Helgsummering

Det har varit en händelserik helg. Här kommer några bottennapp och höjdpunkter:

1. Nästan på dagen ett år sedan förra gången sitter jag åter utomlands med plastkortsproblem. Den här gången har jag nog dessvärre bara mig själv att skylla. Visakortet är puts väck och jag har med största sannolikhet glömt det i bankomaten när jag tog ut pengar. (I ryska bankomater får man först pengarna och sedan kortet, farligt farligt.) Jag är ju bara doktorand men verkar redan ha nått en nivå av tankspriddhet värdig en professor, jag hoppas det bådar gott för min fortsatta akademiska karriär. Nå, kortet är spärrat, inga pengar saknas, och jag har tillräckligt med kontanter för att klara mig ett tag. Ett nytt kort ska kunna skickas hit med DHL. För detta tar Nordea 500 sura spänn men jag antar att priset för allmän klantighet hade kunnat bli ännu högre.

2. Det faktum att jag här har världens kanske obekvämaste säng är förmodligen en starkt bidragande orsak till att min huvudvärk har kommit tillbaka med full kraft, den har annars hållit sig hyfsat i schack sedan jag börjat träffa naprapat Marcus. För att hantera detta har jag köpt ett mystiskt ryskt preparat som innehåller koffein, paracetamol samt en för mig okänd verksam substans. Jag har bestämt mig för att inte försöka identifiera den, förra gången jag undersökte något liknande visade det sig nämligen vara en substans som är helt förbjuden i typ hela världen (utom Ryssland där den alltså säljs receptfritt) pga frekventa, farliga biverkningar. Effektiva är de i alla fall.

3. Betydligt trevligare var att träffa min minsta ryska vän, Danja 2,5 Ã¥r.  Han ropade ett glädjestrÃ¥lande ”Ouchaaana” när han fick syn pÃ¥ mig (konstiga svenska namn är helt klart överkurs när man just hÃ¥ller pÃ¥ att lära sig prata), kom springande i full fart och kastade sig om min hals och vägrade släppa taget. Sedan visade han alla sina bilar, och propsade pÃ¥ att jag skulle läsa dikter högt ur en av hans böcker. Än sÃ¥ länge är mitt ryska ordförrÃ¥d större än hans, men det där med att läsa högt är inte helt lätt. ”Läser jag rätt?” frÃ¥gade jag efter första versen, han nickade och sa ”pravilno” (rätt). Det gjorde han sedan med allvarlig min efter varje vers. Med nästa dikt gick det dock sämre, ”ne pravilno” sa han och skakade pÃ¥ huvudet.

4. I dag var jag pÃ¥ Ryska museet (Marmorpalatset) och sÃ¥g utställningen ”Ikoner” med fotografier av sovjetiska berömdheter frÃ¥n 1960–80-talen. Utställningen ville fÃ¥nga de här decennierna genom kända personer verksamma dÃ¥, de som varit den här epokens ansikten. Framförallt har de försökt fÃ¥ fram ”journalistiska” bilder, och inte studioporträtt, eftersom de menar fotografier av reportagekaraktär bättre fÃ¥ngar tidsandan. Jag misstänker att jag som inte är sÃ¥ väl bevandrad i sovjetiska kändisar missade en viktig dimension – igenkänningsfaktorn. Den verkade dock vara hög hos de besökare i övre medelÃ¥ldern som dominerade pÃ¥ utställningen. Man kan se nÃ¥gra av bilderna i tidningen Ogonjok.

5. Jag har bowlat med M:s familj. Under de rätt många år som gått sedan jag senast ägnade mig åt denna ädla sport hade det inte plötsligt uppenbarat sig en tidigare okänd talang för den.

Publicerat i SPB | Märkt

Gummiskit

Jag fortsätter med lite konsumentupplysning: Håll er långt borta från Tretorns gummistövlar! Jag fick ett par Tretorn drever i slutet på mars, ett par höga rejäla saker som jag hoppades skulle hålla mig varm och torr om fötterna ett bra tag framöver. De var inte billiga. Redan i början på september kunde jag dock känna Svartåns kalla vatten sippra in genom stövlarnas tåparti. Båda stövlarna hade spruckit på precis samma ställe, och detta efter mindre än ett halvårs användning! (Och jag är långt i från den enda med erfarenhet av snabbsprickande tretornstövlar.)

