Tecknad Mästaren och Margarita på gång

En av mina absoluta favoritböcker är Bulgakovs Mästaren och Margarita. Därför noterade jag med visst intresse att det är en tecknad långfilm utefter boken på gång! Det är Rinat Timerkaev som leder med projektet ("många undrar nog om jag mist förståndet" skriver han på sin blogg), filmen beräknas ha premiär nästa år. Det är långt i från första gången denna klassiker ska bli film, senaste version är en tv-serie från 2005.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=guAVY-AY5Q8]

”Nu är du känd i hela Ryssland!”

Sent i gÃ¥r kväll fÃ¥r jag ett exalterat meddelande frÃ¥n D: ”Du har säkert redan fÃ¥tt länken frÃ¥n dina kollegor i Ingrija. Jevgenij Vasiljevitj var pÃ¥ Echo Peterburga i dag och nu är du känd i hela Ryssland! Du mÃ¥ste lyssna!”Fnissade tänker jag att D nog överskattar Echo Peterburgs räckvidd. Men blir nyfiken sÃ¥klart, men inte helt förvÃ¥nad. Jevgenij Vasiljevitj gillar att prata om mig – ibland känner jag mig som Ingrijas maskot – och han gör en del medieframträdanden. Dessa är mumma för kulturforskaren i mig, fina ”metadata” där jag med intresse kan analysera hur han vill framställa verksamheten. Delvis är den bilden naturligtvis annorlunda än den innifrÃ¥nbild som jag hÃ¥ller pÃ¥ att bygga upp. Dessutom kan journalister och lyssnare ställa frÃ¥gor som jag inte skulle tänka pÃ¥ att göra.

Det är med anledningen av 70-årsdagen av krigsstarten Jevgenij Vasiljevitj blivit inbjuden till radion, det går att höra hela intervjun som är en dryg halvtimme på länken ovan. Han berättar om sökarbetet, om de 2071 soldater som Ingrija hittat sedan starten för 11 år sedan. Om alla soldater som ligger kvar på fälten och som man mänskligt att döma aldrig kommer att hitta eftersom arbetet började alldeles för sent. Säger att hade man börjat för 50 år sedan så hade man kanske varit klara nu säger han. Han berättar om Anatolij Nikolajevitj som röjde minor på Sinjavniofältet på 1970-talet då de bara lämnade kvarlevorna. Det fanns inga order om att begrava de stupade.

De pratar om historieskrivning, Jevgenj Vasiljevitj tar upp det han menar är falsifiering av historien och svartmålning av det sovjetiska kriget. (Han skulle inte känna igen sig i den västerländska rapporteringen om hur Sovjetunionen skönmålas i dagens Ryssland.) De pratar om de enorma sovjetiska förlusterna. Om hur stora de egentligen var, vilket vi nog aldrig med säkerhet kommer att kunna säga.

Ja, och sÃ¥ pratar han ju om mig. Av nÃ¥gon anledning uttalar han mitt namn pÃ¥ ett helt annat sätt än han brukar. Berättar om hur förvÃ¥nad han var när jag dök upp, och hur ännu mer förvÃ¥nad han blev när jag stannade kvar. Och kom tillbaka. Att jag har blivit en ”neplochoj poiskovik” (inte sÃ¥ dÃ¥lig sökare).  Han säger att jag berättat om deras verksamhet i Sverige, skrivit artiklar till universitets tidning och tillskriver mig av bara farten felaktigt att ha hittat soldaten Ljosja med skeden. Jag kan nästan höra Vovkas indignerade protester.

