Musik och politik

Just nu pågår Norrköpings filmfestival Flimmer för 12:e gången. Jämfört med Göteborgs filmfestival så känns det naturligtvis lite futtigt. Där man är van att bläddra sida upp och sida ner i det tjocka fullspäckade programmet så har Flimmer en betydligt tunnare och luftigare tidning, knappt 50 filmer visas under de tio dagar festivalen pågår. Men för obeslutsamma personer som undertecknad så är ett begränsat urval inte bara av ondo, och jag har hunnit med att se ungefär så många filmer jag gjorde på en genomsnittlig festival i Göteborg. Nämligen 3.

Det började lugnt och eftertänksamt med Miraklet i Lourdes, för att sedan kastas in i det halsbrytande äventyret Les aventures extraordinaires d’Adele Blanc-Sec av Luc Besson. Tänk er Indiana Jones pÃ¥ speed ungefär, fast tjej och journalist. I dag avslutade jag sÃ¥ min festival med Konserten av Radu Mihaileanu. Det för min del mest självklara valet, filmen mÃ¥ vara fransk men temat är ytterst ryskt och filmen utspelar sig i Moskva och Paris.

Stjärndirigenten Andrej Filipov  fick sin karriär abrupt avbruten 1980 dÃ¥ han vägrade att avskeda orkersterns judiska musiker och degraderades till städare pÃ¥ Bolsjojteatern. Där är han nu snart 30 Ã¥r senare kvar, smyglyssnar pÃ¥ och lÃ¥tsasdirigerar orkesterns repetitioner. Av en slump kommer han över ett fax där Bolsjojorkestern inbjuds pÃ¥ ett gästspel till Paris. Han bestämmer sig för att dölja inbjudan för ledningen och samla i hop ”sin” orkester som skingrades när han Ã¥kte ut i kylan och Ã¥ka istället för den ordinarie orkestern. Med hjälp av sin trogne vän Sasja cellisten samlar han ihop 55 musiker, mobiliserar just den partifunktionär som förnedrade honom 1980 som manager, och fÃ¥r med en ärelysten miljonär som sponsor.

Det är en halsbrytande historia som driver friskt med stereotyper om ryssar och fransmän, judar och zigenare. Realismfaktorn är lÃ¥g men pÃ¥ nÃ¥got sätt lyckas Mihaileanu fÃ¥ en att tro pÃ¥ galenskaperna ända fram till den avslutande finalen – konserten i Paris där orkestern som inte repeterat pÃ¥ 30 Ã¥r ska framträda…

Jag hade lurat med mig min nya kollega, vi enades om att det var den perfekta filmen för oss att se tillsammans eftersom hon vurmar för Frankrike. Vi lämnade salongen med en känsla av att man borde gå och lyssna på klassisk musik oftare. Konserten är inget mästerverk kanske, men en charmig och underhållande historia och det räcker långt.

Vägen till Archangelsk

Jag skriver avhandling, ska ha ett seminarium om två veckor. På detta förväntar sig min handledare att jag lägger fram det centrala empiriska kapitlet, inte det som ska knyta ihop trådarna utan snarare det från vilket trådarna ska utgå. Det som ska sätta tonen och leda fram till alla de andra. Jag vet inte om jag lyckas med hans ambitioner, men något slags text håller jag på att få i hop i alla fall. Och den utspelar sig till stor del på Sinjavinohöjderna, och när jag ska beskriva Sinjavinohöjderna så måste jag ju beskriva Archangelskij trakt.

För tvärs genom omrÃ¥det gÃ¥r en gropig, blöt och eländig skogsväg. Till min stora förvÃ¥ning fÃ¥r jag höra att det inte är vilken skogsväg som helst. Den heter Archangelskij trakt och är den gamla huvudvägen till Archangelsk med mÃ¥nga Ã¥r pÃ¥ nacken (den kallas ibland ocksÃ¥ Putilovskij trakt efter närmsta byn Putilovo). Den fÃ¥r mig osökt men ständigt att tänka pÃ¥ en mÃ¥lning pÃ¥ ryska museet av ett mycket geggigt medeltida Moskva och tänka att om jag nÃ¥gonsin skulle göra en tidsresa skulle jag satsa pÃ¥ att bli gummistövelförsäljare där…

