Längs Leningradfronten

[slideshow]

Nej, jag har ju inte rapporterat. Om hur det gick med min förfrysningsskräck och skidturen längs Leningradfronten 23 februari. Fy på mig. Jag skyller helt på Steve Jobs, eller vem det nu är som har tänkt ut att man måste ha en miljard adaptrar till min kära dator. Och kanske lite på mig själv som hade tappat bort den adapter jag behövde att kunna föra över bilder från kameran till datorn. Och på Nokia, för vad är det för mening med att lära sig hur man ska kunna maila bloggposter från telefonen under dagens gång när eländet förfryser på två röda sekunder?

Nåväl. Det gick bra, solen sken, det var inte mer än -15 och så länge man åkte frös man inte ett dugg. Jag fick till och med ta av balaklavan efter ett tag. Jag kände ett visst obehag när vi skulle skida på Neva, som hade en ränna med öppet vatten i mitten, men där nära stranden där vi höll oss var nog isen tjock och bra. Det var för övrigt dagens bästa skidunderlag. Annars åkte vi ganska mycket på isiga vägar där spark hade känts som ett betydligt rimligare transportmedel. Det kändes rejält i benen när vi äntligen nådde minnesmärket på Sinjavinohöjderna.

Finlandshette here we come

Helt plötsligt kände jag att min entusiasm för den studande skidturen längs Leningradfronten avtog betänkligt, -26 prognostiserat för onsdag. Jag hoppas pÃ¥ att yr är opÃ¥litliga, men kan konstatera att det är finlandshette (a.k.a balaklava) neste! Dubbla vantar, dubbla underställ, men hur mycket sockar fÃ¥r man i pjäxorna, det är frÃ¥gan… För meddelandet frÃ¥n turledningen är нас погода не остановит – vädret stoppar oss inte!

Och jag som importerade spray frÃ¥n Norge…

Jag tillbringade en lördag i höstas med att gå runt ALLA skoaffärer i Norrköping och fråga efter strech-spray. Jag hade nämligen glömt min burk i Oslo. Det var ingen som hade det, det var faktiskt ingen som hade hört talas om det. Expediterna såg ut som frågetecken. Min norska kompis kom till min räddning senare under hösten och tog med spray, eller skum är det kanske snarare. Men det var ju naturligtvis en helt annan sorts privatimport jag skulle ägnat mig åt! Från nästa Rysslandstur medförs alltså en flaska billig vodka i skosträckarsyfte.

Rent ryskt?

Det är inte utan att jag måste läsa om några gånger innan jag faktiskt är övertygad om att jag har förstått saken rätt. Ryssland ska inte längre växla mellan sommartid och vintertid. Visst knotas det en del även här vid tidpunkterna för omställningarna, och många är de som med lång näsa insett att de dagen efter befinner sig på rätt plats – men vid fel tid. För att avhjälpa detta visar nu president Medvedev handlingskraft och bestämmer att i Ryssland ska det inte längre vara några förkortade nätter, förvirrade söndagar och missade aktiviteter till följd av det här eländet.

Det finns det ju en del länder som låter bli, eller delstater i länder – Western Australia har t.ex. till skillnad från resten av landet inte sommartid. Låt vara att exemplen numera är ganska få – men Ryssland vill naturligtvis vara unikt. Därför är det inte sommartiden som ska avskaffas. Det är vintertiden. Den som även kallas normaltid.

I mars 2011 ställer Ryssland alltså fram klockan 1 timme. Sen stannar man där. Det är inte 1 april i dag va?

 

Igor Rasterjajev och krigsminnet

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=WhbBqNt80sc&w=480&h=390]

Om jag inte redan hade varit helt såld på Igor Rasterjajev, så skulle jag blivit det nu. Den här sången sammanfattar ju min avhandling! Och den är så fin, och så sorglig, att jag blir alldeles tårögd. Varför ska jag sitta och skriva i ett och ett halvt år till när Igor uttrycker det så bra på 4 minuter och 25 sekunder? Stort tack till Amanda för tipset!

