I Maluksa skiner solen

[slideshow]

Nej, himlen gråter inte över de fallna soldaterna i Maluksa som den gjorde över de på Sinjavinohöjderna häromdagen. Det är i stället den vackraste majdag man kan tänka sig. Solen skiner, fåglarna kvittrar och en lagom frisk vårvind rufsar runt i tallarnas kronor intill minnesmärket. Begravningarna är avslutade, några sällskap dröjer sig kvar men lugnet har i stort sätt åter sänkt sig över platsen. I den nyligen grävda och övertäckta gropen intill har kvarlevorna av ca 300 soldater från andra världskriget fördelade på 38 träkistor överdragna med rött tyg sänkts ner. Kistorna stod nyss på vardera sidor av den centrala stjärnan på minnesmärket. Vid den stod soldater i givakt, och på en pall skyddad från solen av ett paraply satt en gammal man vid kistorna. Hans blick var fäst på en av dem, den som innehöll kvarlevorna av hans far – en av de få som man har lyckats identifiera. I handen håller han en tavla på vilken faderns dödsmedaljong är fastsatt, och även om jag inte kan se hans ansikte som är dolt bakom paraplyet så kan jag se hur händerna skakar. Han är gissningsvis i åttioårsåldern, gammal nog för att minnas både sin far och kriget.

I Maluksa skulle vi egentligen skulle begravt de soldater som hittats till höger om ”Dödens väg” under minnesvakten i Gajtolovo, men expeditionsledaren bestämde att alla ”vÃ¥ra” soldater skulle till Sinjavinohöjderna. Det är andra sökförband som har arbetat här. Hade jag kollat tidtabellen för hemvägen och inte bara till Maluksa sÃ¥ hade jag förmodligen inte Ã¥kt, det gÃ¥r nämligen inte ett enda tÃ¥g mellan 11.36 och 17.07. Men efter att ha köpt iste och susjki i den lokala affären Aljona som var välsorterad bara vad gällde vodka är jag ganska nöjd med att tillbringa nÃ¥gra extra timmar bland tallarna i solen. Minnesmärket i Maluksa är mindre och mer välordnat än det det lite röriga och hullerombulleraktiga pÃ¥ Sinjavinohöjderna. Det samma kan sägas om ceremonin, enklare men nästan mer formell. Ledare för expeditionen här är en bastant medelÃ¥lders kvinna frÃ¥n Novosibirsk som barskt kommenderar sina sökförbandsmedlemmar kring gravsättningen.

Det är nästan meditativt att se pÃ¥ när sökförbandet frÃ¥n Novosibirsk skottar igen graven. Trots att de jobbar frenetiskt och trots att de hela tiden byter av varandra tar det bortÃ¥t en timme att fylla igen gropen. Under den tiden har övriga kunnat förfriska sig med ”soldatgröt” (bovete med konserverat kött) och te, i fall de lyckades hitta nÃ¥gon mugg vill säga. För mat fanns det gott om, men nÃ¥got att äta eller dricka den ur var det sämre med. När graven är färdig läggs det ner blommor och ljus pÃ¥ den. Den gamla mannen som fÃ¥tt sin fars medaljong har även med sig sin son, de fyller en pÃ¥se med jord frÃ¥n graven. De har rest lÃ¥ngt för att vara med om sin fars och farfars begravning, nästan 70 Ã¥r efter att han dog. Vem vet om de fÃ¥r möjlighet att komma tillbaka?

När det hela är över gÃ¥r jag mot stationen, ur en trädgÃ¥rd hör jag hur spruckna gammelröster sjunger ”Katjusja” och ser hur de urgamla tanterna med blommiga sjaletter som satt pÃ¥ bänkarna pÃ¥ första raden under begravningen och berättade för varandra att de var med om hela kriget sitter runt ett bord uppdukat för sin egen minnesstund.

Nej, inte gråter himlen över några stupade soldater, lika lite som den gjorde det på Sinjavinohöjderna trots att regnet då öste ner. För även om det låter vackert för oss som står bredvid graven med nedböjt huvud, så är nog himlen fullständigt likgiltig till kvarlevorna där i kistorna. Den bryr sig lika lite som träden vars rötter med största säkerhet genomborrat några av de här framgrävda benen. Inte spelar det björken någon roll var ifrån den får sin näring. Och som en kamrat anmärker inför begravningarna på Sinjavinohöjderna att är det något som är sorgligt idag så är det alla de som ligger kvar där i skogen, på mossen, på fältet. Ännu inte begravda, förmodligen för evigt utan namn.

2 reaktion på “I Maluksa skiner solen

  1. Tack för att ni finns, för att ni gräver. Jag stötte pÃ¥ den här berättelsen av ren slump och läste den med stort intresse. Min farfar och en morbror till min far är ocksÃ¥ ”saknade” och ligger nÃ¥gonstans i väst Ukraina. En annan morbror kämpade i 224:e skyttedivisionen nästan just i de omrÃ¥den som du beskriver. Tack.

    Ruslan.

    • Tack för din kommentar Ruslan. Det är naturligtvis glädjande att fÃ¥ uppskattning, men allra mest är det sÃ¥ oändligt sorgligt att höra om alla dessa människor som fortfarande är saknade, och den förödelse kriget förde med sig.

Kommentarer inaktiverade.