Numera används Archangelskij trakt mest av jägare, svampplockare, nöjesterrängkörning och sÃ¥ dÃ¥ sÃ¥klart av poiskoviki. Jag vet inte hur mÃ¥nga mil jag traskat fram och tillbaka längs ”vÃ¥r” trakt. Tror att jag snart känner till varendra krök pÃ¥ Archangelskij trakt pÃ¥ de ca 6 km mellan Sinjavinohöjdernas minnesplats och SvartÃ¥n. Eller borde jag kanske säga varenda pöl, för sÃ¥ vÃ¥ldsamt krokig är inte vägen. Men svÃ¥rframkomlig. Inte ens den terränganpassade lastbil som Ingrija använder för att frakta sin utrustning till och frÃ¥n lägerplatsen pÃ¥ rosjtja Kruglaja kan ta sig fram närmsta vägen utan tvingas köra en omväg pÃ¥ mÃ¥nga mil för att komma frÃ¥n andra hÃ¥llet, och efter att han förra hösten kört fast i SvartÃ¥n med Patrioten (en suv) vÃ¥gar inte M eller nÃ¥gon av de andra bilburna medlemmarna köra ända fram frÃ¥n nÃ¥got hÃ¥ll.

Vi hoppar mellan pölarna och tvingas ibland upp på sidorna där vi går längs Archangelskij trakt. Det är en liten, gropig och blöt skogsväg. Men den går ända till Archangelsk. Och en gång i tiden var det den viktigaste vägen i den här delen av världen.

Grattis alla lärare!

Президент России KremlinRussia

Мои поздравления всем российским преподавателям с Днём учителя

Jag har, kanske tillfälligt, övervunnit min twitterskepsis och Ã¥terregistrerat mig. Och dÃ¥ mÃ¥ste jag ju börja följa Dmitrij Medvedev. Vad vill Rysslands president meddela världen? Precis när jag ska packa ihop och gÃ¥ hem möts jag av det här: ”Mina gratulationer till alla ryssländska lärare pÃ¥ Lärarnas dag”. Omedelbart kommer tvÃ¥ tankar i huvudet. Den första rör alla dessa dagar som de har i Ryssland, alla grupper har sin egen. Jag skrev ju om flottans dag för ett tag sedan. Men jag tror inte det badar lärare i de petersburgska fontänerna idag… Den andra är sÃ¥klart ”och varför är det ingen som gratulerar mig!? Jag har varit en jätteduktig lärare idag och handlett flera studenter.” Det är nog bäst att jag packar i hop och kommer pÃ¥ nÃ¥got bra sätt att fira mig själv.

Fegisar och förrädare

Jag har de senaste dagarna fördjupat mig i tvÃ¥ av Stalins krigstida order: nr. 270 frÃ¥n 16.08.1941 och nr. 227 frÃ¥n 28.07.1942 (mer känd som Ni sjagu nazad! eller Inte ett steg tillbaka!). Anledning till detta är jag försöker fÃ¥ klarhet i en för mig viktig detalj – hur betraktades saknade i strid? Den brittiska historikern Catherine Merridale hävdar i Ivan’s War med hänvisning till order nr 270 att saknade i strid betraktades som desertörer. Det lÃ¥ter i mina öron sÃ¥ ofattbart grymt, till och med ur ett stalinistiskt perspektiv, att jag ville ha nÃ¥got mer belägg för detta innan jag gjorde pÃ¥stÃ¥endet till mitt och bestämde mig för att konsultera källtexten.

Det är nämligen fascinerande enkelt gjort, en sökning pÃ¥ ”order no. 270” fÃ¥r som första träff den engelska wikipediaartikeln där det finns en länk till orginaltexten (pÃ¥ ryska) pÃ¥ wikisource. (Där finns även order nr. 227, till och med i engelsk översättning!) I ordern kunde jag dock inte hitta nÃ¥got om saknade i strid, och tog till ett knep som inte är lika allmänt tillgängligt som google: jag frÃ¥gade en militärhistoriskt överintresserad kompis. (Sedan min involvering i Ingrija finns det ett antal sÃ¥dana pÃ¥ behändigt mailavstÃ¥nd.) Det dröjer inte mÃ¥nga timmar förrän jag fÃ¥r svar: Nej det var inte riktigt sÃ¥. De räknades inte som desertörer eftersom det var möjligt bÃ¥de att de dödats, eller tagits till fÃ¥nga. Men de som togs till fÃ¥nga räknades som fosterlandsförrädare. Och efter kriget betalades det inte ut pensioner till familjerna för de som saknas i strid.

