumt men skönt.)

Det ska tydligen finnas ännu mer smultron på Nevskij Pjatatjok. Jag vet inte om smultronen speciellt attraheras av ställen där det stod hårda strider. Får de precis som träden sin näring från de döda soldaterna? Är kanske all rost gynnsam för den röda färgen? Är det kanske så att den terräng som kriget skapade passar smultronen bra? Eller är det kanske bara en slump?

Hemma igen hos föräldrarna i en annan skog, lik men ändå olik, funderar jag på att gå en smultronrunda. Tveklöst kommer fångsten att kännas futtig i jämförelse, men eftersom myggorna, bromsarna och huggormarna också är betydligt färre – och de döda soldaterna och rostiga sprängämnena saknas helt – så är ändå de västgötska smultronställena mer njutbara.

Pulkovo 2

Känner de igen dig än på Pulkovo? skämtar G. Det gör de naturligtvis inte. Men jag börjar känna igen mig. Gör samma runda i taxfreebutiken och undrar hur i hela världen chokladen kan vara så dyr, och konstaterar att det inte blir någon champagne för det finns bara halvsöt (läs sockerlag) och det är jag ännu inte rysk nog att köpa. Räknar mynten som räcker till min vanliga Ogonek som jag köper trots det obekväma formatet och trots att jag som vanligt säkert bara kommer bläddra igenom den. Trasig luftkonditionering, säkerhetskontroller, skor av och på. Hej då Ryssland för den här gången.