Historia och ideologisk fostran

I Historisk tidskrift 2:2010 finns tvÃ¥ artiklar som min handledare försett mig med, och som jag tycker gÃ¥r in i varandra. (De finns tyvärr inte elektroniskt.) Lena Jonson har en kort artikel om historieundervisning som patriotisk fostran i Ryssland. I denna diskuteras läroböcker i historia som vill bibringa, med en läroboksredaktörs ord, äldre skolelever ett ‘statligt synsätt pÃ¥ landets utveckling’.  Hon citerar en tv-intervju där president Medvedev sagt att det är viktigt att ”endast en tolkning av viktiga händelser – ‘absolut uppenbara saker’ – presenteras i historieundervisningen i skolorna.” Och en av de uppgifter som den av honom utsedda kommissionen mot falsifiering av historien tillskada för Ryssland tagit i tu med är att granska läroböcker. Eftersom det enligt Jonson finns ett hundratal lärobokstitlar i Ryssland idag av högst skiftande kvalitet kan naturligtvis en granskning vara pÃ¥ sin plats, men det ”som bekymrar den ryska ledningen är att läroböckernas perspektiv inte överensstämmer med dagens officiella ryska syn.” Jonson framhÃ¥ller dock ocksÃ¥ att det förekommer ett antal mer kritiskt granskande historieprojekt i Ryssland. Det sägs ofta att det var nÃ¥got av ett heltidsprojekt att vara uppdaterad med historieskrivningen under Sovjettiden. Det som gällde i gÃ¥r gällde inte idag, och Jonson menar att de här statliga direktiven oundvikligen begränsar läroböckernas hÃ¥llbarhet.

I samma nummer finns även en artikel av Jan Selling om Forum för levande historia och hur det ursprungliga syftet pÃ¥verkats av det utökade uppdraget att även skildra kommunismens brott. Selling har gÃ¥tt igenom hur fyra stora svenska dagstidningar mellan 1998 och 2008 rapporterat om projektet Levande historia. Selling menar att det under Ã¥ren skett stora förskjutningar av debatten. ”Till att börja med övervägde artiklar som behandlade Sveriges agerande under Nazitiden, respektive Sveriges samtida antisemitism, rasism och nynazism.” Det vill säga att projektet framställdes som ett sätt att ta i tu med mörka fläckar i Sveriges historia och samtid. NÃ¥gra Ã¥r senare kom artiklarna att behandla abstrakta värdebegrepp som ”demokrati” och ”tolerans”. I samband med regeringsskiftet 2006 var medieintresset Ã¥ter stort, men debatten kom dÃ¥ i stort sett enbart att handla om kommunism. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att detta utökade uppdrag kom med den borgerliga regeringen, frÃ¥gan om ökat fokus pÃ¥ kommunismens brott har hela tiden drivits av högerpartierna, och man kan se samma logik bakom Beatrice Asks uttalande pÃ¥ valkvällen häromveckan när hon ville likställa vänsterpartiet med sverigedemokraterna.

Centralt i debatten är singularitetstesen, att Förintelsen är en unik, ojämförlig händelse. Mot detta kan ställas en tanke om att Förintelsen kan vara en utgångspunkt i diskussion om totalitära system vilket är den som ligger bakom det utökade uppdraget.

En invändning mot Levande historia är att det gett uttryck för den sittande regeringens ideologiska överväganden.  Uppgörelsen med historien bör menar de som företräder detta perspektiv ske genom genom andra kanaler, som oberoende forskare och medier. Detta är ett synsätt som präglade t.ex. det Upprop mot statlig kampanjhistoria som undertecknades av över 400 forskare inom humaniora och samhällsvetenskap. I detta sägs bland annat att

FÃ¥ ifrÃ¥gasätter behovet av att i skolans värld studera och diskutera erfarenheterna av förtryck under kommunistiska regimer liksom under andra regimer med stora mänskliga offer och lidande pÃ¥ sin meritlista. Men fÃ¥ är ocksÃ¥ de som kan nonchalera de starka ideologiska aspekterna av regeringsstyrda kampanjer inom skolans historieundervisning. […] En sittande regering fÃ¥r inte använda skolans historieundervisning som sitt ideologiska vapen, vare sig genom enfrÃ¥gekampanjer eller pÃ¥ annat sätt. Risken är överhängande att historiska exempel pÃ¥ ondska – som alla tycks kunna enas kring – används för att snäva in gränserna för vad som anses gott och demokratiskt i dagens samhälle.

