Utplåningens triumf

I en artikel i tidskriften History & Memory skriver Gregory Carleton om döden som ett lyckligt slut i ett antal (relativt) nya ryska krigsfilmer. Gemensamt för de filmer han diskuterar är att nästan alla eller i alla fall väldigt mÃ¥nga av ”de goda” i filmen kommer att dö. Men inte bara det att huvudpersonerna stryker med som förenar dem, utan att deras förgörelse framställs som det logiska, det väntade och kanske till och med det önskade slutresultatet: deras död säkerställer det rätta slutresultatet. Det kan tyckas som en paradox, enligt den hollywoodlogik vi är mest vana vid ska ju hjälten (och absolut hundar och barn) alltid klara sig.

Av de filmer han tar upp har jag bara sett Zvezda (Stjärna) frÃ¥n 2002. I filmen ger sig en grupp 1944 under kodnamnet zvezda iväg pÃ¥ ett farligt spaningsuppdrag bakom fiendens linjer. Bara genom att den nämns i det här sammanhanget gör att man kan gissa sig till att alla dör pÃ¥ slutet. Filmen bygger pÃ¥ en novell med samma namn av Emmanuil Kazakevitj frÃ¥n 1947. (Det gjordes för övrigt en filmatisering redan 1949, som dock inte kunde visas förrän under ”tövädret” efter Stalins död.) I novellen försvinner de spÃ¥rlöst efter utfört uppdrag, i den nya filmatiseringen behöver dock ingen sväva i tvivel om deras slutgiltiga undergÃ¥ng. I avslutningsscenen bränns de till döds i en lada, ackompanjerade av musik som dränker maskinelden. Versionen frÃ¥n 2002 är, skriver Carleton, pÃ¥ mÃ¥nga sätt mer sovjetisk än originalet. I tillägg till det ändrades slutet har den en tydligare uppdelning i svart och vitt, goda och onda. Det finns inga fega sovjeter eller goda tyskar här inte. I slutscenen fÃ¥r man ocksÃ¥ höra en berättarröst som klargör att deras liv är det pris som betalades för befrielsen av Polen, Tyskland och Tjeckoslovakien. I novellen har uppoffringen mer lokala konsekvenser, men i nyfilmatiseringen kopplas de till kriget som helhet (och till östeuropeisk otacksamhet över den sovjetiska krigsinsatsen).

De flesta, men inte alla, av de diskuterade filmerna handlar om andra världskriget. Inte sÃ¥ konstigt, kriget innebar ju ofattbart stora dödstal (minst 25 miljoner sovjetmedborgare, majoriteten civila). ”Symptomatically, whether offered today as utltimate triumph or unprecedented trauma, no representation of the war can escape addressing the dead as a structuring principle of rememberance.” Om det fanns mycket som aldrig nämndes under sovjettidens krigskult, sÃ¥ var döden ett tema som inte kunde undvikas. Frälsning genom uppoffring är ett temat som funnits med i den sovjetiska/ryska bilden av kriget sedan sÃ¥ngen Svisjtjennaja vojna (heligt krig) skrevs när det precis börjat 1941. Döden skulle inte vara förgäves. Logiken blir alltsÃ¥ ju större uppoffring – desto större seger.

Under den sena sovjettiden och tidiga nittiotalet ifrÃ¥gasattes den här logiken. Var döden verkligen meningsfull? Att uppoffringstemat nu kommit sÃ¥ starkt tillbaka sätter Carleton samman med den comeback som krigsminnet gjort överhuvudtaget ”If petrodollars have constituted the economic engine of Russia’s resurgence, then war stories – particularly of World War II – have been its ideological one.”