Han pratar nu inte bara om mig. Han lyfter fram alla utländska kontakter Ingrija har. Engelska Katarina som skriver på en skönlitterär bok, tyskarna som var där i somras och några belgare som tydligen ska dyka upp och göra ett reportage om den ryska själen. För Jevgenij Vasiljevitj är det viktigt att synas. Jag vet att han lyfter fram mig och de andra utländska kontakterna för att visa att till och med i utlandet förstår man att det här är viktigt! Uppmärksamheten utifrån blir ett bevis för sakens rättfärdighet. Och så kan han passa på att ge en känga till den ryssländska staten och bristen på understöd därifrån.

feminism a la carte

Moskva_01

 "När livet lägger krokben för en gör en klok kvinna i Moskva två saker: hon bättrar på mascaran och sedan fortsätter hon med klapprande klackar gatan fram." Jag läser Anna-Lena Lauréns Sedan jag kom till Moskva. Det går på ett litet kick, swisch säger det bara så är de 155 ganska luftiga sidorna slut. Jag vill också känna mig stolt, självsäker och lyckad. Synbart oberörd fortsätta med klapprande klackar gatan fram. Men trots alla mina resor till Ryssland har jag inte ens lyckats lära mig gå i högklackat.

Efter första kapitlet tänker jag att jag kommer att älska den här boken. Det omtumlande mötet med Moskva är så intagande beskrivet. "I Ryssland har jag lärt mig att både lyssna och se. Man är nämligen tvungen till det när man kommer som främling till världens största land där ingen bryr sig om att ta hänsyn till utlänningar som inte kan språket perfekt och ingenting begriper av det ryska samhällets koder. Det första året blir man överkörd varenda dag och är dessutom dum nog att ta det personligt." Igenkänningsfaktorn är hög, och hon har en förmåga att fånga ögonblick och detaljer. Anna-Lena är ju bara några år äldre än mig, två skandinaviska kvinnor i Ryssland bör väl ha något gemensamt?

Fast det finns naturligtvis gränser för igenkännandet också. Jag bor ju inte i Ryssland som hon gjorde. Moskva är inte St Petersburg. Jag har inte en framgångsrik karriär, ett spännande expatumgänge eller en strid ström av middagsträffar på fina restauranger.

Jag skrattar högt när jag läser kapitlet om de ryska kameramännen. Deras fascination av den konstiga skandinaven. Av den där tjejen som inte alls beter sig som en ryska skulle gjort, som inte fattar att självklarheter är som de är. Deras förtjusningen över blicken utifrån, över kraftuttrycken med svensk brytning. De vänder sig av skratt när hon säger "idi v zjopu", och jag ser framför mig V:s förtjusning när han skulle lära mig alla innebörder av "govno". Det är svårt att förstå hur kul det kan vara att höra en utlänning säga skit, även om jag vet att detta på svenska högst oskyldiga ord har en grövre klang på ryska…

Och det är i de passagerna som jag tycker att boken är verkligt fantastisk. När hon berättar om sina galna ryska vänner, om charmigt odrägliga Ilja, eller om kompisarnas faster som på ryskt tantmanér alltid vet bäst. Då vill jag åka till Ryssland bums. Det är små pärlor jag vill spara, och läsa om och om igen. De är ju inte kloka de där ryssarna, och det går inte att låta bli att tycka om dem.

Fast de driver en till vansinne ibland. Inte minst med dessa hopplösa könsroller. Men hur mycket jag än fnyser åt uttalanden som "tjejer får inte hugga ved" så inser jag att hennes norska kompis retsamma epitet a la carte feminist kan jag också förtjäna: "det vill säga en feminist som kräver fullständig jämställdhet men ändå gärna vill att män ska hålla upp dörrar för dem och bjuda dem på middagar." Ja tack säger jag, åtminstone dörrarna. Och hjälpa till att lägga upp saker på hyllan på tåget, och kanske vara lite uppmärksam i största allmänhet. Sedan jag kom till St Petersburg har svenska män börjat tyckas mig hopplöst drulliga. Och visst har väl kvinnokampen viktigare frågor än rätten att bära tunga väskor själv?