Selling menar att denna liberala diskurs mötts av motdiskurser frÃ¥n höger som anklagar liknande resonemang att försvara kommunismen och menar att tankar om förintelsens singularitet i värsta fall är att betrakta som en apologi för stalinismen. Sellings slutsats är att regeringsskriftet satt tydliga spÃ¥r och att det har skett en förskjutning i den dominerande synen pÃ¥ Förintelsen frÃ¥n ‘singularitetstesen’ till ‘totalitarismtesen’, samt ett politiskt skifte frÃ¥n antirasism till antitotalitarism (ofta utläst som antikommunism).

Jag tycker detta är två mycket intressanta debatter som går in i varandra. Sverige är ett öppnare och mer demokratiskt samhälle än Ryssland, det ifrågasätter jag inte på något sätt, men det finns så tydliga likheter mellan diskussionerna där regeringen ser historieundervisningen som ett viktigt verktyg för att bibringa det uppväxande släktet nödvändiga värderingar – låt vara att vilka dessa är skiljer sig åt mellan våra länder.

Det här ligger också och snurrar i bakhuvudet när jag fördjupar mig i en för mig central detalj om hur sovjetmakten såg på saknade i strid och konfronteras med stalinismens grymheter. Jag återkommer om det.

När försvaret blir kulturhistoria

Det kanske är mitt nyvunna intresse för militärhistoria som spökar, men jag blev djupt imponerad av flygvapenmuseet i Linköping när jag besökte det igår. Det var det bästa museum jag varit besökt på bra länge! Mitt tålamod med museer har blivit allt kortare med åren, men där var det högst motvilligt som jag efter drygt två timmars rundvisning gick med på att det var dags att gå över till äta-delen på programmet. (Och med tanke på hur högt prioriterat mat är i min värld så säger det inte lite!) Jag hade med glädje stannat ett par timmar till, hade ju knappt hunnit börja titta på flygplanen!

Flygvapenmuseet har genomgÃ¥tt stora förändringar och är i sin nuvarande form ganska nyöppnat. MÃ¥let för omgörningen har varit att förvandla museet till ett kulturhistoriskt museum och rubriken för vÃ¥r sammankomst var ”När försvaret blir kulturhistoria – vad blir det dÃ¥?” Kontrasten med det senaste militärhistoriska museum jag besökte, artillerimuseet i S:t Petersburg, kunde inte vara större. Man behövde sannerligen inte vara militärhistoriskt överintresserad för att uppskatta utställningarna, det kanske till och med underlättar om man inte är det. Vi fick höra att en del flygplansnördar varit sÃ¥pass upprörda över museets omgörning att museichefen blivit mordhotad!

Mest fascinerande var naturligtvis utställningen av DC-3:an som försvann över Östersjön 1952 och bärgades från 124 meters djup 2004. Jag spanade på vrakdelar och uppfiskade föremål och kunde konstatera både en viss likhet med det jag själv grävt fram ur ryska mossar, och att bevarandeförhållandena på Östersjöns botten tycks varit mycket goda, särskilt för läder. Historien om DC-3:an som försvann under en spaningsflygning där man bevakade en sovjetisk flottövning innehåller fortfarande en del olösta gåtor och är i sig tillräckligt spännande för att bära upp en utställning, och det blir inte sämre av att utställningen var otroligt snyggt gjord. (Eftersom utställningsproducenterna är utbildade hos oss blev vi naturligtvis omåttligt stolta.) I den här historien finns också hela kalla krigslogiken finns koncentrerad, det är rätt långt från dagens Sverige där man till och med avskaffat värnplikten. DC-3:an ger också en intressant belysning av de rysk-svenska relationerna, och de enorma skillnaderna våra länder emellan. Man inser hur fredlig den svenska 1900-tals historien varit när ett endaste nedskjutet flygplan kunnat få sådana mytiska proportioner.

