Ett spel med brutal elegans

20110329272_1

Om nÃ¥gon pratar om ”football” (eller med den australiensiska förkärleken för diminutiv ”footy”) här, sÃ¥ menar de förmodligen inte det jag menar. De menar förmodligen rugby. Rugby league för att vara mer exakt, vilket skiljer sig frÃ¥n det som du förmodligen tänker pÃ¥ när du hör rugby. Den globalt sett mer spridda varianten kallas rugby union. Rugby league är egentligen bara populärt i Australien (England och Nya Zealand har ocksÃ¥ hyfsade landslag), för att vara mer exakt pÃ¥ östkusten och för att vara ännu mer exakt i Sydney. Men här är det Ã¥ andra sidan typ hur stort som helst. (I resten av Australien menar man dock förmodligen aussie rules om man säger ”footy”, men det är en helt annan historia.)

James, en av vÃ¥ra värdar pÃ¥ University of Western Sydney, bestämde att vÃ¥r ringa kunskap om rugby league var en stor brist i vÃ¥r allmänbildning som genast mÃ¥ste avhjälpas. AlltsÃ¥ blev vi igÃ¥r medtagna till West Ryde Hotel där hans flickvän, som jobbar där, reserverat ett bord strategisk placerat framför storbildsskärmen. (Ett hotel är förresten oftast en pub, och om nÃ¥got heter pub sÃ¥ är det förmodligen ett hotell. Det är uppochnervända världen här.) West Ryde Hotel är en klassisk aussiepub med heltäckningsmatta, lysrörsbelysning, luftkonditionering pÃ¥ högtryck och pookies (poker machines), kort sagt den perfekta inramningen för ”footy”. VI skulle se North Queensland Cowboys mot Melbourne Storm, ett lämpligt val eftersom James inte hyser nÃ¥gra känslor för nÃ¥got av dessa lag och därför kunde ägna sig Ã¥t att förklara spelet för oss, hade det däremot varit favoritlaget Sydney Roosters sÃ¥ hade han inte kunnat slita blicken en sekund frÃ¥n skärmen. (Han har däremot redan inlett arbetet med att fÃ¥ Sydney Roosters till Linköpings universitets officiella rugby league lag. Vi bekräftade att den lokala konkurrensen är svag…)

För den som undrar sÃ¥ har vi alltsÃ¥ grunderna i rugby league till vänster pÃ¥ bilden, och skillnaden pÃ¥ spelarnas egenskaper i league och union till höger… Det är ett snabbt spel med 13 spelare i varje lag (6 stora och biffiga och 7 smÃ¥ och snabba) och tillskillnad frÃ¥n rugby union  (som har 15 spelare i varje lag) bildades det inte stora högar pÃ¥ planen. ”Det har en viss brutal elegans” konstaterade min kollega Martin när han sÃ¥g de biffiga männen puckla pÃ¥ varandra. Lektionerna fortsätter pÃ¥ lördag dÃ¥ vi ska se en division 2 match pÃ¥ North Sydney Oval.

 

En sommar som liknar höst

20110323164

Det är väldigt likt sommar för att vara höst, här på andra sidan jorden. Kroppsligen, men kanske inte andligen, anlände jag i morse. Precis i gryningen. Efter att ha desinfeserat mina jordiga skor bestämde sig gränsvakterna för att släppa in mig i landet.  (Kabinpersonalen gick även  runt och sprayade hela planet med desinfesering innan vi landade…) Aningen själlös och förvirrad har jag vandrat runt på Sydneys gator som känns mer välbekanta än jag trodde. Det är ju bara ett drygt år sedan jag var här senast, och det slår mig hur märkligt det är att jag för tredje gången är i Australien, som ju faktiskt är långt ifrån mitt drömland. Men när jag vandrar genom Royal Botanic Garden och kommer när till strandpromenaden där man ser harbor bridge och operahuset bakom all den intensiva grönskan kapitulerar jag fullständigt. Solen skiner, det är behagliga 25-27 grader, och hade jag inte varit så trött, så jetlaggad och haft så mycket skoskav hade det varit en perfekt dag. 