Den 22 juni klockan fyra på morgonen

Det är nu exakt 70 år sedan operation Barbarossa inleddes, och med detta stora fosterländska kriget. Det började i gryningen, det är tydligen så krig gör. De jämna åren gör nog att minnes- och sorgedagen, som den 22 juni sedan 1996 officiellt kallas i Ryssland, kommer att högtidlighållas mer än vanligt.Jag gissar dock att ceremonin med stort C kommer att hållas i Brest, symbolen för krigets katastrofala inledning. Fästningen i Brest, som numera ligger i Vitryssland, var ett av de första målen för den tyska attacken. Striderna om fästningen var hårda, men dess försvarare hade inte någon större chans mot anfallarna.Screen_shot_2011-06-21_at_16

Fästningen i Brest har sedan kriget inte bara fÃ¥tt utmärkelsen hjältestad och omvandlats till ett minnesmärke – den har även blivit filmstjärna. I höstas hade den pÃ¥kostade Brestskaja krepostpremiär. (DärifrÃ¥n kommer bilden.) ”Den enda krigsfilmen det senaste decenniet som inte är skit” gick ryktet bland mina sökförbandsbekanta. Jag sÃ¥g den pÃ¥ bio med företrädare för nyss nämnda skara och fick en fortlöpande kommentarer viskade till mig om alla detaljer som inte riktigt stämde, om uniformer som var fel och kronologi som ändrats. Filmen börjar den 21 juni 1941. Det gör sÃ¥ mÃ¥nga filmer om kriget. Den vackra sommardagen, de glada intet ont anande människorna. Publikens insikt om vad som komma skall när de ser datumet. ”Men det är inte bara en film om hjältar som försvarar sitt fosterland, utan i lika hög grad ett relationsdrama” skriver den svenskryska filmfestivalen Kinorurik som visade filmen under festivalen i vintras. Jag minns inte mycket av nÃ¥gra relationer, jag orkade inte ta in nÃ¥gra felaktiga detaljer. Snarare kände jag mig överkörd av brutaliteten. Jag menar, utan att förstöra nÃ¥got av spänningen kan jag avslöja att (nästan) alla dog. Det bör inte förvÃ¥na nÃ¥gon. Dels för att det var vad som hände i Brest 1941, dels för att ryska filmer har ihjäl sina hjältar betydligt oftare än Hollywood. (Det har jag skrivit tidigare om här.)
De felaktiga detaljerna till trots, min kamrat är nöjd. ”Inte skit” instämmer han med tidigare bedömare. Jag nickar bara, gÃ¥r ur biosalongen lätt illamÃ¥ende. Jag ett drygt halvÃ¥r senare fortfarande inte kommit fram till om jag tyckte filmen var bra eller inte. UnderhÃ¥llningsvÃ¥ld är inte min grej, och om det är verklighetsbaserat gör det definitivt inte saken bättre. Jag ger mig ut i ett novemberruskigt St Petersburg med en brutal pÃ¥minnelse om krigets grymhet.
I dag är det 22 juni. Det är årets ljusaste och vackraste tid. Jag ska njuta av den i tacksamhet över att jag kan lämna kriget kvar på kontoret vid dagens slut.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=B11CLxzhqPg?hd=1]

22 Июня Ровно В 4 Часа by Sovjetiska Sångare Listen on Posterous

På tal om löpning

När vi kör genom Vansbro frågar jag lillasyster om vi inte ska ta och göra klassikern. Det är sommar 2010, och simningen är bara någon vecka bort, och vi är på väg till fjällen för en veckas semester. Det är menat som ett skämt, men lillasyster blir entusiastisk och jag kan inte riktigt ta tillbaka. Vi enas om att 2012 är ett lämpligt år för genomförande, vi har trots allt viss självinsikt om vår bristande träningsbakgrund.

Elva månader senare håller jag fortfarande på med delmål ett: lära mig att springa. Och trots att GPSen säger att jag ikväll tog mig igenom 8,56 km i Vrinneviskogen, vilket är det längsta jag sprungit sedan typ någonsin, så är det en bra bit till Lidingöloppets tre mil.

