Historia och politik

Historikern Peter Aronsson,  professor på Tema kultur och samhälle vid Linköpings universitet, skriver på temats blogg om ett nytt EU-direktiv:

Senast den 28 november i år ska alla EU-länder ha anpassat sin lagstiftning mot rasism och främlingsfientlighet: “Publicly condoning, denying or grossly trivializing crimes of genocide, crimes against humanity and war crimes” ska kunna straffas med fängelse upp till tre år.

Han kommenterar direktivet såhär:

Själv tror jag att detta initiativ från EU:s sida kommer av att unionen både förstår sig som ett rationellt ordnat kontrakt kring fritt utbyte av människor, varor och tjänster – och som en skuldbemängd ödesgemenskap bottnande i att ett världskrig aldrig får hända igen. Att försöka lagreglera detta leder dock till konstigheter.

Peter Aronsson befinner sig just nu pÃ¥ det internationella historikermötet i Amsterdam, där man bland annat diskuterar förhÃ¥llandet mellan historia och politik. Det är i mÃ¥nga länder som det finns statlig inblandning i historien av olika grad, och särskilt historieundervisning brukar vara en het potatis. I Sverige har vi ju Centrum för Levande Historia som ju faktiskt är just ett exempel pÃ¥ statsstyrning av historien. Och det är väl ganska talande att när vi fick en borgerlig regering sÃ¥ skulle de även syssla med kommunismens brott… Den kritik som en stor del av Sveriges historiker riktade mot detta hade förtjänat att tas pÃ¥ större allvar än att som kulturministern vifta bort det med att en av undertecknarna – Ã…sa Linderborg (som disputerade i historia i Uppsala 2001 om just politik och historieskrivning) – är kommunist. (Och eftersom detta är en infekterad frÃ¥ga känner jag mig tvingad att pÃ¥peka att jag personligen 1. inte är kommunist och 2. anser att det skedde brott mot mänskligheten pÃ¥ sovjettiden.)

Exemplen är mÃ¥nga, och det som ligger närmast mig är naturligtvis Ryssland. Till exempel diskuterades ju Medvedevs historiekommission rätt intensivt förra vÃ¥ren, Ryssländska federations presidents kommission för att motverka försök till historiеförfalskning till skada av Rysslands intressen som det blir i min klumpiga översättning av den klumpiga ryska titeln (bara den kan ju fÃ¥ en tro att man är back in the USSR…. ) Men nu har det varit rätt tyst pÃ¥ den här fronten ett bra tag, och jag mÃ¥ste erkänna att jag inte riktigt vet vad denna beramade kommission sysslat med i det knappa 1,5 Ã¥r som den funnits. Peter Aronsson nämner ocksÃ¥ ett ryskt lagförslag som ska kunna ge 5 mÃ¥naders fängelse för den som förnekar att Ryssland befriade Östeuropa under andra världskriget. Det vet jag heller inget om. SÃ¥ jag fÃ¥r väl helt enkelt läsa pÃ¥ och Ã¥terkomma.

Historia och politik är ett knivigt ämne. För hur man ser pÃ¥ det förflutna hänger sÃ¥ tätt samman med hur man ser pÃ¥ samtiden. Som min gamle favorit Claude Lévi-Strauss konstaterade innebär all historieskrivning med nödvändighet ett urval, det har hänt ett oändligt antal händelser i det förflutna, och det är när vi väljer ut och lyfter fram ett antal av dessa som vi skriver historia. Det är oundvikligt, en total historia skulle innebära kaos.  Det är inte bara i relation till Sovjetunionen som det gamla sovjetiska skämtet ”inget är sÃ¥ föränderligt som det förflutna” har relevans…

DÃ¥ och nu

Jag fortsätter med att vidarebefodra tips pÃ¥ bilder som jag fÃ¥tt skickade till mig. Den här gÃ¥ngen är det Sergej Larenkovs bilder där han projicerar bilder frÃ¥n andra världskriget pÃ¥ nytagna bilder frÃ¥n samma plats och alltsÃ¥ lÃ¥ter nu och dÃ¥tid smälta samman. Det blir ett effektfullt sätt att illustrera en plats förflutna. Jag har fÃ¥tt dem skickade till mig frÃ¥n lite olika hÃ¥ll och har suttit och funderat pÃ¥ om jag skulle försöka skriva nÃ¥got lite smartare och utförligare om det hela, men inser att det kommer jag inte göra…

Bilden till vänster föreställer soldater framför kirovfabriken och är från en serie om belägringen av Leningrad som han gjorde till 65-årsjubileet av dess upphävande förra året. På http://sergey-larenkov.livejournal.com/ finns många, många fler bilder. Alla har förresten inte krigstema.

Färg från förr

Vid floden Sim

En bekant tipsade om en samling med färgbilder frÃ¥n de centrala och södra delarna av det ryska imperiet frÃ¥n ca 1910. Det var fotografen Sergej Michailovitj Prokudin-Gorskij (1863-1944) som hade fÃ¥tt i uppdrag av tsar Nikolas II att skildra riket. Bilderna blev i färg genom att han tog tre svartvita bilder som med hjälp av olika filter kombinerades samman till en färgbild. Kanterna runt omkring ger nog nÃ¥gonslags ledtrÃ¥d till hur det kan ha gÃ¥tt till… Bilden har jag hämtat frÃ¥n Library of Congress som förvärvade Prokudin-Gorskijs samling 1948, där kan man även se de svartvita bilderna.