Politisk depression

Stranger får mig som som så ofta förr att tänka. Sedan jag läste inlägget Jeg, en sverigedemokrat har tankarna snurrat i huvudet. Ja, det har de naturligtvis gjort ändå sedan valet, men nu snurrade det liksom till lite extra. Och nu har jag så mycket jag vill säga att det nog kan bli både en del två och tre på det här inlägget. I sitt inlägg hävdar Stranger bland annat att hon är glad att sverigedemokraterna kommit in i riksdagen eftersom det innebär att svenskarna inte längre kan sopa problemen under mattan och låtsas som ingenting. Jag kan inte helt komma ifrån misstanken om att det till viss del rör sig om internordisk skadeglädje, men får erkänna att hon har en poäng, för problemen hade nog inte varit mindre verkliga om de fått 3,9% men betydligt lättare att förtränga. Jag ska bekänna att jag tillhört den där självgoda skaran, den som varit glad och tacksam för att Sverige inte har haft ett högerpopulistiskt parti i riksdagen. När vi nu fått ett som dessutom har rötter i nynazism är jag minst sagt beklämd.

Stranger skriver att svenskar verkar ha en ryggmärgsreflex att undervärdera komplexiteten i ett mÃ¥ngkulturellt samhälle. Visst är det lätt att vara för mÃ¥ngkultur sÃ¥ länge det stÃ¥r för exotisk mat eller nÃ¥got annat fluffigt och trevligt, börjar det däremot handla om värderingar och om hur man vill leva sitt liv blir det genast mycket svÃ¥rare. Undervärderar jag själv komplexiteten? Knappast i teorin (som socialantropolog är ju kulturell komplexitet nÃ¥got av mitt raison d’être) men säkert i praktiken. Jag har nämligen aldrig stött pÃ¥ dessa problem som mÃ¥ngkulturen sägs föra med sig. Jag kan ha läst om det i tidningen, men är det nÃ¥got jag har stött pÃ¥ i mitt vardagsliv? Nix pix. Det är kanske en del av problemet: jag känner mestadels välutbildade medelklassmänniskor, fÃ¥ av dem har invandrarbakgrund, jag skulle bli ytterst förvÃ¥nad om en endaste röstat pÃ¥ sverigedemokraterna. Jag har haft enstaka studenter som har en sÃ¥ pass dÃ¥lig svenska eller engelska att de har haft problem med att klara sina studier. Det är dock inget som fÃ¥r mig att tvivla pÃ¥ det mÃ¥ngkulturella samhället, däremot att tänka att alla skulle tjäna pÃ¥ om universitetet höll lite hÃ¥rdare pÃ¥ de behörighetskrav som faktiskt finns.

Min ryggmärgsreflex när jag satt och blev allt mer nedslagen framför valvakan var att jag ville dra till skogs och leka vildvittra ett tag: ”syns inte, finns inte”. Men det gör det ju, oavsett om jag ser det eller ej. Jag inser att sverigedemokraternas väljare lever i en annan verklighet (jag vill dock Ã¥ det bestämdaste hävda att min verklighet är precis lika verklig.) Jag delar inte deras världsbild, och tanken pÃ¥ att det tydligen finns fler sverigedemokrater än vänsterpartister i det här landet är svindlande och skrämmande. Det valmaterial frÃ¥n dem som lÃ¥g nedanför brevinkastet i förra veckan gjorde mig illa berörd. Jag trodde faktiskt att de hade polerat den främlingsfientliga ytan mer än sÃ¥. Att sÃ¥ mÃ¥nga röstat pÃ¥ ett parti med ett sÃ¥dant material skrämmer mig, men det är missnöjesyttring som bör tas pÃ¥ allvar. Jag hoppas dock innerligt att deras intÃ¥g i riksdagen inte innebär att de kommer att fÃ¥ göra problemformuleringarna pÃ¥ det integrationspolitiska omrÃ¥det.

