När hörde du senast på kazakisk hiphop?

Nej, jag ska inte göra anspråk på att vara någon kännare av denna genre. Men här kommer lite reblogging av Russian History Blog (fortsätter på temat amerikansk Rysslandsforskning.) Steve Barnes delar där med sig av några klipp som han använder när han undervisar i modern rysk historia, och diskuterar hur och varför han använder dem.

Så, ta en titt på den här kazakiska rappen om minnet av andra världskriget. Den är inspelad till 60-årsjubileet 2005 så det är väl inte den färskaste inblicken i centralasiatisk hiphop, men ändå rätt intressant.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=2mNYLfh9PGo]

Sedan minns kanske de som såg melodifestivalen härom veckan  "sanddamen" som uppträdde tillsammans med Ukrainas Mika? Hon slog igenom för två år sedan i "Ukraine got talent" med en sandberättelse om andra världskriget. Den är väl värd att se:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=518XP8prwZo]

Ja, det är kitschigt, men damen har odiskutabelt talang. "Du kanske ska göra ett post-doc projekt om rysk krigsminneskitsch?" föreslog min handledare. Kanske det, det är utan tvekan en rik genre… Men det som gör att det är svÃ¥rt att se det som bara kitsch är att det berör människor pÃ¥ riktigt. Kolla in publikens reaktioner!

Ja, och så kan ni ju kolla in orginalinläggen av Steve Barnes:

YouTube of the Week – Sand Animation of WWII

Rapping about the Divided Memory of Victory

Om nya Rysslandsböcker

Ett litet tips för den som vill följa med i vad som ges ut av (amerikanska) böcker om rysk historia, är att följa podcast-serien New Books in Russia and Eurasia. Formatet är i mitt tycke enkelt och genialt: programvärden ringer upp och pratar med författarna till nya böcker. Intervjuerna är jämfört med standardmedier evighetslÃ¥ng – runt en timme. Det krävs naturligtvis att man redan har ett intresse för ämnet, men för den som har det (som undertecknad) är det härligt att fÃ¥ höra sÃ¥ pass uttömmande samtal. Det gör att man faktiskt kan tillgodogöra sig en del av resonemangen även om man inte hinner läsa boken. Och det gör man ju allt som oftast inte. Värd för serien är Sean Guillory som ocksÃ¥ har den alltid läsvärda Sean’s Russia Blog. (Det finns förresten massor med ”New Books”-serier om man har andra intressen…)

Podcast har ju även den fördelen att man kan lyssna lÃ¥ngt efter publiceringsdatum, sÃ¥ i gÃ¥r hörde jag en ett och ett halvt Ã¥r gammal sändning där Marshall Poe intervjuar Rebecca Manley om hennes bok To the Tashkent Station. (Som jag absolut vill läsa!) Intervjun är väl värd att höra, inte bara för en fascinerande diskussion om evakueringen av stora befolkningsgrupper österut under andra världskriget, men det var ocksÃ¥ intressant att höra henne berätta om den krokiga vägen till ett forskningsämne. Dessutom hade jag stort nöje av den fantastiska sovjetbyrÃ¥kratiska termen ”spontan självevakuering”. I resten av världen kallas det ”fly”.

Jo, det var nytt för mig

Screen_shot_2011-05-23_at_10

Jag prenumererar på dagens ryska ord från Oxford Language Dictionaries. Jag började göra det för rätt länge sedan, som en daglig påminnelse om att jag bör öva på min ryska, och brukar nöjt kunna konstatera att jag redan kan dagens ord. Men då och då kommer det naturligtvis nyheter, som idag. (Och jag vill inte föreställa mig allt för ingående vad det här ordet kan tänkas innebära.)

Potatis i paraduniform

Img_9756

I min lilla serie om rysk mat där vi tidigare avhandlat ämnen som björksav, kål, sgusjtjonka, dill, nors, och kvas har nu turen kommit till basvaran potatis. När vi var på besök hos D:s farmor på segerdagen fick jag nämligen lära mig hur denna knöl ska tillagas enligt konstens alla regler. Ni trodde man lägger den i vatten och kokar 20 minuter? Icke sa nicke, potatis ska ångas! Vältvättad potatis läggs i en tom kastrull som sedan ställs i ett vattenbad på spisen. Jag vet inte hur lång tid det tar men kan inte föreställa mig att det är färdigt på 20 minuter. Potatis som serveras oskalad heter förresten kartofel v mundire, ungefär potatis i paraduniform.

