Historia och ideologisk fostran

I Historisk tidskrift 2:2010 finns tvÃ¥ artiklar som min handledare försett mig med, och som jag tycker gÃ¥r in i varandra. (De finns tyvärr inte elektroniskt.) Lena Jonson har en kort artikel om historieundervisning som patriotisk fostran i Ryssland. I denna diskuteras läroböcker i historia som vill bibringa, med en läroboksredaktörs ord, äldre skolelever ett ‘statligt synsätt pÃ¥ landets utveckling’.  Hon citerar en tv-intervju där president Medvedev sagt att det är viktigt att ”endast en tolkning av viktiga händelser – ‘absolut uppenbara saker’ – presenteras i historieundervisningen i skolorna.” Och en av de uppgifter som den av honom utsedda kommissionen mot falsifiering av historien tillskada för Ryssland tagit i tu med är att granska läroböcker. Eftersom det enligt Jonson finns ett hundratal lärobokstitlar i Ryssland idag av högst skiftande kvalitet kan naturligtvis en granskning vara pÃ¥ sin plats, men det ”som bekymrar den ryska ledningen är att läroböckernas perspektiv inte överensstämmer med dagens officiella ryska syn.” Jonson framhÃ¥ller dock ocksÃ¥ att det förekommer ett antal mer kritiskt granskande historieprojekt i Ryssland. Det sägs ofta att det var nÃ¥got av ett heltidsprojekt att vara uppdaterad med historieskrivningen under Sovjettiden. Det som gällde i gÃ¥r gällde inte idag, och Jonson menar att de här statliga direktiven oundvikligen begränsar läroböckernas hÃ¥llbarhet.

I samma nummer finns även en artikel av Jan Selling om Forum för levande historia och hur det ursprungliga syftet pÃ¥verkats av det utökade uppdraget att även skildra kommunismens brott. Selling har gÃ¥tt igenom hur fyra stora svenska dagstidningar mellan 1998 och 2008 rapporterat om projektet Levande historia. Selling menar att det under Ã¥ren skett stora förskjutningar av debatten. ”Till att börja med övervägde artiklar som behandlade Sveriges agerande under Nazitiden, respektive Sveriges samtida antisemitism, rasism och nynazism.” Det vill säga att projektet framställdes som ett sätt att ta i tu med mörka fläckar i Sveriges historia och samtid. NÃ¥gra Ã¥r senare kom artiklarna att behandla abstrakta värdebegrepp som ”demokrati” och ”tolerans”. I samband med regeringsskiftet 2006 var medieintresset Ã¥ter stort, men debatten kom dÃ¥ i stort sett enbart att handla om kommunism. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att detta utökade uppdrag kom med den borgerliga regeringen, frÃ¥gan om ökat fokus pÃ¥ kommunismens brott har hela tiden drivits av högerpartierna, och man kan se samma logik bakom Beatrice Asks uttalande pÃ¥ valkvällen häromveckan när hon ville likställa vänsterpartiet med sverigedemokraterna.

Centralt i debatten är singularitetstesen, att Förintelsen är en unik, ojämförlig händelse. Mot detta kan ställas en tanke om att Förintelsen kan vara en utgångspunkt i diskussion om totalitära system vilket är den som ligger bakom det utökade uppdraget.

En invändning mot Levande historia är att det gett uttryck för den sittande regeringens ideologiska överväganden.  Uppgörelsen med historien bör menar de som företräder detta perspektiv ske genom genom andra kanaler, som oberoende forskare och medier. Detta är ett synsätt som präglade t.ex. det Upprop mot statlig kampanjhistoria som undertecknades av över 400 forskare inom humaniora och samhällsvetenskap. I detta sägs bland annat att

