På tal om löpning

När vi kör genom Vansbro frågar jag lillasyster om vi inte ska ta och göra klassikern. Det är sommar 2010, och simningen är bara någon vecka bort, och vi är på väg till fjällen för en veckas semester. Det är menat som ett skämt, men lillasyster blir entusiastisk och jag kan inte riktigt ta tillbaka. Vi enas om att 2012 är ett lämpligt år för genomförande, vi har trots allt viss självinsikt om vår bristande träningsbakgrund.

Elva månader senare håller jag fortfarande på med delmål ett: lära mig att springa. Och trots att GPSen säger att jag ikväll tog mig igenom 8,56 km i Vrinneviskogen, vilket är det längsta jag sprungit sedan typ någonsin, så är det en bra bit till Lidingöloppets tre mil.

Att försöka gå från en passiv sportentusiast till aktiv idrottsutövare innebär också en fundamental förändring av sin självbild. Även om jag alltid gått och cyklat mycket och redan för flera år sedan insåg att regelbundna besök på gymmet minskar ryggbesvären drastiskt så är det liksom det, jag går om jag ska någonstans, jag tränar för att inte få ont. Inte för att jag vill. Inte för att jag ser mig själv som en person som är intresserad av träning. Men jag inser att om jag ska kunna genomföra en klassiker så måste träningen bli en mer integrerad del av min person, det måste bli ett intresse, en hobby. Så nu har jag skickat in medlemsansökan till IK Tjalve med ett kryss i rutan aktiv medlem och ser med viss fasa framför mig hur jag ska volontera på motionslopp och småprata med hurtiga personer i tränginsoverall.

Nåväl. Lillasyster gör sitt bästa för att heja på. I julklapp fick jag tillexempel en halvårsprenumeration på tidningen Runners World. En fascinerande bekantskap. Full av hurtiga utrop om hur härligt och roligt det är att springa vilket får mig att känna att det här är ju inte människorna som jag vill ingå i en ”vi-gemenskap” med. Allra mest fascinerad är jag av det faktum att tidningen utkommer varje månad. Jag menar, hur mycket kan man egentligen säga om löpning? Hur många maratonlopp kan man beskriva, hur många skotest kan man göra och hur många gånger kan man ge ungefär samma träningstips? (Och sen hittar jag en artikel om långdistanslöpning i Ryssland och tänker att den här tidningen, den är nog inte så tokig ändå.)

I ett anfall av entusiasm köpte jag också ett eget textbaserat peppningsförsök på Arlanda redan i höstas. Haruki Murakamis memoar ”What I talk about when I talk about running”. Min vana trogen lät jag sedan under en lång tid bli att läsa boken, men nu har jag äntligen tagit mig igenom denna tunna lilla sak. Murakami är en av mina favoritförfattare, det är något med hans korthuggna sakliga berättande av de mest bisarra historier som tilltalar mig. Så må de handla om får som styr världen eller ultramaratonlopp. Nog för att jag har en bra bit kvar till hans nivå, med 26 avslutade maraton och identiteten löpare fast förankrad som nästan en lika stor del som identiteten författare. Men det som är intressant är hur har beskriver dessa båda som sammankopplade ”Most of What I Know About Writing Fiction I Learned by Running Every Day” som ett kapitel heter. Han beskriver löpningen som något som balanserar det stillasittande skrivandet, något som ger den nödvändiga uthålligheten, kraften och tåligheten för att kunna färdigställa en bok, där har vi plötsligt något som jag kan identifiera mig med och tro på. Jag ska ju också skriva en bok, en helt annan sorts bok visserligen, men ändå. Det som krävs för att bli en författare är talang, fokus och uthållighet säger han.

Fortunatly, these two disciplines – focus and endurance – are different from talent, since they can be aquired and sharpened through training. You’ll naturally learn both concentration and endurance when you  sit down at your desk and train yourself to focus on one point. This is a lot like the training of muscles I wrote of a moment ago. You havet o continually transmit the object of your focus to your entire body, and make sure it thoroughly assimilates the information necessary for you to write every single day and concentrate on the work at hand. And gradually you’ll expand the limits of what you’re able to do. Almost imperceptibly you’ll make the bar rise. This involves the same process as jogging every day to strengthen you muscles and develop a runner’s physique. Add a stimulus and keep it up. And repeat. Patience is a must in this process, but I guarantee the results will come. (s. 79)

Jag brukar berömma mig om att vara envis. Så det ska nog kunna bli en avhandling. Och en klassiker, eller åtminstone något litet maratonlopp såsmåningom.