Gott slut!

Klockan är halv tio men det har bara börjat ljusna. PÃ¥ Prospekt Statjek blinkar nyÃ¥rsdekorationerna glatt, och alla laddar för Ã¥rets stora fest. Ryskt nyÃ¥r är ungefär som om du skulle lägga jul ovanpÃ¥ vÃ¥rt nyÃ¥r och sÃ¥ bränner du av allt pÃ¥ en kväll. Inte underligt att man kan behöva 10 helgdagar att vila upp sig pÃ¥ sen. (Det är om jag förstÃ¥tt saken rätt bara 1-2 januari som är officiella helgdagar, men mÃ¥nga är lediga till 10 januari.) Den ortodoxa kyrkan följer den gamla kalendern, därför blir det jul igen 7 januari. Man skulle nästan kunna säga att jag sÃ¥ledes kommer att hinna med tre julfiranden under innevarande säsong. Men först ska jag undersöka om det är nÃ¥gon som jobbar idag, sÃ¥ att jag kan fÃ¥ registrera mitt visum. Och om det gÃ¥r att ta ut pengar nu pÃ¥ morgonen (det gick inte i gÃ¥r kväll) eller om det är dags att starta ännu en nordea-följetÃ¥ng…

Uppdatering så att mamma inte blir orolig: Idag fungerade kortet.

Publicerat i SPB | Märkt

Julefrid

 

Julefriden har sänkt sig över den västgötska landsbygden. Ja, inte för att det brukar gÃ¥ sÃ¥ vilt till här. Det är för det mesta lugnt och fridfullt.  Julfirandet innebär ett stadigt intag av mat, godis och kakor. Ã…rets julklappsskört skulle förmodligen göra Dumbledore grön av avund (sockar en masse). Och sÃ¥ är det ju snö. SÃ¥ mycket som jag aldrig sett en jul förut. Det kan inte vara lätt att vara ett litet rÃ¥djur som sjunker ända ner till magen… Tur att pappa matar fÃ¥glarna.

Snart, snart är det över

Det börjar närma sig jul, det har väl inte undgått någon. Det har faktiskt inte ens undgått mig, trots att jag var och varannan dag glömmer bort att öppna luckorna i min adventskalender och trots att en kollega kände sig nödgad att bättra på mitt knapphändiga julpyntade genom att ge mig en julduk häromdagen. Och nej, jag har inte skickat några julkort i år heller.

Men det är något fullständigt absorberande med terminsslut, särskilt när man handleder ett dussin uppsatser. De ska ju bli färdiga. Nu. Så jag sitter och läser och läser, kladdar oläsliga kommentarer med blyertspenna och försöker sedan förmedla dessa i begriplig form till de stackars studenterna. Och så inser jag att jag börjar bli gammal på allvar. Det handlar inte främst om att jag har fått sk. terminalglasögon, utan jag har börjat förfasa mig över dagens ungdom.

Skälen till detta är i huvudsak två:

1. Det är den uppriktigt förvÃ¥nade uppsynen som möter en när man föreslÃ¥r att studenterna kanske skulle ta en tur till biblioteket. ”Biblioteket?” Jag höll pÃ¥ att svara: ”Du vet, ni gÃ¥r pÃ¥ universitetet. Det förväntas att ni ska läsa böcker. SÃ¥dana kan man hitta pÃ¥ biblioteket.” En vilja att komma undan med minsta möjliga ansträngning har jag ännu om inte sympati sÃ¥ ändÃ¥ viss förstÃ¥else för, men när jag en gÃ¥ng (för länge sedan) började pÃ¥ universitetet var biblioteket en självklar referenspunkt. Det var sÃ¥ jag var uppväxt med att hitta information. Icke nu längre. Kan jag inte fÃ¥ fram det med en googling, sÃ¥ finns det inte. Mina studenter kan jag kanske ursäkta med att de gÃ¥r första terminen, men jag har kollegor som berättar om sistaÃ¥rsstudenter som inte vet var universitetsbiblioteket ligger! Vän av ordning vill plocka fram papper och penna och författa en upprörd skrivelse till lämplig instans.

