Klagokören

En kompis skickade mig den här videon. Hon jobbar på finländska institutet i S:t Petersburg, där de ska ha en tillställning med konstnärerna som står bakom. Filmen är en produkt från ett projekt där man under en workshop hösten 2008 samlade in människors klagomål på livet och sedan gjorde om dem till den här sången. Det också är de som deltog i workshopen som framför klagolåten. Videon är textad på engelska.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=UdlpxOw86xA&fs=1&hl=sv_SE]

Den påminner mig om antropologen Nancy Ries bok Russian talk: Culture and conversation during perestroika där hon diskuterar just vikten av att klaga på sin livssituation och vilken kulturell roll dessa klagolitanior spelade under perestrojkan. Jag måste läsa om den, bäst jag beställer med en gång.

Utrotningshotat?

Jag har precis så smått börjat följa bloggprojektet Glömda ord.

Det här är en blogg som vill värna och uppmuntra användandet av gamla ord så de inte glöms bort.

Varje dag publicerar vi ett nytt, nästan bortglömt ord och din utmaning är att använda det ordet på ett naturligt sätt under dagen.

Resultatet är hittills är dock att jag börjar känna mig som en relik själv. Dagens ”utrotningshotade” ord är hysa och gÃ¥rdagens var föga. Detta är i alla högsta grad en del av mitt aktiva ordförrÃ¥d. Kanske framförallt i sammansättningar som ”föga förvÃ¥nande” eller ”föga tilltalande”. Jag kan utan att tveka ”hysa tvivel” eller för den delen inhysa nÃ¥gon.

SÃ¥ tvärtom vad som är bloggens mening, sÃ¥ börjar jag fundera pÃ¥ om jag ska sluta använda ord som tydligen är antikverade…

Volkstrauertag

Två söndagar innan första advent högtidlighåller Tyskland Volkstrauertag, folkets sorgedag då man minns framförallt de som dött i krig. Det är slutet av kyrkoåret, en tid som traditionellt ägnats åt tankar på döden och evigheten. Inte så långt från alla helgons dag. Jag vet inte om det bara är en tillfällighet att det ligger nästan samtidigt som slutet av första världskriget och Remembrance Day. I år sammanföll volkstrauertag med det brittiska högtidlighållandet av Remembrance Sunday.

Det är inte bara i Tyskland det finns tyska krigsgravar, det finns t.ex. en hel del sådana i trakterna av St Petersburg. Ingrijas kommendör ringde mig i förra veckan med en förfrågan som var mer en order. ”På söndag ska vi åka med tyskarna till Sinjavinohöjderna. Det är ett viktigt datum för dem.” Av någon anledning kände han sig dock inte nödgad att lägga till den förmaning som de andra fick: ”Kom i tid. Tyskar är punktliga. De väntar inte.”

Förmaningen hade dock verkan, alla är i god tid trots den tidiga timmen. Men Natasja bredvid mig fnissar när den tyska bussen inte alls åker i väg från konsulatet 08.30 utan 08.42. Vi åker mot Sinjavinohöjderna. ”De har lagt asfalt!” utbrister jag förvånat när bussen svänger in på vägen mot minnesmärket. Det är inte mycket mer än två månader sedan jag var här senast, och då fanns det inte minsta tecken på att det skulle asfalteras. Natasja bekräftar. Det är max en månad sedan säger hon, det är för fågelfabriken. Och så kom väl minnesplatsen på köpet, för det är asfalt hela vägen dit.

På Sinjavinohöjderna är det snålblåst och duggregn. Alla fryser. Och vi tycker synd om den tyska tolken som står och skakar av köld (eller är han nervös?). Den tyske generalkonsuln håller tal, han har en usjanka (rysk pälsmössa) på huvudet och pratar om krigets meningslöshet. Bredvid mig gör sig fader Vjatjeslav med medhjälpare sig i ordning, en distinkt rökelsedoft sprider sig. Efter generalkonsuln och ett ryskt tal tar de över. De sjunger en bön, och sedan talar fader Vjatjeslav. Han anpassar sig till den tyska sorgedagen, pratar om terrorbombningarna av tyska städer och kriget som mödrars sorg.  Så läggs det blommor till minnesmärket. Jevgenij Vasilevitj delar ut nejlikorna vi har med oss, och så sprider vi ut oss för att lägga ned dem till de gravar som Ingrija varit med och grävt, till ”våra” soldater.