Publicerat i mat

Till evigheten utan namn

Img_9429

Under minnesvaktens första vecka, då kvällarna fortfarande var vackra, då solen sken och majsnön ännu inte hade fallit gräver A och jag fram en sovjetisk soldat inte långt ifrån Svartåns östra strand. Ringarna från en tysk regnrock hade gett utslag på metalldetektorn. "Gräv!" instruerade A när han inspekterat fynden, "du ska få se att det ligger en fascist här."

Jag gräver. Där finns mer rost, men någon ägare till regnrocken syns inte till. Kollar av området runt omkring, där ligger sovjetiska patroner och plötsligt får jag också tag på ett ben. Jag ropar på A. "Jag sa ju att du skulle gräva fram en tysk!" säger han när han ser vad jag har i handen. "Hade tyskarna ofta sovjetisk ammunition?" frågar jag retoriskt. Vi enas om att soldaten är "vår". Det är den ständigt termen. Jag säger att saker är sovjetiska, alla andra säger "våra".

A pekar på omgivningarna, vi har gått genom en tysk position men är ute ur den. Mittemot är det kärr. "De våra anföll nog därifrån, från kärret. Som vanligt." Vi hjälps åt att gräva, klockan är redan mycket och det är långt till lägret. Det är tungt trots att soldaten bara ligger några cm under marken. Det är fullt av rötter, och det gäller att vara försiktig när man gräver fram kvarlevor. Fynden är blygsamma: kängor, bälte, en sked. Det vanliga. Det börjar bli dags att gå. Jag bär kvarlevorna som vi i brist på påsar lagt i en hjälm och känner mig väldigt långt hemifrån. Det är samma björkar och vitsippor, men i mina hemtrakter göms inte sådana grymheter i skogen.

Jag är angelägen om att Ã¥tervända. Vi hade inte kollat sÃ¥ noga runt om som vi borde. För det är med soldater precis som med kantareller: finns det en sÃ¥ finns det nog flera. Dessutom hade vi inte hittat huvudet. Även om det är mycket möjligt att det inte finns nÃ¥got huvud. För som A brukar säga "Vojna byla" (det var krig) och allt möjligt kan ha hänt… Efter en dag kommer vi tillbaka. Jag undersöker utgrävningen vidare, det finns massor av patroner och faktiskt delar av bÃ¥de armar och huvud. Just när jag tror att det nog trots allt inte finns nÃ¥got mer här sÃ¥ fÃ¥r jag plötsligt syn ett litet svart föremÃ¥l. "Vi missade visst nÃ¥got!" ropar jag till A. För där i gropen ligger det som man allra helst vill hitta: soldatmedaljongen.

De i närheten kommer gående. Jag lämnar över medaljongen till A och väntar nervöst medan han skruvar upp kapseln. I dess inre ligger ett litet skruttigt brunt papper. Vi inser att det kommer bli svårläst. "Vi försöker naturligtvis" säger A optimistiskt, men hoppet om identifiering som väcktes av den svarta kapseln börjar redan falna.

När vi återvänder till lägret och försöker få pappersremsan att öppna sig visar det sig mycket riktigt att det inte går. Tiden och skogen har svalt soldatens hemlighet. "Vi har ju skeden också" påminner mig A. Det tycks oss som att den är påskriven. Vi vänder och vrider och tittar på skaftet ur alla möjliga vinklar. Är det initialer, eller är det bara repor? Vad det än är så är det oläsligt.

Vi blir tvungna att begrava honom namnlös. Så nära men ändå inte! Den svarta bakelitkapseln som inte var till någon hjälp blir kvar hos mig, det kommer inte att komma några släktingar resande. Han går till evigheten utan namn, som en siffra i en osäker statistik, som en av ca 570 soldater som begravdes på Sinjavinohöjderna 6 maj 2011.

Nostagichock!