2. Och pÃ¥ tal om skrivelser sÃ¥ kan de ju inte skriva, dagens ungdom! Det är bristfälliga styckeindelningar, (Man gör inte nytt stycke bara genom en radbrytning!) det är en irriterande överanvändning av deras (Kära studenter, har ni hört talas om former som sin/sitt/sina?), och kanske är det dags att starta en aktionsgrupp till tankestreckets försvar? Det finns nämligen bara bindestreck i mina studenters alster. Sist men inte minst sÃ¥ har vi ju dom. Observera att jag nu pratar om ”dom andra” (dvs dagens ungdom), dom som inte kan skilja pÃ¥ de och dem. FÃ¥r jag se en enda konstruktion till i stil med ”Dem har inte sett sin far pÃ¥ flera Ã¥r” sÃ¥ kommer jag skriva under ett upprop om mer grammatikundervisning i skolan.

Men oftast så gillar man ju dem ändå, de kära studenterna. Så stolt som bara den inser jag att mina studenter har skrivit en mycket bättre c-uppsats än de flesta andra. När jag pratar med de andra lärarna inser jag att mina förstaårsstudenter har kommit ganska långt. Och skulle det komma någon gammal stofil och våga kritisera dagens ungdom, då kommer jag genast att rycka ut till deras försvar!

Ps. Ja, jag tyckte att grammatik var det tråkigaste och meningslösaste som fanns när jag gick i skolan. Nej, jag lärde mig inte att ta ut satsdelar förrän jag började läsa ryska. Ja, min rysklärare har tittat chockerat på mig när jag har gjort hiskeliga sammanblandningar av subjekt och objekt.

Squashmysteriet

Apelsinen var inte en present, det är bara storleksjämförelse.

En morgon sent i november låg det plötsligt en gigantisk squash i fruktkorgen på jobbet. Jag gissar att den var ifyrakilosklassen, och ingen tycktes ha någon aning om hur den hamnat där. I den gamla fruktkorgen väl märk, den nya hade ännu inte kommit och fruktbudet är därför struken från listan över misstänkta.

Squashstackaren blev liggande i lunchrummet ända till institutionens julfest i förra veckan då organisatatörerna av denna fann det lämpligt att inkludera den, fint inslagen, i ett julklappsspel. Den lyckliga person som förärades denna present var undertecknad. Väl tränad i squashätandets ädla konst ansåg jag mig naturligtvis väl lämpad att anta denna utmaning, men fick också reda på att jag inte den enda närvarande med squashodlande föräldrar.

VÃ¥r datortekniker slet nämligen Ã¥t sig squashen, höll den över huvudet och skrek: ”Vem!? VEM är det som har lämnat den här i fikarummet!?” Ingen erkände. Han berättade sedan om sina traumatiska uppväxtminnen dÃ¥ det under skördetid hemfördes den ena jättesquashen efter den andra frÃ¥n sommarstugan. Vi enades om att det närvarande exemplaret förmodligen bäst skulle klassas som medelstort.

”Hur fÃ¥r vi squashen idag?” är den ständiga frÃ¥gan i mitt föräldrahem om sensommaren. Eller ”Beware, the zuccini season is upon us again” som rubriken är till en artikel i en amerikansk trädgÃ¥rdstidning som mamma fÃ¥tt skickad till sig. I denna berättas att i författarens hemstad brukar ingen lÃ¥sa sina bilar, förutom under squashsäsongen. DÃ¥ är risken nämligen stor att nÃ¥gon generöst lämnar en liten ”gÃ¥va”.

Efter att ha lovat vÃ¥r tekniker att ”it’ll be back”, vilket fick honom att börja yra om avhuggna squashhuvuden i sängen, sÃ¥ tog jag min jättegrönsak och gick. Och medan andra kollegor tipsade om squashsoppa, hade jag redan bestämt vad för slags kaka som det skulle bjudas pÃ¥ vid terminens sista fika…

When prophecy fails

Det kan tyckas märkligt att jag blivit rekommenderad att läsa en bok om en ufo-sekt frÃ¥n 1954, men pÃ¥ ett seminarium där jag tidigare i höstas lade fram en del av mitt avhandlingsmanus, nämnde en av professorerna studien When prophecy fails av Leon Festinger mfl. Inte för att den innehÃ¥llsmässigt har nÃ¥got större samröre med vad jag sysslar med, förutom att det är en etnografisk studie, utan som ett exempel pÃ¥ ”otraditionellt” upplägg av vetenskaplig text. Studien frÃ¥n 1954 är tydligen en socialpsykologisk klassiker. Den har till och med sin egen wikipedia-artikel. Jag hade aldrig hört talas om den, men blev tillräckligt nyfiken för att läsa.