Den organiska industrin

Dym_trub

"Skorstensröken är det sovjetiska Rysslands andhämtning" stÃ¥r det pÃ¥ affischen, och varje gÃ¥ng jag ser denna bild kan jag inte lÃ¥ta bli att häpna över den natur- och kultursyn som detta korta budskap ger uttryck för. Inte helt dagsaktuellt sÃ¥klart, men utan att ha undersökt saken närmare har jag en gnagande känsla av att det rÃ¥der en lite annorlunda natursyn i vÃ¥rt östra grannland. Miljömärkta eller ekologiskt odlade varor lyser till exempel helt med sin frÃ¥nvaro. Och varje gÃ¥ng jag hör ordet ptitsefabrika, ungefär fÃ¥gelfabrik, gÃ¥r det en liten rysning längs ryggraden. Att överhuvudtaget kalla ett ställe där man föder upp levande varelser för fabrik ligger väldigt lÃ¥ngt ifrÃ¥n mina djurhÃ¥llningsideal…

När vodkan klafsar i kängorna

Mina kära Lundhagskängor som jag har haft sedan tidernas begynnelse, eller i alla fall sedan typ 1995, har inte riktigt varit sig själva sedan mitt första besök hos Ingrija i träsket på Sinjavinohöjderna några väldigt regniga septemberdagar 2009. De for faktiskt så illa, att jag trodde att det aldrig skulle vara möjligt att använda dem igen. Men när jag så var i färd med att slänga dem för ett tag sedan tog mitt något sentimentala förhållande till vissa av mina ägodelar över och jag kunde helt inte förmå mig till detta.

Istället bestämde jag mig för att ryska skador kanske bäst botas pÃ¥ ryskt sätt, tog med dem tillbaka (nästan) till brottsplatsen och beslöt mig att för att testa tricket ”läderuppmjukning medelst vodka”. Sagt och gjort, jag begav mig till närbutiken och köpte den billagste vodkan jag kunde hitta. Det visade sig vara Belomorkanal för 98 rubel. (Drygt 20 kronor.) Passande tänkte jag, inte bara för den snygga etiketten utan för att jag misstänker att stackarna som grävde vitahavskanalen ocksÃ¥ hade skavsÃ¥r. SÃ¥, jag blötte ner mina tjockaste strumpor med vodka – katten Nora som kom för att se vad jag höll pÃ¥ med ryggade förskräckt tillbaka när hon kände lukten – och traskade omkring med kängorna. IgÃ¥r inomhus, i dag utomhus. (Kan rapportera att ull värmer även om den är vÃ¥t av vodka.)

I tillägg till vodkatricket har jag dessutom extraherat ännu en rysk krigslist som härstammar frÃ¥n flottan: Innan du putsar kängorna med skokräm sÃ¥ smörjer du in dem med detskij krem – ”barnkräm” dvs oparfymerad salva som man kan vÃ¥rda känslig barnahud med. Det verkar ha gjort susen! Nu Ã¥terstÃ¥r bara att hedra den mellanfolkliga vänskapen och avsluta med lite holländsk skokräm och amerikanskt gummibalsam.

Mer eller mindre naturskönt belägna minnesmärken

I ett industriområde på gränsen mellan Kirovskij och Moskovskij rajon i södra S:t Petersburg ligger Juzjnoje voinskoje kladbisjtje inklämt, en av stadens otaliga krigskyrkogårdar. Gravarna överskuggas av de omgivande fabrikerna och syns knappt i den djupa snön, men flera har besökts och bekransats helt nyligen.

 

FÃ¥gelfabriken i Sinjavino

Img_8931

Det är knappt den syns i snön, ”fÃ¥gelfabriken Nord”, men det som nästan inte var nÃ¥gonting när jag första gÃ¥ngen traskade frÃ¥n hÃ¥llplatsen 8:e kilometern till minnesplatsen pÃ¥ Sinjavinohöjderna för ungefär 1,5 Ã¥r sedan har blivit till ett helt litet industrikomplex. ”De kommer att ta över hela Sinjavino” säger Jevgenij Vasiljevitj med en suck när han har den sista guidningen pÃ¥ Ingrijas traditionella februariskidtur över ett avsnitt av Leningradfronten vid tidigare nämnda hÃ¥llplats. Jag kände först inte riktigt igen mig när vi kom ut till stora vägen mellan Kirovsk och Mga frÃ¥n de smÃ¥ isiga vägarna genom sommarstugomrÃ¥dena. Har de flyttat hÃ¥llplatsen? frÃ¥gar jag lite förvirrat en av Ingrijas Ljosjor. Svaret är nej, de har flyttat pÃ¥ vägen. För det som senast jag gick här var en gropig grusväg är nu breddat, uträtat och asfalterat.