Så packar vi in oss i bussen och åker till den tyska kyrkogården i Sologubovka. Vilken kontrast till Sinjavinohöjderna! Så absurt västerländsk på något sätt. Stram och sparsmakad, prydlig med stora öppna ytor. Ut ur bussen, fram med paraplyerna. Nytt tal av konsuln, tolkens darrande händer. Fader Vjatjeslav står tyst bredvid dem. Nya blommor läggs ned. Så bjuds det på förtäring. Soppa och bröd. Te och kakor. Tårta. Glühwein och såklart vodka. Vi är trots allt i Ryssland och det går inte att ha en begravning (eller liknande) utan vodka. Jag känner mig tacksam för de ryska traditionella könsrollerna som gör att kvinnor kan tacka nej till vodka på förmiddagen utan att någon blir förnärmad.

Filologen Tatiana Vitalievna engagerar oss i samtal med tyske generalkonsuln och kulturattaschén, de lyssnar intresserat när kommendören berättar om Ingrijas verksamhet. Sedan inspekterar vi en blindazj som är återuppbyggd som minne. ”Alldeles för tunna pinnar” anmärker någon. Fejk och fusk. Så kollar vi in det lilla museet under kyrkan. Det är mörkt. Misja lyser med mobilen på montrarna. Avfärdar föremålen: ”Sked, gaffel, några patroner, inget särskilt”. Jag spanar intresserat på ån Mga som flyter förbi bredvid kyrkan och sen är det dags att åka hem.

Karelska kalhyggen

”Jag sa ju att det alltid snöar pÃ¥ revolutionsdagen” säger Sasja där vi gÃ¥r runt i den nyfallna snön pÃ¥ kalhygget strax söder om Viborg. Vi befinner oss pÃ¥ helgens andra razvedka – recognosseringstur. Sällskapet är i stort sett det samma som nÃ¥gra dagar tidigare, fast Misja är utbytt mot Roma. Och Dima har övertalats att köra igen, med löfte om en ny och bättre fiskeÃ¥ samt vägar som är snälla mot den lÃ¥ga Hondan. Han har tagit med sin flickvän som hÃ¥ller den svenska hÃ¥rdrocken borta frÃ¥n stereon.  När vi kommer fram beslutar hon sig snabbt för att det är betydligt roligare att gräva med oss än att kolla pÃ¥ när pojkvännen fiskar.

Det är spÃ¥r frÃ¥n vinterkriget vi letar efter, under det stora fosterländska pÃ¥gick inga strider just här. Det är en fascinerande mängd tomhylsor i jorden. Vi hittar granater, splitter, spadar, en yxa… men inga soldater. Och inte heller den hjälm som sällskapet sÃ¥ gärna ville hitta. Men det letas med entusiasm tills lÃ¥ngt efter att solen har helt försvunnit och nästan all morgonens snö har smält.

Farligare än du tror

Jag fick inse idag att när man kommer frÃ¥n ett nordligt land, sÃ¥ har man förlikat sig med saker som är fullständigt obegripliga för dem som växt upp längre söderut. PÃ¥ dagens lektion, den värdelösa kursens sista, diskuterades skillnaden mellan umirat’/umiret’ och pogibat’/pogibnut‘ (ungefär den mellan att dö och omkomma), vilket osökt ledde in samtalet pÃ¥ istappar. När läraren berättade om det sorgliga faktum att ett antal människor i St Petersburg varje Ã¥r omkommer till följd av  istappar i huvudet utbröt gapskratt i klassrummet. Läraren tittade förnärmad pÃ¥ de frÃ¥n medelhavet bördiga studenterna. ”Det är sant!” utbrast hon vilket fick dem att skratta ännu mer. ”Det händer i Sverige ocksÃ¥” fyllde jag pÃ¥, och skrattet började närma sig hysteriska nivÃ¥er.

