Det är det här man letar efter

En svart kapsel av bakelit, dödsmedaljongen med personuppgifter. Den som så få av soldaterna har, och som när man väl hittar den mycket väl kan vara tom. Min första, men om den lilla bruna pappersskrutte som låg i går att läsa återstår att se.

20110429537_1

Långfredagen är förresten vanlig arbetsdag här

Nej, hur mycket jag än tycker om den här staden kan inte ens jag låtsas att den särskilt vacker så här om våren då snön bara nästan har smält. Det är grått och smutsigt och ser ganska eländigt ut. Men när fåglarna sjunger nästan overkligt intensivt, och solen skiner som bara en vårsol kan, och mörkret inte lägger sig förrän framåt tio om kvällarna så kan man inte låta bli att gnola lite på Bulat Okudzjavas Dezjurnyj po aprelju och tänka att, vår, det är något alldeles extra ändå. Och imorgon bär det av till skogs!

Förövrigt kan jag meddela att det inte bara är lÃ¥ngfredag i dag, det är även Lenins födelsedag! Jag vill lyfta fram detta eftersom det varit lite dÃ¥ligt med Leninsökningar pÃ¥ sistone, och när han inte leder sökordsligan i överlägsen stil blir jag alldeles desorienterad. För att fira har jag druckit te och ätit susjki (typ skorpor), vilket tydligen var sÃ¥ han föredrog att högtidlighÃ¥lla sin bemärkelsedag. För att ni nu inte ska fÃ¥ felaktigt intryck av mitt förhÃ¥llande till Vladimir Ilitj, sÃ¥ vill jag ocksÃ¥ nämna att Molotov, mest känd för att ha fÃ¥tt en särskild sorts cocktail och en pakt med Ribbentrop uppkallad efter sig, när nÃ¥gon beklagade att Lenins bortgÃ¥ng lett till Stalins välde med svält, utrensningar och andra otrevligheter lär ha sagt ungefär ”Stalin var en lammunge jämfört med Lenin”.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=bejaxHq-D-k&w=480&h=390]

Publicerat i SPB

Hört talas om Mga?

20110420492

Jag kan inte tänka mig något som ligger längre bort från Sydney än Mga. De glittrande havet, de dyra, välskötta husen. Trendiga kaféer med den ena mer fantastiska frukosten än den andra och vältränade barristor som excellerar i att göra fina små mönster i kaffet som är välrostat och noga utvalt. Solbrända, snygga människor som är måna om sin hälsa. Allt det där känns som en dröm när man kommer till Mga. Det enda som är sig likt är att kollektivtrafiken är värdelös.

Mga är vad som på ryska kallas posiolok gorodskogo tipaeller på ren svenska en håla, en järnvägsknut i Lenoblast en 5 mil sydöst om St Petersburg med ca 10 000 invånare. Järnvägen ger Mga viss strategisk betydelse och när tyskarna intog Mga 30 augusit 1941 var Leningrad i praktiken helt avskuret även om man officiellt räknar att belägringen började när befästningen Sjlisselburg (Nöteborg) föll en vecka senare. Det stod alltså hårda strider på den mark som nu tillhör Mgas administrativa område, och det är det som för mig dit.

Ingrijas visekommendör S ska Ã¥ka dit för att lämna papper och säkerställa underskrifter. ”Ska du inte följa med, du har väl inte varit i Mga?” undrar han. Att hÃ¥lla pÃ¥ med sökarbete innebär en för mig nästan obegriplig mängd byrÃ¥kratiska omständigheter. Och allt detta mÃ¥ste göras personligen. Följaktligen fÃ¥r han lägga en hel dag pÃ¥ att Ã¥ka till Mga. Om bussarna hade gÃ¥tt som de ska och vi inte hade behövt stÃ¥ tvÃ¥ och en halv timme pÃ¥ Ul. Dybenko och vänta sÃ¥ hade det naturligtvis gÃ¥tt lite snabbare, men även i den bästa av världar och med full effektivitet tar en sÃ¥dan tur honom 6-7 timmar. Tid han gärna fördriver med att berätta allt som är värt att veta och lite till om Mgas öde under kriget.

Till och med S som är den minst glamorösa person jag känner anmärker att Mga är en ganska sorglig syn. Mga är smutsigt, ruckligt och eländigt. Att det är april med allt vad det innebär av smutsiga snöhögar och nyframsmält skräp gör naturligtvis inget bättre. ”Det finns inte sÃ¥ mycket mer att göra här än att supa” säger S. Vi beser det lokala krigsminnesmärket och gÃ¥r en sväng medan vi väntar pÃ¥ tÃ¥get tillbaka. Man behöver inte komma särskilt lÃ¥ngt frÃ¥n St Petersburgs tjusiga centrum för att Ryssland ska se ganska annorlunda ut.

