Det rullar på

Det går några dagar, visst pratas det fortfarande om flygplatsbomberna på nyheterna. I alla fall på riksnyheterna, lokalt togs huvudutrymmet snabbt över av ett inrasat tak på en stormarknad i norra S:t Petersburg. Det tycks mig vara lite mindre folk än vanligt i metron, men inte en enda människa som jag träffat de senaste dagarna diskuterar bomberna. Så man återgår till att tänka på annat. På sitt jobb, den ryska grammatiken eller vad man ska äta till middag. Man skakar på huvudet över bergochdalbanetemperaturväxlingarna (och är nöjd över att ha konstruerat ett ord med över 30 bokstäver) och glädjs över att det går att köpa gott och blandat, under namnet hyvää makumaasta, på Stockmans nya lyxmataffär. Och så återgår man så smått till att fundera på hur det förflutna speglas i samtiden.

Publicerat i SPB | Märkt

Nutiden kommer i kapp

Ibland kommer nutiden ikapp en när man sitter och funderar på förhållandet till det förflutna. Plötsligt sprängs det åter bomber i Moskva och vad som ska hända med Lenin känns inte längre så intressant. Och jag kan inte låta bli att undra om DN som avslutar sin rapport med att rabbla aktiekurser har sina prioriteringar på rätt ställe… Det blir nog en kväll framför nyhetssändningarna det här, men det är långt från en lägenhet på Prospekt Statjek till Domodedovoflygplatsen.

Några timmar senare är tv:n tillfälligt avstängd, men på något annat än bomber är det svårt att tänka. Dels är det klart man blir lite skärrad, avståndet till Moskva är visserligen betryggande men i den proppfulla tunnelbanevagnen in till centrum imorgon bitti lär det blir svårt att hålla tankarna borta från bomber. Trots att sannolikheten för sådana antagligen är mindre än på länge.

Till och med allas vår persident har lagt satiren åt sidan och postar regelbunda informationsbullentiner på sitt twitterkonto. Överhuvudtaget var väldigt mycket av den första nyhetsförmedlingen twitterbaserad. Nyhetsuppläsarna citerade meddelanden och visade upplagda mobilkamerafilmer. Tråden #domodedovo var smått omöjlig att följa i den takt det rasade in nya meddelanden.

Bomberna är inte bara skrämmande för den konkreta död och förödelse de orsakade. För de symboliserar allt som du inte vill ha med Ryssland. När allt man skulle önska är ett lite öppnare samhälle är bomber den perfekta ursäkten för hårdare tag, för slutenhet. Och bomber lär inte göra något för att minska främlingsfientligheten, även om det fortfarande är oklart vem som ligger bakom dagens dåd går det rykten om unga män med arabiskt utseende och, naturligtvis, om Kaukasien. Och när man skulle önska att en kris fick människor att visa sina bästa sidor kommer rapporter om taxichaufförer som kräver tusentals kronor för att köra in till Moskva.

Publicerat i SPB | Märkt

Grattis på dödsdagen Lenin!

Kö utanför det provisoriska mausoleet 1925

Kära läsare! Det var länge sedan jag nu jag hade tillfälle att skriva om denna bloggs sökordsmagnet nr 1. Ja, Lenin leder fortfarande sökordstoppen med hästlängder, men pÃ¥ sista tiden har det knaprats in pÃ¥ honom. Men nu är det nog dags för lite Leninrevival igen. SÃ¥ här Ã¥rs är det nämligen ett tema som Ã¥terkommer till diskussion, med anledning av Lenins dödсdag idag den 24 januari är den stora frÃ¥gan: ”Är det dags att begrava mumien?”

På söndagskvällens Vremja (Nyhetsprogrammet i Pervyj kanal) börjar nyhetsläsaren ungefär så (minus det där om sökordsmagneter då). Parlamentsledamöter från Enade Ryssland har gjort utspel om att det är dags att flytta Lenins kropp från Röda Torget. Uppläsaren tittar allvarligt in i kameran och säger att mot detta kommer de vanliga invändningarna om att en begravning av Lenin skulle dela landet. Möjligt, säger han, men inte i två lika stora delar. Det är allt färre som sluter upp bakom mumien på Röda torget, Lenins kropp har förlorat all mening för dagens ryssar, och att förr eller senare så kommer vi bli tvungna att begrava honom. Jag väcks ur min halvdvala, nyheterna har sällan min odelade uppmärksamhet, men det kommer inget inslag. Efter sitt lilla tal byter programledaren ämne och börjar prata om Irakkriget. Det första alltså. Jag undrar så smått om jag inbillat mig alltihop.