20110517657

Under kvällshandlingen på Konsum (jag handlar alltid på Konsum, det är närmast en ryggmärgsreflex) blir jag plötsligt stående, helt golvad av nostalgichock. Bredvid fruktdisken, den jag borde rikta min uppmärksamhet mot, står en hylla med blåvita varor. Plötsligt stirrar min barndoms cornflakes, havregryn och kaffe mot mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, står säkert och gapar, transporterad tillbaka till ett åttiotal då världen var mindre, tryggare och hade raka blåvita former.

Samtidigt känner jag mig lite lurad. Det är så uppenbart utstuderat. "Begränsad upplaga under begränsad tid." Där finns MUGG, SKÅL, TRÖJA. Jag säger åt mig själv att inte gå på det, men kan inte slita mig från hyllan. Bestämmer mig för havregryn och kaffe, förnuftiga och billiga vardagsvaror. Känner mig fortfarande lite lurad, jag dricker ju inte ens kaffe.

Det vet ju alla, att fotboll är roligare än hockey

20110515630

Idag har jag äntligen fått sett Petersburgs stolthet Zenit på Petrovskijstadion! (Zenit har förresten för en svensk ologiskt nog betoningen på i och uttalas ungefär ziniiiit.) Jag lyckades dessutom pricka in ett toppmöte mot Rubin Kazan! Det har aldrig varit någon som vill följa med förut, men genom Ingrija har jag blivit bekant med ett stort Zenit-fan som även han har svårt att hitta någon som vill gå på fotboll och därför genast bokade in nästa hemmamatch när han fick höra att jag var intresserad.

Motståndet mot att gå på fotboll har två orsaker. Det är för det första dyrt. Våra biljetter, som var långt i från de dyraste, kostade 1400 rubel. Det är ca 350 kronor. Och om man betänker att 10 000 rubel är en förvisso dålig men inte helt ovanlig månadslön så säger det sig självt att långt i från alla kan kosta på sig ett besök på Petrovskijstadion. För det andra har fotboll ett rykte om sig att vara farligt. Zenit har dessvärre bland sin fanskara ökända huliganer med kopplingar till högerextrema grupper.

Någon fara var dock svår att tänka sig där vi satt på den mycket fina Petrovskijstadions soldränka läktare, trots att vi hade blivit kroppsvisiterade ca 10 ggr på vägen dit. Stadion som har anor från 1920-talet men förstördes i kriget och återuppbyggdes 1957–61 kändes närmast idyllisk, relativt småskalig (plats för ca 20 000 åskådare) och med förvånande närhet till spelet. De blå-vit-ljusblå flaggorna vajade och fansen sjöng sånger på kända melodier. Kanske hade det varit annorlunda om det varit något av Moskvalagen på besök, så även ur säkerhetssynpunkt var nog Rubin Kazan det perfekta laget.

Dessutom var det ingen dålig match, bra spel och många mål. Zenits 1-0 på hörna var riktigt läckert. Sedan kvitterar Rubin och det blir alldeles tyst på arenan förutom på bortaläktaren där de ca 20 rubinfansen blir tokiga av glädje. Jag kan inte låta bli att skratta, sektion 6 gapar som ett stort blått hål omgivet av oproportionerligt många poliser där i mitten en liten liten klick dansar vilt och viftar med sina röd-gröna halsdukar. Tillslut blir det 2-2 och Zenit missar chansen att gå upp i tabelltoppen och det är ganska besvikna fans som lämnar stadion.

När matchen är slut demonstreras den ryska förkärleken för avspärrningar. Istället för att tänka att vi har 20 000 potentiella bråkmakare på samma ställe som det skulle vara bra att få iväg, som svenska polisen nog skulle tänkt, är den ryska ryggmärgsreflexen att stänga de två närmsta metrostationerna. Vi får traska i väg till Gorkovskaja ungefär en halvtimme bort.

PÃ¥ tunnelbanan hem har jag fortfarande pÃ¥ mig den blÃ¥vita halsduken som L i ren förtjusning över det svenska intresset för FK Zenik gav mig innan matchen, och plötsligt knackar nÃ¥gon mig pÃ¥ knät där jag sitter och fiflar med telefonen. Jag ser förvÃ¥nat upp. ”Vad blev det?” undrar killen mitt emot. 2-2 svarar jag och killen nickar halvt besviket och stoppar tillbaka hörlurarna i örat.