Valvaka

Ser pÃ¥ SVT:s valvaka, det är rätt trÃ¥kigt och tjatigt och jag blir allt mer nedslagen. I vänflödet tickar den ena upprörda kommentaren efter den andra in, jag nickar instämmande Ã¥t det mesta. Jag orkar inte höra pÃ¥ intervjuerna frÃ¥n det där partiet man skulle önska inte fanns och mÃ¥ste stänga av ljudet pÃ¥ tv:n dÃ¥ och dÃ¥. Men jag stänger inte av helt, det finns ju hela tiden den fÃ¥fänga förhoppningen att de distrikt som ännu inte är räknade ska förändra bilden. För att skingra tankarna pysslar jag med ditt och att. Bland annat syr jag fast Ingrijamärket pÃ¥ uniformsjackan. Det Ã¥terstÃ¥r inte sÃ¥ mycket, arbetet var redan pÃ¥börjat. Jag fick experthjälp i förra veckan. S litade inte riktigt pÃ¥ min förmÃ¥ga att klara denna svÃ¥ra uppgift. Märket ska sitta pÃ¥ vänstra ärmen förklarade han. ”Jag kan sy fast det” erbjuder han sig, ”det finns ett hemligt knep och jag har ju tvÃ¥ Ã¥rs övning”  fortsätter han och syftar pÃ¥ sin militärtjänst. Han sätter igÃ¥ng och arbetar med stor koncentration samtidigt som jag fÃ¥r höra allt om den ädla konsten att sy fast märken pÃ¥ uniformer och hur det kan gÃ¥ för den stackars värnpliktige som inte behärskar den. Men trÃ¥den räcker inte riktigt, och efter att jag lyckats övertyga honom om att det hemliga knepet pÃ¥ svenska heter efterstygn sÃ¥ överlÃ¥ter han lite motvilligt uniformen till mig för färdigställande. SÃ¥ nu trär jag nÃ¥l och trÃ¥d och trycker genom det tjocka tyget och tänker att jag gärna skulle fly ut i en rysk mosse ett tag och glömma allt vad svensk inrikespolitik heter.

Det var med viss förvåning jag fick höra en rysk man lyfta fram sina sykunskaper...

Födelsedag utan prinsesstårta

Det är den 18 september idag. Farfars födelsedag. Jag tänker att jag borde fira med en bit prinsesstårta. Det var så vi brukade fira. Men jag glömmer att jag är i en stad där saker och ting stänger långt tidigare än vad jag är redo för. På konditoriet möts jag av en låst dörr. På konsum står jag och fingrar på plastlådorna med färdigförpackade bakelser. De ser hyfsade ut, men det är två bakelser och jag äter ju knappt en och jag tror inte katten vill ha den andra. Jag ställer tillbaka lådan och tänker att farfar är faktiskt död och det borde vid det här laget vara honom  fullständigt likgiltigt om jag äter bakelser eller ej. Och jag inser lite förskräckt att nästan en tredjedel av mitt liv gått sedan han dog.

Hopp tillbaka fyra mÃ¥nader i tiden: Det är Ã¥rets första riktigt varma dag. Jag är i Viborg, sitter i eftermiddagssolen vid havet. Vi har just badat fötterna i Finska viken. Och av nÃ¥gon anledning börjar vi prata om farfar. Kanske för att jag försöker förklara att jag är uppväxt pÃ¥ landet, inte i en by utan pÃ¥ en gÃ¥rd. PÃ¥ den gÃ¥rd dit min farfar flyttade när han var barn. Kanske för att jag fÃ¥tt frÃ¥gan om varför jag intresserar mig för Ryssland. Och det enda i min uppväxt som skulle kunna förklara det är farfars berättelser om Röda torget och sina resor till Sovjet pÃ¥ 1970-talet. Kanske för att vi är i Viborg, ett resmÃ¥l som jag tror mig veta skulle intressera farfar och jag skulle sÃ¥ gärna skicka ett vykort. Jag säger att jag är ledsen att jag inte började intressera mig för Ryssland förrän efter farfar dog. Att jag tror att han hade tyckt om det, att jag skulle vilja att han visste det. ”Han kanske ser dig ändÃ¥” säger till min förvÃ¥ning den uttalade ateisten bredvid mig. Östersjön kluckar mot stranden och solen värmer nästan lite för bra och jag svarar ”kanske det” och tänker att oavsett om han gör det eller ej sÃ¥ kommer farfar alltid att finnas kvar hos mig.