Det har jag inte, inslaget utan inslag finns med på pervyj kanals hemsida. Jag lyssnar igen. Och nog är det en entydig argumentation för att begrava Lenin, och visst säger han på slutet По-моему, среди них большинство не захочет нести с собой в 21 век груз людоедских символов. (Ung. Jag tror att bland dem [politikerna] så vill majoriteten inte bära med sig en last av människoätande symboler i det 21 århundradet.) Att det tydligt tas ställning i ryssländska nyhetssändningar är förvisso inte alls så uppseendeväckande som om det skulle göras i svenska. Dels är Vremja något av en kremlmegafon, och dels är den journalistiska traditionen annorlunda.

Till och med DN plockar upp temat med en kort artikel. Nja, vi får nog vänta att tag till på Lenins begravning. Men utspelen tycks rätt strategisk placerade, det måste jag medge.

 

Vuxna män gör saker tillsammans

”Ska du följa med pÃ¥ rekonstruktionen pÃ¥ söndag?” frÃ¥gar K, en av mina Ingrija-kamrater. Rekonstruktionen sker till minne av befriandet av Leningrad frÃ¥n belägringens 27 januari 1944. Men pÃ¥ en söndag, eftersom det är en dag som lämpar sig för folknöjen. Hon ska dit med nÃ¥gra kompisar och har plats över i bilen. Spektaklet ska äga rum utanför Nikolskoje, inte särskilt lÃ¥ngt frÃ¥n stan men utan bil är det svÃ¥rt att ta sig dit.

Av nÃ¥gon anledning är det kallt just pÃ¥ söndagarna här, ännu en vecka av slaskande följs av en söndag med temperaturer ned mot -20. Jag inser när jag stÃ¥r och väntar utanför metro ”prosvet” att jag glömt lägga tillbaka mina varma sulor i stövlarna. Och när K (pÃ¥ ryskt vis ca en timme efter avtalad mötestid) lyckats samla ihop styrkorna inser jag att det där med ”en plats över” inte riktigt stämmer. Vi är sex stycken som ska tränga in oss i hennes lilla mazda! Mazdan är ny, hon har bara haft den i nÃ¥gra mÃ¥nader. Körkortet lika sÃ¥, och jag har en stark misstanke om att hon köpt det snarare än klarat proven (det tycks vara regel snarare än undantag). Efter ett antal nära ögat incidenter pÃ¥ vägen är det nÃ¥gra lättade passagerare som sträcker ut sina ihopknycklade lemmar när vi kommer fram till Nikolskoje.

Där är det fullt med bilar parkerade längs vägen. Vi fÃ¥r gÃ¥ en rätt bra bit och kommer fram precis när speakern börjar guida Ã¥skÃ¥darna genom händelseförloppet och de första skotten smäller. ”Vi” är förutom K och undertecknad 3 av hennes kompisar som jag tidigare inte träffat, samt en annan ingrijamedlem. Den sistnämnda muttrar om cirkusapor och ”det är bara folk som inte gjort lumpen som hÃ¥ller pÃ¥ med sÃ¥nt här”, men som första klassens krigsnörd ser han ocksÃ¥ till att förse oss med alla detaljer om hur det verkligen var.

Rekonstruktionen äger rum just i Nikolskoje, inte för att det hände något avgörande slag just där utan för att det är en plats som lämpar sig bra att leka slag på. Det finns resterna av ett tyskt fort, och en återuppbyggd träblindage vars tak tjänstgör som pressläktare, och varifrån speakern kommentarer händelseförloppet. Det är tusentals åskådare, fullt med sjasjlykstånd (grillspett) och försäljare av diverse krigsrelatarade förmål. Ja, och så ett stort antal vuxna män (ok, en och annan kvinna) som leker krig. I tidstypiska uniformer och med lös ammunition som smäller ordentligt spelar de upp hur röda armén intar ett tyskt fort.

Vi börjar med att gÃ¥ bort och se hur ryssarna kryper fram ur skogen, och följer sedan med de attackerande styrkorna mot fortet. Ã…skÃ¥darleden är redan täta, och det är svÃ¥rt att se. Men det gÃ¥r inte sÃ¥ snabbt för de anfallande där de pulsar och krälar fram i den djupa snön. Ã…skÃ¥darna hejar pÃ¥ de sina med att skrika ”Uraaa!” (Hurra!)