Jag borde naturligtvis reklamera dem, men att släpa tunga trasiga gummistövlar frÃ¥n Ryssland kändes inte särskilt lockande, sÃ¥ istället har jag gjort ett lagningsförsök. Jag köpte en tub kövulfix pÃ¥ den lokala skomakarens rekomendation (känns ju alltid fint att använda produkter med varningstexten ”viss cancerrisk kann (sic) inte uteslutas efter ofta upprepad exonering”) och för att göra det ordentligt slog jag till pÃ¥ en flaska rubber conditioner i friluftsbutiken. SÃ¥ när jag nu Ã¥terförenats med mina kvarlämnade gummistövlar har jag ägnat mig Ã¥t seriös persedelvÃ¥rd. Tog hjälp av ett rehabgummiband för att täta läckan, snyggt blev det inte men förhoppningsvis fyller det sitt syfte. Det skvallras nämligen om att det kan vara grävning pÃ¥ gÃ¥ng i veckan.

Och nästa gÃ¥ng blir det ryska gummistövlar. De ska enligt uppgift ocksÃ¥ vara rätt värdelösa, men inköpspriset är bra mycket lägre…

I en källare på Gorochovaja

Jag tror aldrig jag gjort reklam för mitt petersburgska favoritställe här, hög tid alltså. Det heter Café Zoom och ligger i en källare på Gorochovaja, nära korsningen med Kazanskaja. I våras bodde jag bara några minuter därifrån, men nu hade det faktiskt gått två hela petersburgsvistelser utan att jag satt min fot på Zoom, i juli var det alldeles för varmt och senast var jag mest i skogen.

Jag kom hit i gÃ¥r kväll. Och eftersom alla säger ”ring när du kommer fram” sÃ¥ är den första dagen som vanligt ganska tom. Jag kunde avsätta en eftermiddag till att ströva runt pÃ¥ stan och insÃ¥g att det helt klart var dags för ett besök pÃ¥ Zoom.

Zoom har blå soffor och fula glasbord, och jag förstår inte riktigt hur det ändå kan vara så fint och mysigt. Av någon outgrundlig anledning får man notan istoppad i en bok, och det hänger små utsällningar på väggarna. Jag bekantade mig med Zoom en av mina första dagar i Petersburg vintern 2005. Det låg på behändigt avstånd från Hertzenuniversitetet där jag läste ryska då, en av kursarna som redan var inne på andra terminen visade stället en eftermiddag. Då var det alldeles nyöppnat, och det är sig likt sedan dess.

Zoom finns förvånansvärt nog inte med i min guidebok, men man hör allt som oftast det talas utrikiska så det lär ju vara med i någon guidebok. Det är rätt trendigt och utlänningsvänligt, men prisnivån är högst anständig, inte minst jämfört det allestädes närvarande Kofe chauz. Köket bjuder inte på några kulinariska sensationer men det är gott nog. Jag beställer en spaghetti vegetarianskije och fnissar när den kommer in överströdd med dill.

Det mest anmärkningsvärda är nog ändÃ¥ den trevliga personalen, inte en sur tant sÃ¥ lÃ¥ngt ögat kan nÃ¥… De söta och snälla servitriserna som betjänar borden ler överseende Ã¥t ogrammatiska beställningar och i menyn finns ett litet vänlighetsmanifest pÃ¥ engelska. Det största problemet med Zoom är att jag är lÃ¥ngt ifrÃ¥n ensam med att gilla det. Det är alldeles för ofta fullt.

Publicerat i SPB | Märkt

Utplåningens triumf

I en artikel i tidskriften History & Memory skriver Gregory Carleton om döden som ett lyckligt slut i ett antal (relativt) nya ryska krigsfilmer. Gemensamt för de filmer han diskuterar är att nästan alla eller i alla fall väldigt mÃ¥nga av ”de goda” i filmen kommer att dö. Men inte bara det att huvudpersonerna stryker med som förenar dem, utan att deras förgörelse framställs som det logiska, det väntade och kanske till och med det önskade slutresultatet: deras död säkerställer det rätta slutresultatet. Det kan tyckas som en paradox, enligt den hollywoodlogik vi är mest vana vid ska ju hjälten (och absolut hundar och barn) alltid klara sig.

