Stamkunder

I går morse satt jag på ett fik på kungsholmen och väntade på att resebyråns kontor skulle öppna så jag kunde lämna in min visumansökan. Det kom en kanske inte strid men ändå ström av kunder, och på sättet som innehavaren småpratade med dem förstod jag att det var långt i från första gången de köpte sig en morgonkaffe här.

I går kväll satt jag i veterinärens väntrum där små tragedier utspelade sig. Bland söta valpar och kattungar som skulle vaccineras satt en snyftande äldre kvinna och gullade med en lockig cockerspaniel och berättade för ägaren, som hade lite svårt att hantera den oönskade informationen, att hon var där för att avliva sin kära katt. In kommer en samlad kvinna i sällskap med en storgråtande tonåring för att lämna en död katt till kremering.

I mitt fall är besöket ingen känslomässig men möjligtvis en privatekonomisk tragedi. Och jag inser när jag står och pratar med veterinären att det enda ställe som jag är en igenkänd stamkund på är här. Det hade blivit många koppar kaffe på den räkningen.