Att försöka gå från en passiv sportentusiast till aktiv idrottsutövare innebär också en fundamental förändring av sin självbild. Även om jag alltid gått och cyklat mycket och redan för flera år sedan insåg att regelbundna besök på gymmet minskar ryggbesvären drastiskt så är det liksom det, jag går om jag ska någonstans, jag tränar för att inte få ont. Inte för att jag vill. Inte för att jag ser mig själv som en person som är intresserad av träning. Men jag inser att om jag ska kunna genomföra en klassiker så måste träningen bli en mer integrerad del av min person, det måste bli ett intresse, en hobby. Så nu har jag skickat in medlemsansökan till IK Tjalve med ett kryss i rutan aktiv medlem och ser med viss fasa framför mig hur jag ska volontera på motionslopp och småprata med hurtiga personer i tränginsoverall.

Nåväl. Lillasyster gör sitt bästa för att heja på. I julklapp fick jag tillexempel en halvårsprenumeration på tidningen Runners World. En fascinerande bekantskap. Full av hurtiga utrop om hur härligt och roligt det är att springa vilket får mig att känna att det här är ju inte människorna som jag vill ingå i en ”vi-gemenskap” med. Allra mest fascinerad är jag av det faktum att tidningen utkommer varje månad. Jag menar, hur mycket kan man egentligen säga om löpning? Hur många maratonlopp kan man beskriva, hur många skotest kan man göra och hur många gånger kan man ge ungefär samma träningstips? (Och sen hittar jag en artikel om långdistanslöpning i Ryssland och tänker att den här tidningen, den är nog inte så tokig ändå.)

I ett anfall av entusiasm köpte jag också ett eget textbaserat peppningsförsök på Arlanda redan i höstas. Haruki Murakamis memoar ”What I talk about when I talk about running”. Min vana trogen lät jag sedan under en lång tid bli att läsa boken, men nu har jag äntligen tagit mig igenom denna tunna lilla sak. Murakami är en av mina favoritförfattare, det är något med hans korthuggna sakliga berättande av de mest bisarra historier som tilltalar mig. Så må de handla om får som styr världen eller ultramaratonlopp. Nog för att jag har en bra bit kvar till hans nivå, med 26 avslutade maraton och identiteten löpare fast förankrad som nästan en lika stor del som identiteten författare. Men det som är intressant är hur har beskriver dessa båda som sammankopplade ”Most of What I Know About Writing Fiction I Learned by Running Every Day” som ett kapitel heter. Han beskriver löpningen som något som balanserar det stillasittande skrivandet, något som ger den nödvändiga uthålligheten, kraften och tåligheten för att kunna färdigställa en bok, där har vi plötsligt något som jag kan identifiera mig med och tro på. Jag ska ju också skriva en bok, en helt annan sorts bok visserligen, men ändå. Det som krävs för att bli en författare är talang, fokus och uthållighet säger han.

Fortunatly, these two disciplines – focus and endurance – are different from talent, since they can be aquired and sharpened through training. You’ll naturally learn both concentration and endurance when you  sit down at your desk and train yourself to focus on one point. This is a lot like the training of muscles I wrote of a moment ago. You havet o continually transmit the object of your focus to your entire body, and make sure it thoroughly assimilates the information necessary for you to write every single day and concentrate on the work at hand. And gradually you’ll expand the limits of what you’re able to do. Almost imperceptibly you’ll make the bar rise. This involves the same process as jogging every day to strengthen you muscles and develop a runner’s physique. Add a stimulus and keep it up. And repeat. Patience is a must in this process, but I guarantee the results will come. (s. 79)

Jag brukar berömma mig om att vara envis. Så det ska nog kunna bli en avhandling. Och en klassiker, eller åtminstone något litet maratonlopp såsmåningom.