Av de filmer han tar upp har jag bara sett Zvezda (Stjärna) frÃ¥n 2002. I filmen ger sig en grupp 1944 under kodnamnet zvezda iväg pÃ¥ ett farligt spaningsuppdrag bakom fiendens linjer. Bara genom att den nämns i det här sammanhanget gör att man kan gissa sig till att alla dör pÃ¥ slutet. Filmen bygger pÃ¥ en novell med samma namn av Emmanuil Kazakevitj frÃ¥n 1947. (Det gjordes för övrigt en filmatisering redan 1949, som dock inte kunde visas förrän under ”tövädret” efter Stalins död.) I novellen försvinner de spÃ¥rlöst efter utfört uppdrag, i den nya filmatiseringen behöver dock ingen sväva i tvivel om deras slutgiltiga undergÃ¥ng. I avslutningsscenen bränns de till döds i en lada, ackompanjerade av musik som dränker maskinelden. Versionen frÃ¥n 2002 är, skriver Carleton, pÃ¥ mÃ¥nga sätt mer sovjetisk än originalet. I tillägg till det ändrades slutet har den en tydligare uppdelning i svart och vitt, goda och onda. Det finns inga fega sovjeter eller goda tyskar här inte. I slutscenen fÃ¥r man ocksÃ¥ höra en berättarröst som klargör att deras liv är det pris som betalades för befrielsen av Polen, Tyskland och Tjeckoslovakien. I novellen har uppoffringen mer lokala konsekvenser, men i nyfilmatiseringen kopplas de till kriget som helhet (och till östeuropeisk otacksamhet över den sovjetiska krigsinsatsen).

De flesta, men inte alla, av de diskuterade filmerna handlar om andra världskriget. Inte sÃ¥ konstigt, kriget innebar ju ofattbart stora dödstal (minst 25 miljoner sovjetmedborgare, majoriteten civila). ”Symptomatically, whether offered today as utltimate triumph or unprecedented trauma, no representation of the war can escape addressing the dead as a structuring principle of rememberance.” Om det fanns mycket som aldrig nämndes under sovjettidens krigskult, sÃ¥ var döden ett tema som inte kunde undvikas. Frälsning genom uppoffring är ett temat som funnits med i den sovjetiska/ryska bilden av kriget sedan sÃ¥ngen Svisjtjennaja vojna (heligt krig) skrevs när det precis börjat 1941. Döden skulle inte vara förgäves. Logiken blir alltsÃ¥ ju större uppoffring – desto större seger.

Under den sena sovjettiden och tidiga nittiotalet ifrÃ¥gasattes den här logiken. Var döden verkligen meningsfull? Att uppoffringstemat nu kommit sÃ¥ starkt tillbaka sätter Carleton samman med den comeback som krigsminnet gjort överhuvudtaget ”If petrodollars have constituted the economic engine of Russia’s resurgence, then war stories – particularly of World War II – have been its ideological one.”

Det påpekas ofta, inte utan grund, att död och lidande har en speciell plats i Ryssland. Men offret är en central symbol på många håll i världen. Carleton påminner om det i västerlandets  mycket omskrivna/-sjugna/-filmade slaget om Thermopyle där spartanerna genom sin uppoffring räddar Europa från perserna. Antropologen Bruce Kapferer påpekar i en analys av den australiensiska myten om Anzacs (deras trupper i första världskriget) så blir offret en symbol för pånyttfödelse. I många kulturer är offret en kraftfull symbol för transformation, som i sig bär både den gamla och den nya ordningen.

Offertanken är inte unik för kristendomen, men i Jesu död pÃ¥ korset fÃ¥r den ett av sina tydligaste uttryck. Jesus offrade sig för vÃ¥r skull, och genom sitt offer kan han själv Ã¥teruppstÃ¥ frÃ¥n de döda och fÃ¥ evigt liv. Och tanken pÃ¥ offret som en väg till evigheten lever i de ryska utplÃ¥ningsnarrativen och krigskulter generellt. ”Their name liveth for evermore” som det heter i det bibelord som förekommer pÃ¥ mÃ¥nga brittiska krigsgravar.