Flott fredag

Det är fredag, det är tyst och lugnt pÃ¥ jobbet. DÃ¥ och dÃ¥ smyger nÃ¥gon förbi i korridoren, jag lyckas lura med en av mina trevliga doktorandkollegor pÃ¥ lunch, men i stort sett sitter jag i ensamhet pÃ¥ kontoret. Det är en perfekt dag att krypa upp i min fina sköna brandgula arvefÃ¥tölj och läsa ut den lagom upplyftande ”The legacy of the Siege of Leningrad”.

Eftersom jag misstänkte att det skulle vara ungefär sÃ¥ här livat pÃ¥ jobbet sÃ¥ bestämde jag att det var lov att traska iväg iklädd telnjasjka – ryssländska flottans undertröja. Min relation till detta plagg har utvecklats till nÃ¥got av en besatthet. Just den här, vintervarianten är typ det mjukaste och skönaste jag nÃ¥gonsin har haft pÃ¥ mig. Den är väldigt lik en övertröja för att vara en undertröja vill jag försvara mig med…

Telnjasjkor kommer i en uppsjö olika utföranden och med ränder i olika mörka färger. Vitt och mörkblått är flottans. Ordet telnjasjka är bildat av telo kropp, och är således något man har närmast kroppen. Men den är ju också en synlig del av flottans uniform. De är fritt tillgängliga för vem som helst att köpa i någon av de otaliga butiker med militärvaror som finns i St Petersburg (och resten av landet antar jag). De kostar nästan ingenting, och har inte så mycket till passform – det finns inget fram och bak utan det är identiska stycken som sytts samman.

Under flottans dag i somras tycktes mig hela St Petersburg vara klätt i randigt. Annars kom jag först i kontakt med telnjasjkor i Ingrija och det tog mig ett tag innan jag förstod vad det var för svartvita tröjor som alla tycktes ha. PÃ¥ Sinjavinohöjderna härom veckan tittade jag med avund pÃ¥ den tjocka blÃ¥vita telnjasjka som en av förbandets fd flottister hade pÃ¥ sig: ”Det är en rest frÃ¥n militärtjänsten” bekräftade han. Den sÃ¥g otroligt bekväm ut och jag bestämde mig för att skaffa en likadan (och en tunnare svartvit, i tillägg till det linne jag köpte i somras). NÃ¥gon gÃ¥ng fÃ¥r den kanske följa med ut pÃ¥ mossen pÃ¥ jakt efter soldater, men tills dess är den perfekt att ha pÃ¥ när man kryper upp i fÃ¥töljen under lugna fredagar pÃ¥ jobbet…

Inte din vanliga svampskog

Svamp som jag inte vågar plocka... fast andra gör det.

När vi ger oss för dagens sökarbete i skogen ska vi ha med oss minst två påsar.  I  tillägg till det självklara, att leta efter kvarlevor från soldater, så har vi nämligen ett ständigt uppdrag: kom inte tillbaka utan svamp! De levande ska ju ha sitt också, och skogarna på Sinjavinohöjderna dignar av svamp.

”Plockar svenskarna svamp?” blir jag gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng tillfrÃ¥gad. Och jag försäkrar att naturligtvis gör vi det. Fast det tycks mig som om den ryska svampentusiasmen är lite pÃ¥ en annan nivÃ¥, och jag mÃ¥ste erkänna för mina kamrater att själv klarar jag inte av att känna igen sÃ¥ mycket mer än kantareller. Men repertoaren har nu utökats: jag plockar med viss självsäkerhet även belyj grib och podberjozovik (en sökning bekräftar min gissning att det är karljohansvamp och björksopp). Fast jag ber för säkerhetsskull en inföding kontrollera mina fynd innan de stoppas i svamppÃ¥sen.