Har ni sett vilka monster som hänger frÃ¥n taken här om vintrarna! ville jag ropa till dem. Jösses, man kan vara tacksam att det inte är fler som gÃ¥r under. Men de har nog aldrig upplevt en nordlig vinter, fast jag kikade pÃ¥ klasslistan och sÃ¥g att det ska de visst snart fÃ¥ göra. SÃ¥ jag hoppades tyst att vintern ska bli riktigt kall, med lite lagom töperioder för optimal isbildning. ”Akta er för istapparna!” tänkte jag ropat som avskedshälsning, men av nÃ¥gon anledning lyckas jag aldrig komma ihÃ¥g att istapp heter sosul’ka. Men att man dör om man fÃ¥r en meterlÃ¥ng sÃ¥dan i huvudet, det har jag inga som helst problem att föreställa mig.

Publicerat i SPB | Märkt

Konets kontsa

Om man slÃ¥r upp en karta över Leningradlänet kommer man överallt se förkortningen ur följt av ett namn. Det stÃ¥r för urotjisjtjie vilket betyder ungefär landmärke (”isolated terrain feature” säger OLD), nÃ¥got som avviker frÃ¥n resten av terrängen. Men allt som oftast betecknar ur, i alla fall i Leningradlänet, att här stod en gÃ¥ng en by som inte längre finns. Och fanns gjorde den innan kriget. ”Där kan man leta efter mynt” säger Sasja när vi studerar kartan med alla ur pÃ¥ väg nÃ¥gonstans bortom Volchov en tidig morgon. Han blir dock inte alltför glad när han nÃ¥gra timmar senare inser att vi ska göra just det. Det är hans kamrat Misja som har bestämt vart vi ska Ã¥ka, och en vän med en bil som inte gräver men som tycker om att fiska har övertalats att köra med löfte om en bra Ã¥.

Vi är pÃ¥ väg till byn Konets ett par mil sydöst om Volchov, ett antal timmars körning frÃ¥n Petersburg. Konets betyder slut, och bÃ¥de vÃ¥r förare Dima och jag fotograferar med förtjusning skylten när vi efter en god stunds krypkörning pÃ¥ en gropig grusväg, ytterst olämplig för hans lÃ¥ga Honda, nÃ¥r vÃ¥rt mÃ¥l. ”PÃ¥ andra sidan stÃ¥r ett överstruket Konets” meddelar Dima skrattande när han utforskat omgivningarna. ”Konets kontsa.” Slutets slut. Och snart är det verkligen slut pÃ¥ Konets. Byn bestÃ¥r numera bara av ett enda hus, och det ser högst övergivet ut.

Misja har förhört sig med några äldre lokalinnevånare som minns striderna, var de var och var byn stod. Striderna pågick här i december 1941, tyskarna kom därifrån säger han och pekar ut över fältet mot sydöst. Men där finns inget, vi ska leta här i byn. Han sätter igång med att metodiskt gå över fältet med metalldetektor. Sasja kan dock inte riktigt förlika sig med tanken på att vi har åkt så långt för detta. Det finns ju massor av byar närmre stan mumlar han surt och beger sig ut i skogen för att leta efter spår av fronten. Han måste dock tillslut erkänna sig besegrad, i skogen hittar han ingenting. Förmodligen finns det spår av fronten i den närbelägna mossen – en av de största i Leningradlänet – men där är det alltför sankt och svårframkomligt. Eftersom striderna här var på vintern så var dock mossen med största sannolikhet tillfrusen medan spåren sedan till våren sjönk och begravdes.

PÃ¥ fältet finns inte heller sÃ¥ mycket. Misja hittar inte nÃ¥gra av de mynt som han sÃ¥ eftertraktade. Men en skylt, förmodligen ett firmamärke frÃ¥n en traktor, gräver han fram med stor förtjusning. Sasja surar. ”Men det vet du väl att det är sÃ¥ här ibland” säger Misja, ”om vi hittade nÃ¥got varje gÃ¥ng vi Ã¥ker ut sÃ¥ skulle vi ha begravt de sista soldaterna för länge sedan.”