Studien handlar om undergångssekter, och vad som händer med medlemmarnas övertygelse när det visar sig att jorden visst inte alls gick under när de hade trott. Paradoxalt nog verkar det sig nämligen vara så att under vissa förutsättningar är så kan tron stärkas av den uteblivna apokalypsen.
I fokus för studien stÃ¥r en grupp som pÃ¥ ett häpnadsväckande sätt blandar ufo:n och kristendom, och som förutsäger att jorden den 21 december Ã¥ret i frÃ¥ga kommer att gÃ¥ under i en stor översvämning och de utvalda kommer att räddas av flygande tefat. Gruppen är fokuserad kring en hemmafru i ”Lake City” som börjat fÃ¥ budskap av en utomjordisk andevärld. Diverse väsen besätter hennes hand och nedtecknar meddelanden i en handstil som inte är hennes.
Det var dock, som sagt, inte ämnet utan upplägget av boken som var skälet till att jag läste den. Första kapitlet är en historisk översikt över domedagssekter. Sedan börjar en kronologisk och mycket detaljerad berättelse om denna grupps uppgång och fall. Om hur vår hemmafru börjat få sina mystiska budskap, och hur det långsamt börjar bildas en liten grupp kring henne. Hon kom till författarnas kännedom i oktober, då var det alltså drygt 2 månader fram till katastrofen. De bestämmer sig för att försöka infiltrera gruppen, anställer fyra observatörer – en man och en kvinna i varje stad där gruppen finns, vilka deltar i alla aktiviteter den här sista hektiska tiden.

Från och med kapitel två liknar bokens upplägg lite grann en roman, där vi får följa gruppens förberedelser för undergången. Det är ingen teori förrän i de allra sista kapitlen där författarna diskuterar sin hypotes giltighet. De samlar in ofantligt mycket material om sitt enda exempel under den intensiva period som studien pågick: tusentals sidor med anteckningar, observationer och transkriberingar.
I sitt metodappendix diskuterar författarna studiens giltighet, i hur stor utsträckning de själva kan tänkas ha pÃ¥verkat resultatet och andra tänkbara ”vetenskapliga” invändningar. Däremot stÃ¥r det inte ett ord om vad som skulle ha varit högst kontroversiellt idag. Studien gjordes med dolda observatörer som framställde sig som ”riktiga” medlemmar och dolde sitt studiesyfte. Gruppen visste inte om att de studerades. Det hade förmodligen varit omöjligt att fÃ¥ en etikprövning för en sÃ¥dan studie godkänd idag. ”Informerat samtycke” är det som gäller om man ska studera människor.

Förmodligen hade det inte gÃ¥tt att göra en sÃ¥dan här studie med öppet syfte. De hade med största sannolikhet inte fÃ¥tt tillgÃ¥ng till gruppen. Alla namn som förekommer i boken är pseudonymer, men eftersom gruppen blev ”national headline news” sÃ¥ gissar jag att samtida läsare relativt lätt kunde genomskÃ¥da anonymiserings försöken.

I diskussionen stÃ¥r det inte heller ett ord om hur studien pÃ¥verkade de som gjorde den. Hur pÃ¥verkades observatörerna av de märkliga upplevelser de var med om? Hur var det att stÃ¥ där pÃ¥ bakgÃ¥rden och vänta pÃ¥ det flygande tefatatet som aldrig dök upp? SÃ¥dant kunde man nog inte skriva i en vetenskaplig text 1954, inte ens i en sÃ¥ ‘experimentell’ som denna.  Det är en stor skillnad mot min studie. I dagens antropologiska metodlitteratur diskuteras ofta vad det innebär att man själv är forskningsinstrumentet. Och de egna känslorna, upplevelserna och funderingarna fÃ¥r lov att ta en plats i texten. Det är dock inte helt okontroversiellt 2010 heller, och jag kände en viss oro över min ”jag-tunga” text inför seminariet. Men jag fick förvÃ¥nansvärt positiva kommentarer om detta, sÃ¥ förmodligen kommer det finnas en del kvar av mig även i den färdiga avhandlingen.