Var det fler länder där som det betraktades som ett brott att bli tillfÃ¥ngatagen frÃ¥gar jag vidare? ”Nej, sÃ¥ var det bara i Ryssland pÃ¥ grund av den stora mängden soldater som gav sig frivilligt. Det trodde att de hos tyskarna skulle bli matade med piroger.” Svaret fÃ¥r mig att tänka pÃ¥ den artikel om ryska historieläroböcker som jag skrev om igÃ¥r. I denna menar Lena Jonson att det pÃ¥gÃ¥r ett arbete för att ”läroböckerna ska ge ett enhetligt och statsorienterat perspektiv pÃ¥ landets utveckling.” Det statsorienterade perspektivet innebär i princip att ändamÃ¥len helgar medlen, det förnekas inte att det begicks grymheter men dessa framställs som nödvändiga.

Att vara saknad i strid var alltsÃ¥ inte i sig brottsligt, men sÃ¥ länge det inte fanns en kropp kunde det inte uteslutas att de tagits till fÃ¥nga. För den som saknats i strid fanns det ingen möjlighet att rentvÃ¥ sig frÃ¥n misstankar om att vara en fosterlandsförrädare, och i Stalins Sovjetunionen kunde nog misstankar vara illa nog. Jag gÃ¥r tillbaka till Merridale och kollar vad hon egentligen säger och ser att hon skriver ”the order came to mean” – att det blev den praktiska konsekvensen, inte att det uttryckligen stod sÃ¥.

Dessa tvÃ¥ order är fascinerande läsning. Nr. 270 är uppbyggd kring motsatsparet trusnost’ och muzjestvo – feghet och mod (manlighet). ”Fegisar och desertörer mÃ¥ste förintas” sägs det bland annat. Det framställs som att det inom armén främst finns moraliska brister som mÃ¥ste Ã¥tgärdas. Den som tagits till fÃ¥nga (eller ger sig till fÃ¥nga som är en mer bokstavlig översättning) är en fosterlandsförrädare, detta och andra uttryck för feghet ska bestraffas. HÃ¥rt. Ordern slÃ¥r ocksÃ¥ fast att dessa feghetsbrott inte är nÃ¥got som bara den som begÃ¥r dem kan straffas för, utan även dennes familj. Den här typen av kollektiv bestraffning är otroligt främmande för nÃ¥gon som vuxit upp i en västerländsk rättsstat där varje individ ansvarar för sina egna handlingar. I Sovjetunionen var det däremot bekant, att ha en familjemedlem som rensats ut den stora terrorn pÃ¥ 1930-talet var t.ex. en stor belastning som allvarligt hindrade möjligheterna att ta sig fram i sovjetsystemet.  Nytt för order nr. 270 var dock att det nu även fanns ett hot om fängelsestraff.

Den moraliska aspekten är än tydligare i order nr. 227. Den börjar med att slÃ¥ fast att det sovjetiska territoriet inte är tomhet, det är människor: vÃ¥ra fäder, mödrar, fruar, bröder, barn. Det är bröd och matvaror, det är metall och bränsle. Detta fÃ¥r inte överges. Inte ett steg tillbaka! Varje position mÃ¥ste försvaras till sista blodsdroppen. Det frÃ¥gas retoriskt. ”Vad är det som fattas oss? Det som fattas är tillräcklig ordning och disciplin.” Den som retirerar utan att detta är sanktionerat av högsta ledningen ska räknas som landsförrädare.”Panikmakare och fegisar mÃ¥ste skjutas pÃ¥ stället.” En högre, oifrÃ¥gasättbar moral Ã¥kallas, och fosterlandet, Rodina, framställs som nÃ¥got heligt. Det ska bildas straffbataljoner för särskilt farliga uppdrag för att ge den som visat feghet eller ostÃ¥ndaktighet möjlighet att med sitt blod sona sina synder mot fosterlandet. Plötsligt dyker det i texten som ju tycks tala med fosterlandets röst upp ett ”jag tycker”, jag hajar till när fosterlandet blir personen Josef Vissarionovitj.
Betoningen på moralisk otillräcklighet kan naturligtvis ses som ett sätt försöka skymma de mer materiella och påtagliga bristerna inom röda armén. Att fokusera på varje soldats själsliga kvaliteter tar också bort uppmärksamheten från arméns ledning. Men det moraliska perspektivet är också intressant mot bakgrund av att sovjetstaten medveten gick in för att skapa nya människor. En högre, bättre varelse än den förrevolutionära. Och det är denna högre stående varelse som slogs till sista blodsdroppen som fortfarande är den som hyllas varje 9 maj.