Volkstrauertag

Två söndagar innan första advent högtidlighåller Tyskland Volkstrauertag, folkets sorgedag då man minns framförallt de som dött i krig. Det är slutet av kyrkoåret, en tid som traditionellt ägnats åt tankar på döden och evigheten. Inte så långt från alla helgons dag. Jag vet inte om det bara är en tillfällighet att det ligger nästan samtidigt som slutet av första världskriget och Remembrance Day. I år sammanföll volkstrauertag med det brittiska högtidlighållandet av Remembrance Sunday.

Det är inte bara i Tyskland det finns tyska krigsgravar, det finns t.ex. en hel del sådana i trakterna av St Petersburg. Ingrijas kommendör ringde mig i förra veckan med en förfrågan som var mer en order. ”På söndag ska vi åka med tyskarna till Sinjavinohöjderna. Det är ett viktigt datum för dem.” Av någon anledning kände han sig dock inte nödgad att lägga till den förmaning som de andra fick: ”Kom i tid. Tyskar är punktliga. De väntar inte.”

Förmaningen hade dock verkan, alla är i god tid trots den tidiga timmen. Men Natasja bredvid mig fnissar när den tyska bussen inte alls åker i väg från konsulatet 08.30 utan 08.42. Vi åker mot Sinjavinohöjderna. ”De har lagt asfalt!” utbrister jag förvånat när bussen svänger in på vägen mot minnesmärket. Det är inte mycket mer än två månader sedan jag var här senast, och då fanns det inte minsta tecken på att det skulle asfalteras. Natasja bekräftar. Det är max en månad sedan säger hon, det är för fågelfabriken. Och så kom väl minnesplatsen på köpet, för det är asfalt hela vägen dit.

På Sinjavinohöjderna är det snålblåst och duggregn. Alla fryser. Och vi tycker synd om den tyska tolken som står och skakar av köld (eller är han nervös?). Den tyske generalkonsuln håller tal, han har en usjanka (rysk pälsmössa) på huvudet och pratar om krigets meningslöshet. Bredvid mig gör sig fader Vjatjeslav med medhjälpare sig i ordning, en distinkt rökelsedoft sprider sig. Efter generalkonsuln och ett ryskt tal tar de över. De sjunger en bön, och sedan talar fader Vjatjeslav. Han anpassar sig till den tyska sorgedagen, pratar om terrorbombningarna av tyska städer och kriget som mödrars sorg.  Så läggs det blommor till minnesmärket. Jevgenij Vasilevitj delar ut nejlikorna vi har med oss, och så sprider vi ut oss för att lägga ned dem till de gravar som Ingrija varit med och grävt, till ”våra” soldater.

Så packar vi in oss i bussen och åker till den tyska kyrkogården i Sologubovka. Vilken kontrast till Sinjavinohöjderna! Så absurt västerländsk på något sätt. Stram och sparsmakad, prydlig med stora öppna ytor. Ut ur bussen, fram med paraplyerna. Nytt tal av konsuln, tolkens darrande händer. Fader Vjatjeslav står tyst bredvid dem. Nya blommor läggs ned. Så bjuds det på förtäring. Soppa och bröd. Te och kakor. Tårta. Glühwein och såklart vodka. Vi är trots allt i Ryssland och det går inte att ha en begravning (eller liknande) utan vodka. Jag känner mig tacksam för de ryska traditionella könsrollerna som gör att kvinnor kan tacka nej till vodka på förmiddagen utan att någon blir förnärmad.

Filologen Tatiana Vitalievna engagerar oss i samtal med tyske generalkonsuln och kulturattaschén, de lyssnar intresserat när kommendören berättar om Ingrijas verksamhet. Sedan inspekterar vi en blindazj som är återuppbyggd som minne. ”Alldeles för tunna pinnar” anmärker någon. Fejk och fusk. Så kollar vi in det lilla museet under kyrkan. Det är mörkt. Misja lyser med mobilen på montrarna. Avfärdar föremålen: ”Sked, gaffel, några patroner, inget särskilt”. Jag spanar intresserat på ån Mga som flyter förbi bredvid kyrkan och sen är det dags att åka hem.