Publicerat i SPB

Jag mötte Lassie, eller jag menar Igor

Img_9561

Ni har kanske sett hans namn skymta förbi här förut, förra Ã¥rets stora ryska youtube-sensation Igor Rasterjajev. Med ett dragspel och en sÃ¥ng om skördetröskor tog han sig rakt in i mÃ¥nga ryska (och även en del svenska…) hjärtan. NÃ¥gongÃ¥ng i augusti small det till och videoklippet inspelat i ett rustikt kök pÃ¥ landsbygden utanför Volgograd som redan hade legat uppe ganska länge har visats lÃ¥ngt över en miljon gÃ¥nger och spridits i alla tänkbara sammanhang. Rasterjajevs släkt kommer frÃ¥n byn Rakovka i Volgogradlänet och han besjunger gärna det enkla livet där, själv är han dock en 30-Ã¥rig skÃ¥despelare frÃ¥n S:t Petersburg. Naturligtvis hörs det röster om att han inte är "äkta". Genomtänkt image eller ej sÃ¥ framstÃ¥r Igor som en vanlig hygglig grabb som hävdar att han inte hade en aning om vad youtube var när hans kompis (som filmade) la upp klippet där.

Själv föll jag pladask redan för sången om skördetröskorna, det är charmigt, begåvat och väldigt väldigt ryskt. Men det var med låten Georgievskaja Lentotjka som Igor tog sig inte bara in i mitt musikbibliotek utan även in i mitt fältarbete. I sången kopplas en resa på tåget i Leningradlänet samman med det organgesvarta band som flickan som sitter mitt emot bär, och de soldater som fortfarande ligger i skogarna som flyger förbi utanför fönstret. Några av de saknade soldaterna får röster, och texten visar väldigt tydligt på spänningen mellan det officiella idealiserade krigsminnet i Ryssland – symboliserat av det organgesvarta St Georgijbandet – och den grymma verkligheten där hundratusentals soldater ligger bortglömda skogarna runt St Petersburg. Det offentliga mantrat "Ingen är glömd, inget är glömt" kan tyckas djupt ironiskt. Föga förvånande har Igor Rasterjajev blivit enormt populär i sökförbandskretsar.

Därför är det kanske inte så konstigt att någon fick idén att ordna en konsert med Igor Rasterjajev under minnesvakten på Sinjavinohöjderna. Under veckorna inför Segerdagen 9 maj ordnas den allryssländska minnesvakten och Sinjavino är ett av de områden dit sökförband från hela Ryssland kommer. Arrangör för konserten är en man med politikerambitioner som verkar ha gjort sökförbanden till sitt medel att nå detta mål. Genom att framstå som dess beskyddare hoppas han nog kunna vinna patriotiska poäng. Alla verkar känna till honom sedan tidigare, ingen verkar gilla honom. Men det är heller ingen som tackar nej när han ordnar sponsring av bröd, konserver och andra matvaror. "Han försöker köpa oss, men vi är inte till salu" skrockar ledaren för mitt förband när vi stuvar in matvarorna i tältet. Och varken jag, eller någon av de andra från Ingrija som är på plats den 3 maj tackar nej till att åka och se Igor när han spelar på Sinjavinohöjderna. Vårt, och de flesta andra förbandens, läger är i Gajtolovo, en knapp mil från minnesmärket. Sagda politikerämne ordnar med transport. 

Det är en grå, kall och fuktig majeftermiddag. Men det regnar i alla fall inte. Det är inte en enormt stor publik som har samlats där på Sinjavinohöjderna, det är det inte. Det är ju mitt på eftermiddagen och många har prioriterat sökarbetet istället. Vi sitter där på kullarna, som egentligen inte alls är kullar utan utgrävda skyttegravar. Igor gör entré med sitt dragspel, och inleder med Russkaja doroga. Han gör precis det där enkla hyggliga intrycket där han sitter rejält påpälsad med sitt dragspel och en termos med te. Han spelar alla sina låtar, de är inte så många, och avslutar naturligtvis med Georgievskaja lentotjka. Han inleder den med att berätta om när han varit ute och grävt med sina kompisar, om sin babusjka som genomlevde belägringen, och säger att sången är "100 % leningradskaja". Mottagandet är högtidigt snarare än entusiastiskt, åskådarna reser sig en efter en. Jag spelar in en högst oprofessionell film på telefonen. (Produkterna från de mer professionella tv-teamen som var där har jag tyvärr inte lyckats lokalisera.)