Vi bestämmer oss för att lämna Konets, trots att det är nÃ¥gon timme med dagsljus kvar för att pÃ¥ vägen tillbaka kolla in ett annat ställe strax innan staden Volchov, vid floden Volchov. Det ser lovande ut, skyttegravar som inte verkar utgrävda. Men det skymmer sÃ¥ det fÃ¥r bli en annan gÃ¥ng. NÃ¥got uppiggad bestämmer sig Sasja för att vi ska stanna och köpa fisk. Det ska man göra om man är i de här trakterna förklarar han, och väljer ut nÃ¥gra stora varmrökta ladogasikar. Han ger en till Dima som inte hade nÃ¥gon lycka vid Ã¥n: ”sÃ¥ du inte kommer hem helt utan fisk”.

Så åker vi mot Petersburg. Misja och Sasja planerar nya grävexpeditioner medan Dima, förmodligen till min ära, spelar sig igenom sin samling av svensk hårdrock.

Publicerat i SPB | Märkt

Revolutionsdagen i nya kläder

Det var 93-årsdagen av oktoberrevolutionen igår. Jag firade detta historiska datum med att leta efter spår av vinterkriget på Karelska näset, vilket för all del inte hade något som helst med saken att göra. (Återkommer om detta.) Revolutionsdagen är inte längre en allmän helgdag, den är ersatt av folkets enighetsdag 4 november.  (Det är typ ingen som vet vad den heter, varför den firas, eller tycker den är viktig. Men det är ju trevligt att vara ledig.) Men när jag trött efter att ha gått upp långt innan gryning och tillbringat en hel dag med att gräva efter rostiga saker kollade på nyheterna på kvällen och såg det här inslaget vaknade liksom alla forskarinstinkterna på samma gång.

Kvällens huvudnyhet var om en parad (eller vad man ska kalla det, på ryska är det inte en parad) på Röda torget till minne av den parad som hölls den 7 november 1941, då tyskarna stod precis utanför Moskva och det sägs i alla fall att trupperna marscherade rakt från Röda torget till fronten. Inslaget innehöll intervjuer med de kadetter som länge övat inför detta framträdade, med skolungdomar som framförde den vanliga visan om att det är viktigt att minnas kriget och att de högaktar veteraner, med Moskvas nya borgmästare som höll tal och lade blommor till den eviga lågan, och så några veteraner. Det vill säga, rysk standardrapportering om det stora fosterländska kriget.

Det var alltså inte det som fick mig att typ stirra ögonen ur mig, utan det faktum att anledningen till varför det hölls en parad just 7 november 1941 inte nämndes över huvudet taget. Revolutionen var helt bortsopad och den 7 november omskrivet till krigsminne, vilket verkar vara det idiom man kan använda för att uttrycka typ allt i Ryssland numera. Det enda sovjetiska som man kan plocka fram och minnas med stolthet.

Revolutionen nämnes till slut när det allra sist i reportaget klipptes in nÃ¥gra bilder pÃ¥ kommunisternas evenemang och reportern sade typ ”och idag firade vissa ett annat datum.”

Jag ser förresten att Sean’s Russia blog hunnit före mig med att skriva om just detta.

Fästningar och torn

Det har ju pratats länge om gazproms bygge av en skyskrapa i St Petersburg. Det har varit en miljard kontroverser och protester, UNESCO har hotat att dra in världsarvsstatusen och nu i vÃ¥ras började det mumlas lite även pÃ¥ högsta nivÃ¥ om att det kanske inte är en sÃ¥ bra idé ändÃ¥. Jag orkar inte ens försöka sammanfatta debatten här, men i dag sÃ¥ var jag för första gÃ¥ngen i den del av Petersburg där Ochta Center ska byggas (efter Ã¥n Ochta, ett tillflöde till Neva), därifrÃ¥n har man fin utsikt över floden och Smolnyjkatedralen men det är ändÃ¥ rätt off. Det ligger pÃ¥ Vyborgsidan där ”inget” finns och det är lÃ¥ngt till närmsta tunnelbana.

Jag tog mig dit för att bese resterna av den svenska befästningen Nyenskans. Fästningen började byggas på 1600-talet men det ska ha funnits svenska befästningar på platsen så tidigt som på 1200-talet. Det var efter att Peter I erövrade Nyenskans 1703 som bygget av St Petersburg började.  Av fästningen finns inte mycket kvar, så man får nöja sig med ett monument och det ska finnas ett museum också någonstans.