FÃ¥ ifrÃ¥gasätter behovet av att i skolans värld studera och diskutera erfarenheterna av förtryck under kommunistiska regimer liksom under andra regimer med stora mänskliga offer och lidande pÃ¥ sin meritlista. Men fÃ¥ är ocksÃ¥ de som kan nonchalera de starka ideologiska aspekterna av regeringsstyrda kampanjer inom skolans historieundervisning. […] En sittande regering fÃ¥r inte använda skolans historieundervisning som sitt ideologiska vapen, vare sig genom enfrÃ¥gekampanjer eller pÃ¥ annat sätt. Risken är överhängande att historiska exempel pÃ¥ ondska – som alla tycks kunna enas kring – används för att snäva in gränserna för vad som anses gott och demokratiskt i dagens samhälle.

Selling menar att denna liberala diskurs mötts av motdiskurser frÃ¥n höger som anklagar liknande resonemang att försvara kommunismen och menar att tankar om förintelsens singularitet i värsta fall är att betrakta som en apologi för stalinismen. Sellings slutsats är att regeringsskriftet satt tydliga spÃ¥r och att det har skett en förskjutning i den dominerande synen pÃ¥ Förintelsen frÃ¥n ‘singularitetstesen’ till ‘totalitarismtesen’, samt ett politiskt skifte frÃ¥n antirasism till antitotalitarism (ofta utläst som antikommunism).

Jag tycker detta är två mycket intressanta debatter som går in i varandra. Sverige är ett öppnare och mer demokratiskt samhälle än Ryssland, det ifrågasätter jag inte på något sätt, men det finns så tydliga likheter mellan diskussionerna där regeringen ser historieundervisningen som ett viktigt verktyg för att bibringa det uppväxande släktet nödvändiga värderingar – låt vara att vilka dessa är skiljer sig åt mellan våra länder.

Det här ligger också och snurrar i bakhuvudet när jag fördjupar mig i en för mig central detalj om hur sovjetmakten såg på saknade i strid och konfronteras med stalinismens grymheter. Jag återkommer om det.

2 reaktion på “Historia och ideologisk fostran

  1. Faktum är att Sverige är ett land med enorm likriktning mellan hur folk tänker. Mer än Ryssland skulle jag vilja säga.

    Det är alltid bara ett sätt att tänka som är ok.

    Vad som gÃ¥r eller inte gÃ¥r skiftar frÃ¥n Ã¥r till Ã¥r men det är vissa ”trender” som plötsligt dyker upp. I Ã¥r verkar det vara pro-homo-bi rättigheter, till exempel. Politiker och kultureliten snubblar över varandra för att uttrycka sitt fullständiga stöd.

    Jag tror man får leta väldigt länge för att hitta en svensk som just nu är beredd att öppet gå emot drevet, eftersom det är socialt och karriärmässigt självmord.

    Sverige behöver ingen censur för media sätter den rätta tonen, sen följer folk som lydiga får. Så har det varit i Sverige i decennier.

    Antikommunism verkar väldigt ”rätt” i svensk media just nu ocksÃ¥, men sÃ¥ har det sannerligen inte alltid varit.

    Slutligen, är det någon som inbillar sig att det inte är styrning på svenska historieböcker? Läste häromdagen att det beordrats att fler kvinnor skall vara med t.ex.
    Det var ingen särskild kritik mot Sovjetunionen när jag gick i skolan, men det är det säkert nu. Osv, osv.

    Man skall inte kasta sten i glashus!

  2. Jag tillhör ju gissningsvis själv denna förhatliga kulturelit, och mÃ¥ste erkänna att jag har betydligt större sympati för tolerans mot HBTQ-personer eller fler kvinnor i historieböckerna än patriotisk fostran. Jag tycker det är stor skillnad pÃ¥ det som kallas ”självcensur” eller ”politisk korrekthet” och en uttalad statsstyrning. Därmed inte sagt att det förstnämnda inte kan vara ett problem, men jag tycker faktiskt inte enbart att det är av ondo.

Kommentarer inaktiverade.