Björksopp, hjälm, ben

Men visst händer det att man rÃ¥kar bege sig ut i skogen utan pÃ¥sar till varken ben eller svamp. DÃ¥ är det tur att det i skogarna även kryllar av framgrävda hjälmar som man kan bära hem bÃ¥de det ena och det andra i. Och det är lite vanvördigt, jag vet, men jag kan inte lÃ¥ta bli att le när svamparna läggs ovanpÃ¥ benen i hjälmen och kommer osökt att tänka pÃ¥ titeln pÃ¥ Konstantin Simonovs krigsepos ”De levande och de döda”. För där är vi, de levande, mitt bland alla Sinjavinohöjdernas döda, fullt upptagna med att leta efter dem, men ocksÃ¥ med med vÃ¥rt. I skogen finns en sprudlande, skämtande, skrattande gemenskap, bestyr kring lägrets vardagsliv och möjlighet att njuta av skogens ljusare sidor. Och jag betraktar för vilken gÃ¥ng i ordningen skyttegravar och vattenfyllda granatkratrar och undrar hur lÃ¥ng tid det kommer ta innan naturen helt har dolt krigets spÃ¥r.

Rostiga trofeer

Mosin

Vi gräver upp bÃ¥de det ena och det andra ur mossen. Samlingen av gevär vid lägret blir allt större. Jag försöker lära mig att känna igen och se skillnad pÃ¥ alla sorterna, men det är sÃ¥n där kunskap som egentligen inte intresserar mig ett dugg och alla namn och detaljer gÃ¥r in genom ena örat och ut genom det andra. Fast jag är ändÃ¥ naturligtvis omÃ¥ttligt nöjd när jag lyckats gräva fram mitt första gevär ur mossen. Det är ett Mosin – standardbeväpningen för de sovjetiska soldaterna.  Det kallas även för ”trea” och är en tsartida konstruktion, mosingevären började tillverkas 1891. Enkla, robusta grejer som röda armén använde in pÃ¥ 1960-talet.

Men jag ser mig som en fredlig person, och tycker därför att man kan hitta roligare saker än gevär. Med stor förtjusning betraktar jag den tÃ¥ng som Sasja gräver fram och som han försäkrar mig ännu är användbar. ”SÃ¥nna här framgrävda verktyg är jättebra” säger han ”de blir bara bättre med tiden, det är kolstÃ¥l och det härdas i mossen. Men de blir lite sprödare.” Sättet att fÃ¥ det att fungera verkar vara att banka pÃ¥ det ordentligt med en hammare. Och jag tittar oroligt pÃ¥ och tänker pÃ¥ det där med att de skulle bli sprödare med tiden, men Sasja vet tydligen vad han gör, för efter en stunds bankande gÃ¥r det utmärkt att använda tÃ¥ngen ”den behöver bara smörjas lite”.

Veckans fynd får nog ändå betraktas vara något helt annat. En dag hittar Glasja en soldat, lite olägligt när vi precis håller på att packa ihop för att gå hem till lägret och äta middag. Maten får naturligtvis vänta, och vi riktar alla våra ansträngningar dit för att få fram soldaten så fort som möjligt. Det är en sovjetisk soldat, han har nästan fullständig utrustning men dessvärre ingen medaljong. Med viss förvåning noteras att han har en enorm tysk kniv i bältet. Välbevarad. Kan det verkligen vara från 1941? Hade de redan haft kontakt med tyskarna då? Dima, som  skev sin magisteruppsats om striderna på Sinjavinohöjderna är lite konfunderad men entusiastisk och det utbryter en intensiv diskussion. Jag hänger inte riktigt med, och tänker för vilken gång i ordningen att jag måste läsa på.