Men, vad jag inte tidigare hade insett är att gazpromtornet faktiskt byggs ovanpå resterna av Nyenskans! Min militärhistoriskt överintresserade kamrat som var med mig på denna lilla utflykt kunde inte låta bli att skratta åt ironin i volvo-grävskoporna som avlägsnade resterna av den svenska befästningen för att ge plats åt gazproms skrytbygge. Man kan väl även se en hel del symbolik i förhållandet kulturarv och kapitalism, för den delen de svensk-ryska relationerna.

Fast det verkar ju inte gÃ¥ sÃ¥där värst mycket framÃ¥t med byggandet. Det här slaget om Neva är nog ännu lÃ¥ngt ifrÃ¥n över…

Minnesmärket över Nyenskans med Ochta center i bakgrunden.

Byggnadsplatsen sedd från andra sida Ochta. Några tält är allt som hittills rests.

DN: Gazprom får bygga kontroversiell skyskrapa

Sveriges Radio: Debatt om skyskrapa på högsta nivå

Folkräkning

Jo, folkräkningen i Ryssland är redan över för den här gången. Nu dröjer det väl en sisådär 10 år till nästa gång. Men jag kan inte riktigt släppa tanken på den. Det är en fascinerande grej, folkräkningar. Eftersom jag inte tillhör den statistiska sortens samhällsvetare så har jag en ytterst vag uppfattning om hur det går till, rent praktiskt.

Ja alltså, jag har ju läst att det har engagerats över en halv miljon räknare som jobbar de två veckor det hela pågår. De flesta av dem studenter. Jag antar att de jobbar utifrån något slags register. De får 5500 rubel för besväret (drygt tusen spänn). Det gäller att tåla diverse otrevligheter – och ha tålamod. M berättade att killen som kom hit till lägenheten för att ställa frågor fick tag på dem först på sjunde försöket!

Det är en hel del som inte vill svara på deras frågor, eller som hittar på diverse mer eller mindre fantasifulla svar. I folkräkningen från 2002 finns t.ex. nationaliteter som hobbitar och jedis uppgivna. Men det handlar inte bara om någon allmän princip om integritet, många är oroade för vad uppgifterna ska användas till. Det gäller t.ex. de som uppehåller sig ett ställe utan propiska (registrering).

Men om folkräknarna möts av stängda dörrar, svordommar och ilskna hundar sÃ¥ kan de i alla fall glädja sig med att det inte var bättre förr. En artikel i Ogonjok berättar att av de ansvariga för folkräkningen 1937 överlevde bara Michail Kurman, och det efter 18 Ã¥r i läger… De fann nämligen alldeles för fÃ¥ invÃ¥nare i Sovjetunionen. Enligt prognoser baserade pÃ¥ den förra räkningen 1926 ”borde” sovjetunionen ha 180 miljoner invÃ¥nare, men sÃ¥ mÃ¥nga gick inte att hitta. Mellan 1926 och 1937 hade ju kollektiviseringen skett och med den golodomor – den stora svältkatastrofen. Vilket naturligtvis haft enorm negativ inverkan pÃ¥ befolkningstillväxten, men officiellt sÃ¥ hade ju detta inte hänt. Siffrorna skulle hemligstämplas, blÃ¥sas upp och jag vet inte vad. Missnöjd är väl nÃ¥got av en underdrift för att beskriva den store ledarens reaktion, och de inblandade i folkräkningen sköts eller skickades till gulag. (Vilket väl inte direkt bättrade pÃ¥ befolkningsstatestiken.)

Ur mitt perspektiv är det också intressant att notera följande: anledningen till att det fortfarande inte finns någon säker siffra för de sovjetiska förlusterna i andra världskriget är inte bara att det är svårt att räkna antalet döda i kriget, utan också att man på grund av den ökända folkräkningen 1937 inte vet hur många som bodde i Sovjetunionen innan kriget.

Hör Amanda prata om folkräkningen och en misstolkad Putinvideo i brunchrapporten. Och så fort det går kommer det en länk till hennes inlägg om det hela också.

Lindrig huliganism: Aftonbladets dikt överträffar verkligheten