Georgievskaja lentotjka heter sÃ¥ngen och i denna Ã¥ker Igor pendeltÃ¥get mot Apraksin (precis som vi gjorde för en vecka sedan när vi skulle Ã¥ka skidor längs Volchovfronten) och betraktar en flicka som bär det organgesvarta S:t Georgijbandet som blivit sÃ¥ populärt de senaste Ã¥ren som en symbol för den stora segern i andra världskriget, samtidigt som han ser ut genom fönstret och betraktar markerna där alla de fallna soldaterna ligger kvar ”tre pÃ¥ varje kvadratmeter”. ”SÃ¥ mycket dumheter vi fÃ¥r höra om segern” sjunger han, ”men jag minns utan band” och sÃ¥ ger han nÃ¥gra av de fallna soldaterna namn. Och jag tänker pÃ¥ Ljosja, vars skedskaft vi hittade i vÃ¥ras, och pÃ¥ skogarna och mossarna. PÃ¥ granatgroparna och skyttegravarna, pÃ¥ patronerna och granatsplittret. PÃ¥ bältena, stövlarna och gevären. Och pÃ¥ benen, käkarna och tänderna. Och sÃ¥ lyssnar jag pÃ¥ Igor en gÃ¥ng till.

Före detta hjältar

”Ser du skylten där?” säger S och pekar Ã¥t sidan. Vi stÃ¥r i huvudbyggnaden pÃ¥ S:t Petersburgs statsuniversistet och väntar utanför veteranföreningens lokaler. Nyckeln är pÃ¥ väg. Vi hÃ¥ller pÃ¥ och förbereder en utställning som Ingrija ska öppna 27 januari, den dag dÃ¥ Leningrad befriades frÃ¥n belägringen 1944. S har precis visat mig det berömda galleriet, en lÃ¥ng korridor som enligt honom förekommer sÃ¥ fort man ska porträttera en akademisk miljö pÃ¥ rysk film, och nu är det dags för nästa sevärdhet. Utanför veteranföreningen hänger ett antal minnesplaketter om universitetets studenter, lärare och forskare som dog under kriget, och det är en av dem han pekar pÃ¥.

”Ja, vad är det med den?” undrar jag. Det tycks mig vara en ganska standardartad hyllning till fallna hjältar. ”Ser du att de har skrapat bort Zjdanovs namn?”. Jag tittar en gÃ¥ng till, och ser att mycket riktigt är det en rad mitt pÃ¥ skylten som är utstruken. ”Bubnovs” invänder nÃ¥gon, S accepterar korrigeringen. (Fast om wikipedia inte ljuger sÃ¥ rensades Bubnov ut före kriget, sÃ¥ rimligtvis bör inte hans namn finnas pÃ¥ nÃ¥gra minnesplaketter…) NÃ¥, Zjdanov eller Bubnov. Det kan kanske kvitta. Men det som idag heter S:t Petersburgs statsuniversitet har varit namngivet efter bÃ¥da dessa män och pÃ¥ den grÃ¥ utsmetade ytan pÃ¥ skylten har den delen av universitetets namn en gÃ¥ng stÃ¥tt.

Som James Wertsch noterar, så är det inte unikt för den sovjetiska historieskrivningen att den version som gällde igår inte längre gäller idag. Däremot var kanske svängningarna häftigare än på många andra håll, och det fanns ett ovanligt kraftfullt förnekande av att några ändringar hade ägt rum.

One of the hallmarks of collective memory is that despite its claims to the contrary, it changes over time. While this is true to some extent in any context, the Soviet case was unique in the vehemence with which the state denied that such changes had occurred and in the consequences of publicly raising the possibility that they had. The result was a kind of bizarre fantasy world in which the participants knew that official history had changed, knew that others knew this, and knew that other knew that they knew this, and yet everyone pretended in the public sphere that nothing of the sort had occurred. (James Wertsch, Voices of Collective Remembering s. 76–77)

Bilden där Trotskij bortredigerats är världsberömd, och den bortskrapade Zjdanov (eller möjligtvis Bubnov) är ett mer lokalt, småskaligt, och oskickligt försök till historiekorrigering. Men just enkelheten i det hela, man bryr sig inte ens om att skaffa en ny skylt, är talande. Vem vet vad universitetet kommer att heta i morgon? Inget är ju som bekant så föränderligt som det förflutna. Det som är viktigt, hyllningen av de fallna hjältarna, finns ju kvar ändå. Den består oavsett vilken partifunktionär universitetet för tillfället är namngivet efter, och oavsett om staden heter Leningrad eller S:t Petersburg.

Skylten hedrar de studenter, doktorander, arbetare, professorer och föreläsare som gav sina liv i den belägrade staden eller på fronten 1941–1945

Hemkomst

Så var man tillbaka i fosterlandet. Norrköping är förundrandsvärt tyst. Jag dricker vatten direkt ur kranen, höll på att falla i gråt av lycka över grönsaksdisken på konsum och har tvättat bort saltet från skorna. Dags att återanpassa sig till den här verkligheten.