SÃ¥ hittar Glasja en metallburk. ”Rakkräm” säger Sasja och börjar banka den hÃ¥rt mot spaden (banka är grejen!), plötsligt flyger locket av och ut ramlar vadd och en klocka vars glas gÃ¥r i kras mot spaden. Det utsläpps ett kollektivt ”oj” och ”Ã¥h” och alla glömmer bort att gräva en stund när vi fascinerat betraktar klockan. Den har nÃ¥gonstans inskription pÃ¥ baksidan, gissningsvis pÃ¥ tyska med snirkliga svÃ¥rlästa bokstäver. Vi lyckas inte utröna om det är tillverkarens eller innehavarens, och bestämmer oss för att överlÃ¥ta tolkningen till förbandets ”extramamma” – filolog med goda tyskkunskaper. SÃ¥ samlar vi ihop vÃ¥r sovjetiske soldat i en pÃ¥se och gÃ¥r tillbaka till lägret. Vi kommer aldrig fÃ¥ veta vem han var, när han dog, varifrÃ¥n han kom. Och det enda som kan sägas om honom var att han hade tvÃ¥ tyska troféer pÃ¥ sig när han dog. Jag undrar om det var sÃ¥ han ville bli ihÃ¥gkommen.

Grodor, svampar, rost

Återvände till civilisationen i går kväll, efter en lång dags färd mot St Petersburgs statsuniversitet som blev längre då lastbilen plötsligt fick punktering på motorvägen vid den by som nu heter Sinjavino, men som då, innan Sinjavino vid Sinjavinohöjderna förintatdes, hade den prosaiska sovjetiska beteckningen pervyj rabotjij posiolok (typ arbetsby 1, det finns (fanns) åtta i trakterna.)

”Jag känner er inte” skämtar kommendör Jevgenij Vasiljevitj – som Ã¥kte hem en dag tidigare och sluter upp pÃ¥ kontoret i prydlig kostym – när han efter att alla saker lastats av har sällskap till metron med fem stycken trötta, smutsiga och inrökta uppenbarelser med stora ryggsäckar. I metron känns det som om omgivningen försöker hÃ¥lla ett säkerhetsavstÃ¥nd. ”Du luktar lägereld” skrattar M sÃ¥ fort jag kommit innanför dörren (och hon är kvar i köket). Och röklukten dröjer sig kvar i rummet, trots att jag redan hunnit tvätta alla kläder jag hade med mig ut.

Utanför fönstret bullrar Prospekt statisk på. Men huvudet har inte riktigt följt med tillbaka till stan än. Det är kvar hos lägerelden, grodorna, den lätta nattfrosten, solen i morgondimman. Hos svamparna, korparna. björkarna. Det tror sig fortfarande behöva ta ett iskallt morgondopp i svartån och släpa tunga dunkar med vatten tillbaka till lägret. Det funderar på vem man kan be om hjälp med att skärpa spaden så att det blir lättare att hugga av alla dessa eländiga rötter, det bekymrar sig över gummistövlarna som börjar läcka trots att de inte ens är ett halvår. Det håller utkik efter hjälmar, spadar, gasmasker, gevär, patroner. Och funderar på var kan dess innehavare tänkas gömma sig. Och suckar över allt detta tröttsamma järnsplitter: oskolki, oskolki, oskolki.

Mina farhågor om regn och tio grader besannades inte, efter dag två regnade det faktiskt inte alls, och jag kan konstatera att Rosjtja Kruglaja är ett betydligt trevligare ställe i början på september än i juli (inga mygg!). Jag vet inte om de stackars soldaterna kunde glädja sig över det 1941-43, men det var i alla fall om höstarna som de intensivaste slagen pågick här. Av de som efter dessa strider inte kunde varken glädja sig eller sörja längre hittade vi 22.

Mot skogen, mot mossarna!

Tillbaka pÃ¥ Prospekt Statjek. Ryssvärmen har förbytts mot rysskyla och ryssblöta. Det regnar, blÃ¥ser och är kallt sÃ¥ man kan tro att det är november och inte 3 september. Strax ska jag lägga ner de sista sakerna i ryggsäcken och bege mig mot Sinjavinohöjderna och rosjtja Kruglaja där jag hoppas att temperaturnedgÃ¥ngen åtföljs av en motsvarande minskning av myggbestÃ¥ndet. Och att prognosen att det ska regna hela tiden fram till pÃ¥ onsdag inte stämmer…