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=oPX4SXF03zY]

Sedan är hans egna sånger slut, han spelar några covers, sedan på begäran några av sina egna sånger igen och sedan fryser han så mycket om fingrarna att han inte kan spela mer. Istället tar alla chansen att fotograferas tillsammans med Igor och förse sig ur den kartong med skivor som han hade med sig. Så blir han ivägledd till ett läger bredvid där han kan värma sig vid elden, får prata med några journalister och sedan signerar han skivor. Expeditionsledaren Misja som är en vän av stora gester tar en skiva, snittar upp plasten med en enorm kniv medan han tittar på mig och säger att du måste ju få en signerad. Han banar väg genom de som samlats runt Rasterjajev och ber att få presentera Igor för något mycket ovanligt – En poiskovik från Sverige! Som med sina egna händer i går grävde fram en sovjetisk soldat! Inte bara Igor utan alla i närheten vänder sig om med ögon stora som tefat och tittar på utomjordingen (som själv gärna hade gömt sig någon stans). Vi skakar hand, och tillslut är jag nöjdare än jag riktigt vill erkänna med att få en skiva tillägnad "Iogana" (svenska namn är svårt). 

I Ingrijas läger har det spelats Rasterjajev sedan minnesvaktens första dag, men efter konserten hörs han verkligen överallt. Inte en bildörr öppnas utan det strömmar dragspel ur högtalarna. Det är nästan, men bara nästan, som att en viss mättnad börjar infinna sig…

Igor Rasterjajevs hemsida där man kan ladda ner skivan

Med blicken mot öster: Igor Rasterjajev och krigsminnet

Intervju med Igor Rasterjajev i Russkij reporter (på ryska)

Lindrig huliganism: Musiksöndag med Igor Rasterjajev

Charmigt lokal-tv "hemma hos"-reportage på inspelningsplatsen av Kombajnjory (på ryska)

Kören på trappan

kören på trappan.mp4 Watch on Posterous

Bland så mycket annat, så är kriget och minnet av de upphov till en stor rysk sångskatt. Krigssångerna är vackra och vemodiga, och så här om våren så hörs de snart sagt överallt i olika tappningar. De framförs på konserter för veteraner, de spelas på radio, de sjungs runt lägereldarna. Många är skrivna långt efter att kriget tog slut. När jag vandrar runt i folk havet på kvällen den 9 maj i väntan på fyrverkerierna tycker jag mig så höra sång i bruset av människor och bilar. På trappan till flottans museum står en kör vänd mot Vasilijöns strelka och Peterpaulsfästningen på andra sidan Neva. På trottoaren nedanför samlas det folk. Trappan är avspärrad med ett gult staket, vi är trots allt i avspärrningarnas förlovade land, och en solariebränd polisdam står på vakt. Till henne kommer det hela tiden människor som ska vara med i kören. Hon släpper lite motvilligt fram dem. På trottoaren börjar det bli trångt, åskådarna sjunger med, krigssångerna är välkända och älskade. "Stå inte här, upp på trappan med er!" ropar dirigenten, en vithårig dam i storblommig kavaj. Strömmen till poliskvinnan blir allt tätare, hon ser villrådig ut. "Pet' budete?" frågar hon de som vill ansluta. (Ska ni sjunga?) "Budem, budem!" (det ska vi) försäkrar de henne och smiter förbi bakom avspärrningen. Trappan fylls på, det är snart inte mycket ledig plats kvar. Körens sånghäften börjar ta slut, men det gör inte så mycket. De flesta kan sångerna ändå, och glömmer man en del kan man alltid lalla med. Klockan närmar sig tio, dirigenten tar upp segerdagens eget ledmotiv Den' Pobedy som jämförelsevis är riktigt glad och struttig. Ett dacapo på en av verserna avbryts av babam! Klockan är tio, och segerdagssaluten skjuts från Peterpaulsfästningen. Marken skakar av kanonerna, folket jublar och hurrar och visserligen lyses inte himlen upp eftersom det ännu inte är mörkt men det är i alla fall fyrverkerier. Och borta är vemodet, och tårarna i ögonen som det sjungs om i sången och kvar är bara glädjen och hänförelsen.