Men kängurur har det varit sämre med

På väg sådär halvvägen över jorden finns det plötsligt gratis trådlöst internet i Hong Kong. Det är den första fungerande trådlösa uppkopplingen jag stött på på flera veckor. Det känns nästan overkligt civiliserat. Så här kommer den antipodiskavistelsen i korthet: När jag inte ägnat mig åt att förgäves försöka få diverse ovilliga internetuppkopplingar att fungera (vilket man tröttnar ganska snabbt på) eller tillbringat alldeles för mycket tid på Sydneys undermåliga kollektivtrafik (vilket man också tröttnar ganska snabbt på), eller varit förkyld (jo, det tröttnar man också på), eller jobbat duktigt på UWS Parramatta (det hade jag däremot gärna gjort någon vecka till) så har jag ätit overkligt mycket god mat. (Dessutom har jag druckigt förvånande mängder kaffe – för de som känner mig är varje kopp av denna dryck en förvåning). Vidare har jag tagit massor av kort på Sydney Harbour Bridge (den är tuff!), äntligen fått se södra korset igen samt nästan trampat på en dödligt giftig orm. 

Surry Hills

Sydney är fullt av små radhus som har balkonger med vackra järngaller. Det sägs att de påminner om New Orleans, men inte vet jag, för mig påminner de om Sydney. I både det som kallas Inner West och Inner East är det radhus gata upp och gata ned.

Surry Hills, den ”innerstadsförort” där jag bott större delen av vistelsen, är inget undantag. En gÃ¥ng i tiden var detta slum, ett av de fattigaste och eländigaste omrÃ¥dena i Sydnay – att det lokala rugbylaget kallas för rabbits anspelar pÃ¥ detta – men nu har det genomgÃ¥tt en remarkabel gentrifieringsprocess. OmrÃ¥dets huvudgata Crown Street är full av trendiga restauranger, kaféer och butiker och de en gÃ¥ng ruckliga smÃ¥ husen är prydligt upprustade – och kostar en förmögenhet. (Boende i Sydney är nästan overkligt dyrt.)

För att tänka mig hur det en gång var läser jag Ruth Parks klassiker The Harp in the South, om en fattig irländsk familj där på kullarna. Betydligt mer upplyftande läsning än man skulle kunna tro för en bok som innehåller fattigdom, alkoholiserade fäder, ond bråd död och försvunna barn. Och med en beskrivning av området som både liknar och står i skarp kontrast till det jag ser när jag traskar runt på gatorna:

In the squalid, mazy streets of sandstone double-decker houses, each with its little balcony edged with rusty iron lace, and its door opening to the street, or four square feet of ‘front’, every second name is an Irish one. …

This was the place where the Darcys lived – Plymouth Street, Surry Hills, Sydney, in an unlucky house which the landlord had renumbered from Thirteen to Twelve-and-a-half. It was the oldest in Plymouth Street, a cranky brown house, with a blistered green door, and a step worn into dimples and hollows that collected the rain in little pools in which Roie and Dolour, when little, had always expected to find frogs.

There were many houses like Number Twelwe-and-a-half, smelling of leaking gas, and rats, and mouldering wallpaper which has soaked up the odours of a thousand meals. The stairs were very dark and steep, and built on a slant as though the architect were drunk, so that from the top of the landing you couldn’t see the bottom. On the top of the landing hung a little globe, very high up, so that the tenants could not steal it. It was as small as a star and as yellow as a lemon.

Downstairs there was a dark bedroom without windows or skylight, a kitchen with broken floor, and a scullery with one window overlooking the flagged yard, where drunken garbage can stood with its lid over one ear. Upstairs were three cramped attic bedrooms. … In the other attic rooms, which Mumma let, furnished, for seven and sixpence a week each, lived Mr Diamond and Miss Sheily.

Premiärminister på besök!

Det är ju inte var dag en premiärminister kommer på besök, så inte undra på att veckans stora samtalsämne på University of Western Sydney har varit att the Gough Whitlam Oration – som skulle ges av ingen mindre än premiärminster Julia Gillard! Eller för att vara ärlig så har det stora samtalsämnet varit att på grund av torsdagskvällens celebra besök så skulle det göras ett allvarligt ingrepp i campusets livsnerv: parkeringen skulle stänga.

Nåväl, billös som jag är var det med odelad förtjusning som jag mottog de biljetter till tillställningen som en kollega här lyckades ordna till oss. Han jobbar en del åt Whitlaminstitutet som är en del University of Western Sydeny. Whitlam? tänker du kanske nu. Gough Whitlam var premiärminister 1972–1975, han kom som en nästan revolutionär virvelvind efter många år av konservativt styre och hann med att bli omvald en gång innan han fick sparken av generalguvernören.  Han valdes efter att ha genomfört Australiens första moderna/reklamiga valkampanj och levde upp till sitt slagord ”it’s time” med att genomföra en hisnande mängd reformer.