Det påpekas ofta, inte utan grund, att död och lidande har en speciell plats i Ryssland. Men offret är en central symbol på många håll i världen. Carleton påminner om det i västerlandets  mycket omskrivna/-sjugna/-filmade slaget om Thermopyle där spartanerna genom sin uppoffring räddar Europa från perserna. Antropologen Bruce Kapferer påpekar i en analys av den australiensiska myten om Anzacs (deras trupper i första världskriget) så blir offret en symbol för pånyttfödelse. I många kulturer är offret en kraftfull symbol för transformation, som i sig bär både den gamla och den nya ordningen.

Offertanken är inte unik för kristendomen, men i Jesu död pÃ¥ korset fÃ¥r den ett av sina tydligaste uttryck. Jesus offrade sig för vÃ¥r skull, och genom sitt offer kan han själv Ã¥teruppstÃ¥ frÃ¥n de döda och fÃ¥ evigt liv. Och tanken pÃ¥ offret som en väg till evigheten lever i de ryska utplÃ¥ningsnarrativen och krigskulter generellt. ”Their name liveth for evermore” som det heter i det bibelord som förekommer pÃ¥ mÃ¥nga brittiska krigsgravar.

 

Mer på temat:

Lindrig huliganism: Det är nästan alltid krig

Med blicken mot öster: Samma krig

Med blicken mot öster: Gäster från framtiden

Gregory Carleton – Victory in Death – Annihilation Narratives in Russia Today. (History & Memory Vol 22 No.1 2010)

Bruce Kapferer – Legends of people, Myths of state

5 reaktion på “UtplÃ¥ningens triumf

  1. Som fantast av rysk krigsfilm är det ju annars oförutsägbarheten jag gillar. Man vet aldrig på förhand om alla, ingen eller kanske en del av huvudpersonerna går och dör mot slutet av filmen. Det ger filmerna mer nerv.

  2. Jag tycker man brukar kunna vara rätt säker pÃ¥ att i alla fall nÃ¥gra av de viktigaste karaktärerna stryker med… Men jag borde verkligen se fler ryska/sovjetiska krigsfilmer. Som fantast kanske du kan ge nÃ¥gra tips, vilka tycker du är de bästa?

  3. – Devjataja rota är riktigt bra, den är ganska lätt att fÃ¥ tag pÃ¥ ocksÃ¥. Ska du bara se en film sÃ¥ se den!
    – Gillar mini-serien Grozovije vorota
    – Штрафбат är en annan serie jag tyckte var stark.
    – zhivoj
    – Admiral – se dock helst inte filmversionen utan istället den enormt lÃ¥nga tv-seriesversionen som sändes pÃ¥ Pervij kanal och nu finns pÃ¥ dvd.
    – Peregon, en halvmysko mysrulle under andra världskriget

    Ska väl ärligt talat säga att de bästa filmerna inte är de renodlade krigsfilmerna. Det produceras mycket skit i den genren i Ryssland. Mycket skräp om Tjetjenien till exempel. Jag gillar däremot exempelvis filmerna om Erast Fandorin, det är väl bara Turkisk gambit som kan räknas som krigsfilm av dem.
    – Maj
    Andra förslag:
    РSluga Gosudarev b̦r man se som svensk Рfinns nog tom p̴ dvd i Sverige nu.
    – 1612
    – Gospoda offitseri

    Kan det vara något för dig?
    FrÃ¥n en slavofil till en annan. 🙂

  4. Tack sÃ¥ mycket för tipsen! Jag har bara sett Turkisk gambit, ska ta med listan pÃ¥ en inköpsrunda… Blir särskilt nyfiken pÃ¥ Peregon, hur kan man motstÃ¥ beskrivningen ”havmysko mysrulle”? 🙂

  5. Zhivoj har jag, den är bra, Maj likaså.
    Admiral tyckte jag var för hemsk…, Den var sÃ¥ svartvit och den kvinnliga huvudrollinnehavaren hade hela tiden halvöppen mun och ett uttryck som sa : jag-är-är-för-blyg-för-att-prata-och-börjar-snart-grÃ¥ta-och-det-är-sÃ¥-himla-kvinnligt-och-sexigt. Suck.

Kommentarer inaktiverade.