Ja, ni kan nog gissa hur det gick. De sovjetiska soldaterna vann den här gÃ¥ngen ocksÃ¥, mina tÃ¥r förvandlades lÃ¥ngsamt till isbitar och speakern försökte förgäves hÃ¥lla Ã¥skÃ¥darna borta frÃ¥n slagfältet när det hela var över. ”Nu ska vi leta efter tomhylsor” meddelade sällskapet och sÃ¥ pulsade vi ut i snön. (Varför de som hittat ca en halv miljon autentiska tomhylsor vill leta efter rekonstruerade förblir en gÃ¥ta.) ”NÃ¥gra tyska hittar vi nog inte. De som spelar tyskar brukar inte skjuta sÃ¥ mycket, de tyska patronerna är sÃ¥ dyra.” Men nÃ¥gon minut senare fÃ¥r jag triumferande en tysk tomhylsa överräckt till mig. Ledaren för sökförbandet St Georgij pekas plötsligt ut. Den lilla tjocka mannen som jag sett nÃ¥gra gÃ¥nger förut i samband med begravningar och liknande gör ett obehagligt intryck i ss-uniform. Sen ska det köpas te och sjasjlyki innan vi trycker in oss i bilen och far tillbaka till stan där jag tar första bästa tillfälle att kliva av. PÃ¥ metron pustar jag ut och tänker att det varit smällar, krigsnördar, kalla fötter och trafikfaror sÃ¥ att det räcker för mer än en dag…

 

Lokalstationen TV 100 har ett inslag om rekonstruktionen.

From his heart

Det är inte utan att jag tycker lite synd om Vitalij Mutko, Rysslands idrottsminister. Hans tacktal när Ryssland tilldelades fotbolls-VM 2018 har blivit en youtube-hit, i alla fall i hans hemland, och inte för att han sa nÃ¥got exeptionellt bra eller tjusigt. Nej, talet sprids som en löpeld bland hans fnissande landsmän eftersom det levererades med en tyngre rysk brytning än hos den grövsta hollywoodskurk. ”Let me speak from my heart” inledde han, eller from chiz chart (from his heart – фром хиз харт) som klippet snabbt namngavs. Nog för att maktens män ska tÃ¥la att hÃ¥nas, men att  just hÃ¥nas för sina sprÃ¥kkunskaper är nÃ¥got av en öm punkt för mig efter ett halvÃ¥r i en familj där den 18-Ã¥riga dottern skrattade rÃ¥tt Ã¥t alla misstag som jag gjorde pÃ¥ min stapplande ryska. Att överhuvudtaget vÃ¥ga öppna munnen och tala detta ärans och hjältarnas sprÃ¥k (eller jag menar naturligtvis nÃ¥got annat än ärans och hjältarnas sprÃ¥k) har varit en mÃ¥ngÃ¥rig kamp. SÃ¥ därför tänker en liten del av mig ”Go, Vitalik!” medan resten skadeglatt fnissar vidare.

När St Petersburg times idag kommer tillbaka efter ett lååångt juluppehÃ¥ll (alltsÃ¥ tidningsfria dagar har man ju hört talas om, men här gapar kioskerna fortfarande rätt tomma nästan tre veckor efter nyÃ¥r!) har de en artikel om ryska tjänstemäns bristande engelskakunskaper och exemplifierar naturligtvis just med Mutko. Att dessa behöver bli bättre, inte bara hos tjänstemän, skriver jag gärna upp pÃ¥. Jag skulle gissa att majoriteten av de som hÃ¥nar Mutkos framträdande inte skulle ha kunnat gjort det sÃ¥ mycket bättre själva. Samtidigt som jag mÃ¥ste fÃ¥ dra fram min gamla käpphäst att ”sprÃ¥k” inte nödvändigtvis mÃ¥ste betyda ”engelska”, och att det där med att använda sig av tolk inte behöver vara sÃ¥ dumt alltid. Men det vore inte sÃ¥ dumt om ökade sprÃ¥kkunskaper kunde bidra till att öppna dörren till världen utanför Rysslands gränser lite.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Nx5k7jKGQyU&fs=1&hl=sv_SE]

Och inte tycker jag mer synd om Mutko än att lägga in ett klipp här…

Minnet ljuder

När jag stretar fram i modden på Ligovskij prospekt, det töar igen efter att ha varit -20 häromdagen, blir jag plötsligt varse ett taktfast tickande i det allmänna vägbullret. Det tar mig några sekunder innan jag inser att det är metronomen som ljuder, och ytterligare till några innan jag inser varför.

Metronomen? tänker kanske nu oförstÃ¥ende läsare. Det har sagts mycket om hur viktig radion var i det belägrade Leningrad. Där bland annat ”belägringspoeten” Olga Bergholz (eller hur man nu bäst ska transkribera Берггольц) var en av de uppskattade rösterna. Radio sände dock lÃ¥ngt ifrÃ¥n dygnet runt, och i perioder var det inga sändningar alls, och när det inte var nÃ¥got program sÃ¥ lät istället metronomen över etern. FrÃ¥n början var den tänkt som ett varningssystem för flyganfall. I vanliga fall slog metronomen knappt en gÃ¥ng per sekund, 50-55 gÃ¥nger i minuten, men om fientligt flyg närmade sig sÃ¥ ökade frekvensen till 150-160 slag per minut. De tyska flyganfallen upphörde i början pÃ¥ 1942, men metronomen fortsatte att ljuda över radion.