FÃ¥gelfabriken (vad heter det pÃ¥ svenska egentligen?) och Ingrija har följts Ã¥t under ett antal Ã¥r nu. Flera av förbandets medlemmar jobbade med att röja fältet där anläggningen nu byggs. För oavsett vad man har för skrupler mot att bygga ovanpÃ¥ ben, sÃ¥ är det nog än färre som vill bygga nÃ¥got ovanpÃ¥ gamla sprängämnen… Men även om vissa förtjänade sitt levebröd pÃ¥ att bereda marken för fabriken, sÃ¥ betraktas inte fabriken med nÃ¥gon större glädje. Den tar över och plÃ¥nar ut alla krigets spÃ¥r.

Vad ska man säga? Att fabriken förstör kulturhistoriskt värdefullt område? Den lite sorgliga byn Molotsovo här intill tar säkert hellre hundra fågelfabriker än bevarade slagfält. Och fast det är en smula olustigt att se något så ytterst prosaiskt resa sig på fältet där så många fick sätta livet till, så är ju faktiskt en av grunderna för sökförbandens arbete att slagfälten INTE är kyrkogårdar. Efter kriget återvände nästan ingen till vad som varit relativt välmående och tätbefolkade trakterna här på Sinjavinohöjderna, nästan 70 år senare så börjar dock de levande ta över från de döda.

Så vänder jag mig bort från fågelfabriken, tar en bild av det svarta metallträdet med ordet Sinjavino i kronan och blir tillsagd att komma och posera med Ljosja och Vadik innan vi tillryggalägger den sista kilometern i den smutsiga vägrenen till minnesplatsen där det finns lägereld, mat och te.

Hur de ryska frälsarna har det

”Du har inte lust att komma och se hur de ryska frälsarna har det?” frÃ¥gar en av mina bekanta frÃ¥n grävandet som är brandman. FrÃ¥gan är formulerad med en anspelning pÃ¥ min hittills mest legendariska ryska felsägning. ”Har du fÃ¥tt jobb som brandman?” skulle jag frÃ¥ga men lyckades blanda i hop a och i, spasatel (bokstavligt räddare) blev till stor allmän munterhet spasitel och jag frÃ¥gade istället ”har du fÃ¥tt jobb som frälsare?”. Orden är natuligtvis släkt men associationerna ligger en bra bit ifrÃ¥n varandra vilket övriga närvarandes roade fabulerande kring hur han skulle uppfylla sina nya arbetsuppgifter med all tydlighet visade. VÃ¥r stackars brandman lär fÃ¥ leva med tillnamnet ”frälsaren” ett bra tag framöver, men han verkar ta det med jämnmod.

Jag är naturligtvis hemskt nyfiken pÃ¥ hur de ryska frälsarna har det och tackar glatt ja till inbjudan. En annan bekant frÃ¥n grävandet som är elektriker ska dit för att fixa lite säkringar och annat och vi sammanstrÃ¥lar pÃ¥ väg till brandstationen. Om du jobbar pÃ¥ pÃ¥ en rysk brandstation och det blir nÃ¥got fel pÃ¥ det elektriska, sÃ¥ ringer du nämligen inte bara efter en elektriker vilken som helst. I alla fall inte om du har en kompis som skulle kunna fixa det. Utanför ordinarie arbetstid, utanför ordinarie betalning. För i Ryssland tycks ”allt” fixas genom ett komplicerat nätverk av utbyte av varor och tjänster mellan vänner, bekanta och bekantas bekanta.

Medan vi väntar pÃ¥ att vÃ¥r vän frälsaren ska dyka upp sÃ¥ konstaterar elektrikern roat att ingen brandstation han nÃ¥gonsin varit pÃ¥ har haft brandvarnare, försöker förklara skillnaden mellan olika säkringar och proppar samt vad de heter pÃ¥ ryska och förhör sig om vad svenska katter äter. SÃ¥ kommer vÃ¥r värd, elektrikern ger sig att för att jobba med sitt, och jag blir runtvisad. Min misstanke om att han egentligen bjudit dit mig för att han vill skryta för sina arbetskamrater om att han har utländska bekanta bekräftas av det sätt pÃ¥ vilket han trycker pÃ¥ att jag är ”100% svenska” för alla som jag fÃ¥r hälsa pÃ¥. Det är dock tillräckligt spännande med brandbilarna, de stora tuffa verktygen och all specialutrustning för jag utan problem kan bjuda pÃ¥ att vara utställningsföremÃ¥l en stund. Och även ryska brandmän är ganska exotiska för en svensk akademiker…  Eftersom det varit en ovanligt lugn dag med inte en enda utryckning kan de sedan bjuda pÃ¥ kvällsmat i sin matsal och nÃ¥gra vÃ¥gar nästan byta nÃ¥gra ord med den där konstiga svenskan.

Publicerat i SPB