Partikamraten Julia Gillard har alltsÃ¥ en del att leva upp till när hon ska prata om ”Walking the reform road”. Whitlam själv är med Ã¥lderns rätt (f. 1916) inte närvarande men det visas en inspelad hälsning frÃ¥n samma dag där han ser mycket pigg ut för sina 94 Ã¥r. PÃ¥ plats är däremot hans fru Margaret Whitlam (f. 1919), som han kallat  ”my best appointment”, och en rad australiensiska kändisar som rockstjärneministern Peter Garrett (Midnight Oil), tidigare premiärminister Bob Hawke, och ”Little Pattie” som sjöng kampanjlÃ¥ten It’s time (och som sitter bredvid Whitlam med kampanjtröja pÃ¥ bilden ovan). De australiensiska kollegorna pekar entusiastiskt ut Tom Uren när VIP-gästerna gör entré. Uren (f. 1921) tillhörde Whitlams innersta krets och var en av arkitekterna bakom hans reformer, när Gillard nämner att han är här gÃ¥r det ett sus genom publiken, det är en riktig laborlegend.

Men innan Julia börjar prata är det en del formaliteter som ska klaras av. Det är inte minst en Welcome to country ceremoni som genomför av de traditionella aboriginska ägarna. Det är ett tal, inga exotiska kroppsmålningar eller danser, i bakgrunden står den australiensiska-, den aboriginska- och torres strait islanderflaggan. Alla följande talare uttrycker sedan sin vördnad till de traditionella ägarna. Och jag kan inte låta bli att fundera på hur bra man har blivit på den här typen av symboliska erkännanden. Bättre sent än aldrig kan man tycka, men på det faktum att urbefolkningen är den grupp i landet som har det sämst ställt lär inte tacktal ändra.

I sitt tal knyter Gillard naturligtvis an till Whitlam som hon kallade en mÃ¥ngbottnad person.  Han lär ha sagt ungefär ”Säger jag emot mig själv? I sÃ¥ fall säger jag emot mig själv. Jag är en stor man, jag kan rymma motsättningar.” Och mest av allt vill hon lyfta fram ”Gough the reformer.” Nej, hon drog inte upp linjerna för nÃ¥gra radikala reformer av det slag som Gough genomförde pÃ¥ sin tid. Istället handlade det om intern partireform och temat ”socialdemokratins kris” känns ju bekant frÃ¥n hemmaplan. Den intressanta skillnaden är dock den att Gillard faktiskt är nyvald sittande premiärminister.

Talet om behovet av förändring av Australiens arbetarparti ska ses mot bakgrunden att labor i New South Wales i helgen gjorde ett katastrofalt delstatsval, det sämsta en sittande delstatsregeringen någonsin gjort. Väntat, men inte mindre förödande sammanfattade Gillard det hela. Därför var hennes tre r rebuild, renew and regain. Med en retorik som känns bekant från diverse olika håll slog Gillard fast att ”we’re the party of work, not welfare”. Om sin skyldighet mot ”everyday Australians” (hör någon ett eko av ”verkligenhetens folk”?) och om vikten att fatta rätt beslut mot country, families and jobs.

Men hon pratade ocksÃ¥ om jämlikhet och rättvisa, om att alla ska ha lika möjligheter. Att städarens dotter ska ha samma rätt till utbildning som advokatens. Om de typiska australiensiska värdena ”mateship and fair go” (som väl även de är tillräckligt flexibla för att rymma hela det politiska spektret.) Det fanns dock i hela hennes tal en underton av ansvar och skyldigheter. När hon pratade om rättigheter nämnde hon ocksÃ¥ skyldigheten att jobba hÃ¥rt för att utnyttja sina möjligheter, att förtjäna sin rätt. Om ALP som ett ansvarstagande parti. ”We happily leave to the greens to be a party of protest, we are a party of government”. Om vikten att hantera den pÃ¥gÃ¥ende gruvboomen ansvarsfullt och vÃ¥ga ta svÃ¥ra ekonomiska beslut.

De två stora sakfrågorna hon tog upp var klimatförändringarna och utbyggnaden av bredbandsnätet. Den koldioxidskatt som regeringen vill införa har fått debattens vågor att gå höga, och imorgon är det planerat stora demonstrationer både emot och till stöd för förslaget. Vad gäller den andra frågan kan jag efter en och halv veckas desperat letande efter internet som är tillräckligt stabilt för att det ska gå att logga in på Linköpings universitets hemsida konstatera att Julia har mitt fulla stöd i denna fråga.

”We are the party of the future, we can’t go back” säger hon. ”I don’t believe in romanticising the past.” Hon avslutar med vikten om att se framÃ¥t och fÃ¥r stÃ¥ende ovationer. Företrädare för universitetet och Whitlaminstitutet hÃ¥ller tackanföranden och sÃ¥ bjuds vi pÃ¥ nÃ¥gra i sanning ”light refreshments” (kex och saft) i ett partytält pÃ¥ gräsmattan utanför.