 

Mer på temat:

Lindrig huliganism: Det är nästan alltid krig

Med blicken mot öster: Samma krig

Med blicken mot öster: Gäster från framtiden

Gregory Carleton – Victory in Death – Annihilation Narratives in Russia Today. (History & Memory Vol 22 No.1 2010)

Bruce Kapferer – Legends of people, Myths of state

Visumfrihet?

En rysk kompis, väl insett i min ständiga jakt på visuminbjudningar, meddelar att Medvedev har diskuterat visumfrihet med Merkel och Sarkozy. Och detta har jag ju även hört presidenten berätta för världen. Jag hoppas, hoppas, hoppas att de kommer överrens om något. Fast jag är rädd att det är mer som Medvedevs alter-ego KermlinRussia säger:

Пeрзидент Роисси

@KermlinRussia Пeрзидент Роисси

Важный вопрос – отмена виз между нашей страной и Европой. Благодаря тому, что этой проблемой мы активно занимаемся, она все еще не решена

Viktig fråga – avskaffande av visum mellan vårt land och Europa. Tack vare att vi aktivt arbetar med det här problemet, så är det ännu inte löst.

Belägringens ansikte

När jag i eftermiddags gick till förrådet för att hämta mig en ny penna, föll plötsligt min blick på några kyrilliska bokstäver. Förbryllad, alla andra på mitt jobb håller på med Sverige, plockade jag upp vad som visade sig vara en liten vit bok, nästan en broschyr, med texten Борис Кудояров/Boris Kudoyarov Лицо блокады/face of the siege. I denna fanns några av Kudojarovs bilder från det belägrade Leningrad.

Det var lite för mitt i prick för att det ska vara en slump. Det mÃ¥ste vara jag som har införskaffat den men när, var? PÃ¥ baksidan stÃ¥r Gosudarstvennyj tsentr fotografii och jag drar mig till minnes ett besök pÃ¥ detta oansenliga center nyÃ¥ret 2008. Det var en utställning om nyÃ¥rsbilder, massor av barn uppställda vid granen och min kompis A skrattade igenkännande och sa ”precis sÃ¥nna där bilder har vi hemma i albumet frÃ¥n när jag var liten”. Jag mÃ¥ste ha köpt den dÃ¥. Men hur i hela friden hamnade den i förrÃ¥det?

Jag bläddrar vidare i den fina lilla boken, och det första jag ser är den bilden på kvinnorna i kålfältet framför isakskatedralen som jag försökte hitta i våras. Inte ens med fotografens namn och bildens titel lyckas jag dock googla fram något. Men jag lyckas luska ut att Kudojarov även tagit den bild jag hittade, och att kvinnorna på den är de samma som på den jag ville åt. Flera av bilderna har jag sett förut, som den här intill på fontänerna i Peterhof. Det är ikoniska belägringsbilder som präglat min bild av livet i Leningrad då, flera av dem är också grunden för kollagen med dåtid och nutid som Sergej Larenkov gör.

Kudojarov var krigskorrespondent för Komsomolskaja pravda och arbetade i Leningrad under hela belägringen. I bokens inledande text citeras hans arbetsfilosofi:

”One should photograph as much as possible. Beside photographs of pivotal moments, there should be a detaild chronicle of events. Each reporter is obliged to produce such chronicle as he is responsible for preserving this event for the people. One day they will be grateful for such documentarly precise history of the past.”

Stamkunder

I går morse satt jag på ett fik på kungsholmen och väntade på att resebyråns kontor skulle öppna så jag kunde lämna in min visumansökan. Det kom en kanske inte strid men ändå ström av kunder, och på sättet som innehavaren småpratade med dem förstod jag att det var långt i från första gången de köpte sig en morgonkaffe här.

I går kväll satt jag i veterinärens väntrum där små tragedier utspelade sig. Bland söta valpar och kattungar som skulle vaccineras satt en snyftande äldre kvinna och gullade med en lockig cockerspaniel och berättade för ägaren, som hade lite svårt att hantera den oönskade informationen, att hon var där för att avliva sin kära katt. In kommer en samlad kvinna i sällskap med en storgråtande tonåring för att lämna en död katt till kremering.