På skidor längs Volchovfronten

I gÃ¥r var det dags för en av Ingrijas Ã¥rliga höjdpunkter: Lyzjnyj pochod! Skidturen längs ett avsnitt av Volchovfronten som hÃ¥lls i anslutning till 27 januari, det datum dÃ¥ belägringen slutligen upphävdes 1944. Turen gÃ¥r frÃ¥n pendeltÃ¥gsstationen Apraksin till minnesplatsen pÃ¥ Sinjavinohöjderna.  De Ingrijamedlemmar som inte följer med bör ha en bra ursäkt. Att man inte kan Ã¥ka skidor duger inte, eller att man inte har nÃ¥gra – det finns alltid nÃ¥gon man kan lÃ¥na av. Och G som Ã¥kt pÃ¥ danstävling istället lär fÃ¥ sina fiskar varma… Följaktligen är det mer än en ingrits som pÃ¥ ovana ben stapplat sig igenom de 15 kilometerna genom Ã¥ren.  Turen riktar sig främst till studenter pÃ¥ statsuniversitetet, men är öppen för alla som vill. Därför bestämmer sig mina kompisar M, D och A att det är ett utmärkt tillfälle att bekanta sig med de trakter och människor som jag umgÃ¥tts mycket med det senaste Ã¥ret.

Just Tortolovo där den ”egentliga” turen börjar är dock ny mark för mig. Förbandets kommendör Jevgenij Vasiljevitj, tillika docent i historia och föreläsare pÃ¥ statsuniversitetet, tar till orda och hälsar alla välkomna. Av Tortolovo finns just inget kvar, förutom ett minnesmärke. En gÃ¥ng fanns det 33 gÃ¥rdar i byn, men allt förstördes under kriget. EfterÃ¥t Ã¥tervände ingen. Det finns främst tvÃ¥ skäl till detta: för det första var det minerat, och för det andra var det en sÃ¥ stor mängd mänskliga kvarlevor överallt. Slagfälten längs Volchovfronten som vi ska färdas över sÃ¥g nÃ¥gra av hela andra världskrigets blodigaste strider. Lokalbefolkningen ”evakuerades” av tyskarna till koncentrationsläger, det fanns ett sÃ¥dant t.ex. i närbelägna Mga, eller sköts. NÃ¥gra hundra meter längre bort finns ett litet kors, det är till minne av tre bröder som sköts av tyskarna 1941. Den yngste var född 1938. Förmodligen gissar Jevgenij Vasiljevitj var skälet att minstingen grät pÃ¥ nätterna och störde tyskarna när de skulle sova.

Vägen frÃ¥n Tortolovo till Sinjavionohöjderna är kantad av minnesmärken. Stora och smÃ¥. Vid alla större stannar vi. Jevgenij Vasiljevitj berättar nÃ¥got, och sÃ¥ skjuts det salut (smällare) och läggs ned (plast)blommor. Och sÃ¥ ropar alla uraa! Ibland tycks det mig som att vi knappt rör oss framÃ¥t, sÃ¥ tätt stÃ¥r minnesmärkena. ”Nu är det vinter sÃ¥ det syns inte eftersom snön är djup” säger Jevgenij Vasiljevitj ”men det som tycks er vara gropar och raviner och smÃ¥ kullar är inte naturliga formationer, det är skyttegravar och granatdetonationer.” Krigets spÃ¥r är väl synliga i landskapet.

Det gÃ¥r lÃ¥ngsamt framÃ¥t i djup snö, ibland stÃ¥r vi mest i kö pÃ¥ ett lÃ¥ngt led. Och den som gÃ¥r längst fram jobbar sig rejält svettig. Men tillslut kommer vi fram till Sinjavinohöjderna där de som utsetts att sitta ”v tylu” har elden igÃ¥ng och serverar rykande het soppa. Turen avslutas pÃ¥ minnesplatsen. Där blÃ¥ser det som alltid, vindarna tar fart frÃ¥n nordpolen (nästan…) och kommer farande ner över Ladoga, snön yr och att försöka höra nÃ¥got av Jevgenij Vasiljevitjs sista föreläsning är sÃ¥ gÃ¥tt som omöjligt. Men det läggs nÃ¥gra sista blommor, det skjuts en sista salut och hurras en sista gÃ¥ng. Sen packar vi in skidorna och oss själva den väntande bussen och far tillbaka mot stan, och frÃ¥n bussens bakersta rader stäms det upp i den ena krigssÃ¥ngen efter den andra.