Dess slag har kallats för ”stadens hjärtslag” och överlevande berättar att metronomen fick dem, isolerade i mörka kalla lägenheter, att känna tillhörighet och gemenskap med andra i lika kalla mörka lägenheter. Att den fick Leningrad att framstÃ¥ som en levande organism som de var en del av. Därför har metronomen kommit att bli en symbol för belägringen och för kampen för överlevnad och motstÃ¥ndet mot Nazityskland. Den hörs ofta slÃ¥ pÃ¥ utställningar om livet i den belägrade staden och vid datum som markerar viktiga händelser under belägringen ljuder Ã¥ter Leningrads hjärtslag över staden. Som idag.

Den 18 januari 1943 bröt de sovjetiska styrkorna igenom en del av den tyska belägringen och läget blev lite lättare i Leningrad, även om det tog ytterligare ett år innan belägringen helt kunde hävas. Genombrytningen skedde längs Ladogas södra strand. De sovjetiska styrkorna återerövrade fästningen Sjlisselburg (eller Nöteborg som den hette då den en gång i tiden var svensk) vid Nevas utlopp och lite längre söderut kunde Leningrad- och Volchovfronterna förenas i de för mig numera välbekanta trakterna av arbetsbosättning nr 1 och 5 på Sinjavinohöjdernas sankmarker. En landkorridor på en knapp mil kunde öppnas mellan Leningrad och resten av Sovjetunionen.

Men det är bara ibland man kan urskilja metronomens slag när man traskar fram på stadens gator idag. Bland allt annat som har förändrats så har dagens S:t Petersburg ett helt annat, betydligt bullrigare, ljudlandskap än belägringens Leningrad.

Musealisera mera!

I gÃ¥r tillbringade jag större delen av dagen med att fotografera rostiga saker pÃ¥ Ingrijas trÃ¥nga kontor pÃ¥ S:t Petersburgs statsuniversitet. Där pÃ¥ ”staben” har de ett litet museum och massor massor med uppgrävda saker. Museet, som inte har sÃ¥ mÃ¥nga (ens nÃ¥gra?) besökare ska fÃ¥ en internetfilial och jag blev ombedd att hjälpa till med fotograferandet. Detta var min debut som artefaktfotograf och ljusförhÃ¥llandena lÃ¥ngt i frÃ¥n optimala, därför är jag ändÃ¥ relativt nöjd när jag nu sitter och gÃ¥r igenom hundratals bilder pÃ¥ krigstida föremÃ¥l mot ljus bakgrund. Inte proffskvalitet direkt, men det lär det inte bli pÃ¥ slutprodukten heller sÃ¥ det gör inget. Men även om det inte är sÃ¥ mycket till museum, sÃ¥ har de hittat en hel del intressanta saker genom Ã¥ren. Tillsvidare kan ni kika pÃ¥ nÃ¥gra föremÃ¥l nedan.

[slideshow]

 

Beväpna er!

Det händer ibland. NÃ¥got som fÃ¥r mig att inse att jag inte alls är sÃ¥ van och hemma i Ryssland som jag inbillar mig. Som när jag träffade Obelisk i somras, eller som idag dÃ¥ jag plötsligt fÃ¥r syn pÃ¥ kamouflageklädda män med automatvapen i metron. Jag var tvungen att ringa en kompis och frÃ¥ga om det verkligen är helt normalt. ”Det beror pÃ¥” blev svaret ”var det i vagnen eller pÃ¥ stationen?” Det var pÃ¥ stationen. ”I sÃ¥ fall. Hade han svart väst?” Det hade han. DÃ¥, fick jag förklarat för mig, var det förmodligen helt enkelt sÃ¥ att det var väktare som kom för att tömma bankomaten. ”Innan hade de bara pistoler, men det har varit mycket överfall mot dem sÃ¥ numera har de automatvapen. Du blev väl inte rädd?” Blev jag rädd? I min värld är det inte normalt med automatvapen. Det är inget män i halvsjaviga uniformer nonchalant stÃ¥r och svänger sig med pÃ¥ tunnelbanan. Och det hade inte varit nÃ¥got som folk bara helt lugnt hade gÃ¥tt förbi som om inget hänt. Fast jag kunde inte lÃ¥ta bli att undra tyst för mig själv om alla svenska rÃ¥nade värdetransportörer var avundsjuka pÃ¥ sina ryska kollegor.

Publicerat i SPB | Märkt