I mitt fall är besöket ingen känslomässig men möjligtvis en privatekonomisk tragedi. Och jag inser när jag står och pratar med veterinären att det enda ställe som jag är en igenkänd stamkund på är här. Det hade blivit många koppar kaffe på den räkningen.

Fotboll och rasism

Jag noterar med att Fria tidningen fortsätter sin Rysslandsbevakning. Senaste numret har en artikel om rasism inom rysk fotboll, vilket för all del inte är något att glädja sig åt. Särskilt som det inte direkt är bara inom fotbollen den florerar.

Med mitt tillräckligt slavisktlika utseende sÃ¥ har jag själv aldrig utsatts för nÃ¥got, men det är nog inte sÃ¥ kul att vara afrikansk utbytesstudent. Det höga förekomsten av rasistiskt vÃ¥ld i Ryssland är riktigt obehaglig, liksom tendenserna att släta över och kalla det ”huliganism”. Jag inbillar mig dock att det blivit lite bättre de senaste Ã¥ren, men kanske är det bara jag som inte längre hänger med. Jag kan för mitt liv inte begripa hur ryska nazister tänker. Jag menar, de kan knappast vara omedvetna om vad som hände 1941–44… Varje gÃ¥ng jag ser nÃ¥n snubbe med hakkorstatueringar i Petersburg (tack och lov inte sÃ¥ ofta) sÃ¥ vill jag halvt gÃ¥ fram och frÃ¥ga, fast den andra halvan som är större vill springa och gömma sig.

Just fotbollslaget Zenits supportrar som nämns i artikeln är ökända. Jag har aldrig varit pÃ¥ nÃ¥gon zenitmatch, till stor del eftersom det aldrig är nÃ¥gon som vill följa med. ”Det är farligt” säger de, och jag vet inte om det är sant (mina ryska vänner har ibland lite märkliga uppfattningar om vad som är farligt) men det har i alla fall gjort att jag inte har nÃ¥gon större lust att gÃ¥ dit själv.

Det är lÃ¥ngt i frÃ¥n rÃ¥tt och brutalt vÃ¥ld, men vänner och bekanta kan ändÃ¥ ibland släppa ur sig plumpa rasistiska uttalanden. (Jag blir lika paff varje gÃ¥ng och vet aldrig vad jag ska svara.) Vi snackar högutbildade intelligenta människor. SÃ¥ det där med bananerna och andra apanspelningar som nämns i artikeln har jag inga problem att tänka mig. Man ser förresten dÃ¥ och dÃ¥ svarta människor som gör reklam för solarier, gÃ¥r runt med plakat där det stÃ¥r ”jag skaffade brännan här” eller liknande.

Man fÃ¥r väl säga som Solomon Okoronkwo frÃ¥n FC Saturn: ”Jag orkar inte med all den här skiten längre.” Fast jag är ju rätt sorts utlänning, jag har mitt fina vita skinn och kan göra som ryska fotbollsförbundet och bara strunta i saken. Bli lite lagom upprörd nästa gÃ¥ng nÃ¥gon kläcker en rasistisk kommentar och sÃ¥ är det inte mer med det.

Försvinner Peter med Jurij?

Att Moskvas mäktiga borgmästare Jurij Luzjkov fick sparken häromveckan har säkert inte undgått någon. Jag noterade dock med stort intresse att Fria tidningen i senaste numret har en artikel på ett av mina favoritämnen: Luzjkovs monumentala utsmyckningar av Moskva. (Jag har tidigare skrivit utförligare om det här.)

Artikeln, med den lite missvisande titeln Slutbråkat om kontroversiell staty menar att den gigantiska statyn av Peter I vid Moskvafloden kan komma att försvinna nu när mannen som beställt den är borta. Jag tycker mig ha hört detta i nyhetsflödet tidigare men inte riktigt stannat upp och tagit in det. Tydligen har den tillfällige borgmästaren Resin sagt att han vill ha bort statyn, men jag antar att det i slutändan beror på vem som utnämns permanent till posten.

Den 96-meter höga statyn av Peter är inte den enda monumentala förändringen av Moskvas stadslandskap, ofta signerade Zurab Tsereteli, som tillkommit under Luzjkovs tid. Men den är kanske den allra fulaste och absurdaste, inte minst eftersom Peter I avskydde Moskva. ”Kanske kommer statyn nu flyttas till St Petersburg” stÃ¥r det i artikeln. Visst, det är mer logiskt men Hu! tänker jag och misstänker att det i sÃ¥ fall lär vara lÃ¥ngt i frÃ¥n slutbrÃ¥kat…

När makthavaren blir människa

Under min första Rysslandsvistelse tittade jag på tv-nyheterna varje kväll tillsammans med min värdfamilj. Jag förstod inte särskilt mycket av vad som sades, men var djupt fascinerad av hur dramaturgin eller vad man ska kalla det skilde sig från svenska tv-nyheter. En stor del av programmet handlade om presidenten, han filmades på sitt kontor där han hade möten med ministrar eller pratade i telefon. Det var liksom en välregisserad inblick i presidentens arbete. All denna putinexponering ledde till att jag fick viss sympati för mannen. För varje dag tycktes hans ringar under ögonen bli allt mörkare, och jag insåg snabbt att Rysslands president inte ligger på min topplista över jobb jag skulle vilja ha.

Jag brukar säga att nyheterna är mitt favoritprogram eftersom det nästan bara är Putin och Medvedev som pratar, och det gör de så långsamt och tydligt att inte ens jag har några problem att förstå vad som sägs. Det är ju inte helt sant, att det är mitt favoritprogram alltså. Men det där om stats- och regeringschefens talhastighet stämmer.

”Har du tänkt pÃ¥ att de pratar likadant?” frÃ¥gar en kompis efter att vederbörligen skrattat Ã¥t skämtet ovan (jag ser det som en stor seger varje gÃ¥ng en ryss förstÃ¥r mina skämt). ”Det tar ett tag innan man hör om det är Putin eller Medvedev som pratar.” Jag nickar instämmande, för det hade jag faktiskt lagt märke till. Han hävdade att det berodde pÃ¥ att de blivit tränade av samma pr-konsult för att se till att de talar sÃ¥ tydligt att ingen kan missa budskapet. Inte ens en besökande svensk med bristfälliga ryskkunskaper. (Jag avhöll mig frÃ¥n att anmärka att han kanske skulle ta nÃ¥gra lektioner själv, det är smÃ¥tt hopplöst att hänga med när han pratar.)

Nu, när jag är hemma i Sverige och inte ser pÃ¥ rysk tv har jag istället blivit lite besatt av Medvedevs twitterkonto (KremlinRussia, finns även en engelsk variant). Inte för att han säger nÃ¥got intressant, utan kanske just för att han inte gör det. Inte sÃ¥ mycket heller. GÃ¥rdagens inlägg handlar om Schwartznegger pÃ¥ Moskvabesök. Med länk till den här bilden där Arnold testar ett träningsredskap och bildtexten ”Varje morgon börjar jag i gymmet”. Idag har han postat en bild där han sitter i ring med nÃ¥gra grÃ¥nande musiker som kramar sina instrument. ”I gÃ¥r träffade jag vÃ¥ra musikanter. Vi pratade om musik naturligvis men ocksÃ¥ om en hel del annat.”

Det finns något nästan rörande i Medvedevs sätt att uttrycka sig. Det tycks mig finnas något lite klumpigt och stolpigt över det, som om han har plitat ner sina små meddelanden om sin skola, det amerikanska besöket eller de utmärkelser han utfärdat med stor möda. (Det är säkert därför det är så tacksamt att parodiera.) Han kanske inte ens skriver sina inlägg själv, vad vet jag, fast jag tror det. För det påminner om hans sätt att prata.

Säkerligen är det en del av någon finurligt uttänkt mediestrategi, men det som händer när jag spänt väntar på nästa ointressanta nyhet från Kreml är att Medvedev blir lite mindre Medvedev och lite mer djadja Dima. Lite mer människa, helt enkelt. Och inte vet jag vad det har för mer långtgående konsekvenser, men säkert någon.