En bild av Prokudin-Gorskij har de flesta säkert redan sett: det är en mycket känd färgbild av Tolstoj. Prokudin-Gorskij lämnade Ryssland 1918. Flera av de fantastiska bilderna kan man se antingen pÃ¥ Library of Congress’ samling, hos the Boston globe eller pÃ¥ wikipedias sida om Prokudin-Gorskij

Terminsstart

Jag är pÃ¥ kontoret och smygjobbar lite sÃ¥ här pÃ¥ lördagseftermiddagen. Har ju precis kommit tillbaka frÃ¥n fyra mÃ¥naders bortavaro och jag är väldigt förtjust i mitt kontor. Jag inser att det är lite knäppt, men man tillbringar ju en ganska stor del av sitt liv pÃ¥ jobbet sÃ¥ det är väl bäst att försöka trivas… Gick genom ett väldigt lugnt och stilla Norrköping, där solen plötsligt kom fram och det kändes högsommar och jag övervägde om jag kanske skulle gÃ¥ och äta en glass istället. Det var knappt nÃ¥gra människor ute, men när jag närmade mig campusomrÃ¥det var gatan helt plötsligt avstängd och det bara kryllade av människor, en hel del i overall, som mÃ¥lade, sprejade, drack öl och lyssnade pÃ¥ Ebba Grön. Det var kÃ¥r och sektionsmärkerna som fixades till och jag insÃ¥g att det är ju snart terminsstart, och säkert nollning och jag vet inte vad. Det här Linköpingsstudentikosa som även humanister och samhällsvetare annamar med hull och hÃ¥r har jag fortfarande inte riktigt begripit mig pÃ¥. För att inte tala om göteborgs, jag menar teknologhumorn som faktiskt är bra mycket värre än vad den var i Göteborg. Och sÃ¥ inser jag att det är 12 Ã¥r sedan jag började pÃ¥ universitetet och att jag ännu inte lyckats ta mig därifrÃ¥n…

Vackra fasader

Jag är egentligen ingen större beundrare av kunglig prakt. Slott intresserar mig inte nämnvärt – såvida de inte är riktigt gamla, gärna i ruiner och bättre kan benämnas borgar såklart.  Men man kan behöva lite paus från krig ibland, så en dag i förra veckan bestämde jag mig för att åka till Lomonosov/Oranienbaum, ett palats och en park präglat av Mensjikov, Peter III och Katarina II. Det fanns tre skäl till detta beslut: 1. Jag hoppades det skulle vara svalare där, eftersom det ligger nära havet. 2. Oranienbaum är ganska förfallet, parken stor och vildvuxen och 3. det var smidigt att ta en marsjrutka från Avtovo.

Det var furst Mensjikov som började bygga Oranienbaum, namngivet efter de apelsinträd han planterade. Givet St Petersburgs klimat är extravagant bara förnamnet, det sägs att han försökte bräcka Peter I:s slottsbygge Peterhof nÃ¥gra kilometer bort. Extravagant är för övrigt ordet som sammanfattar palatsen i St Petersburgs omnejd. De är nästan skrämmande i sitt överdÃ¥d. Som signaturen Fredde kommenterade en tidigare post pÃ¥ temat: ”Ryssarna vet hur man bränner deg pÃ¥ överflödigt leverne, minst sagt.” Och det tycks mig som att denna förkärlek för att skryta med sitt välstÃ¥nd bevarats i Ryssland till vÃ¥ra dagar.

Pokazucha säger ryssarna. Min lärare exemplifierar med guldtoaletter och säger att det är ”ett bevis pÃ¥ det asiatiska i det ryska kynnet”, men jag vet inte jag. Alla som sett nÃ¥got avsnitt av MTV Cribs vet att mentaliteten finns även pÃ¥ andra sidan Atlanten… Pokazucha är ocksÃ¥ ordet som beskriver det nästan desperata renoverandet av minnesmärket pÃ¥ Sinjavinohöjderna, dygnet runt jobbade de där i början pÃ¥ maj, för att Putin ska komma pÃ¥ besök 20 minuter pÃ¥ segerdagen.

Men det är ju lÃ¥ngt i frÃ¥n nÃ¥got svenskt ideal. De svenska kungliga slotten är i jämförelse närmast blygsamma. ”Är det slottet?” som nÃ¥gra ryska bekanta pÃ¥ besök i Stockholm för nÃ¥gra Ã¥r sedan misstroget frÃ¥gade. Ja, Stockholms slott eller ens Drottningholm är ju inte mycket att komma med i jämförelse. Även om jag brukar försöka hävda att det finns stora likheter mellan Stockholms slott och vinterpalatset, bara att det förstnämnda är mÃ¥lat i en sÃ¥ förskräckligt trist färg att det inte syns. Och när jag var inne och läste pÃ¥ ryska wikipedia fick jag vatten pÃ¥ min kvarn: där hävdas nämligen att dessa slott var en inspirationskälla till den peterska barocken, och att hovarkitekt Tessin d.y inbjöds till bygget av den nya huvudstaden St Petersburg, som bär stor prägel av hans lärjunge Trezzini.

Men tillbaka till Oranienbaum. Där rustas det för fullt, nästa Ã¥r är det nämligen 300 Ã¥rsjubileum (pÃ¥ tal om pokazucha…). Men parken är ännu förfallen och vildvuxen. SÃ¥ jag gÃ¥r runt där i parken och inga hus är öppna och det gör mig egentligen inte sÃ¥ mycket. (Fast jag hade gärna tagit mig en närmre titt pÃ¥ resterna av en berg- och-dalbana i 1700-talstappning. Det finns bara en ”paviljong” kvar. Gigantiskt och praktfull naturligtvis.) Jag spanar ut över finska viken och ser katedralen i Kronsjtadt och tänker att närheten till havet inte hjälper nämnvärt mot hettan och köper en glass av vad som verkar vara parkens enda glassförsäljare.

Dagens stora glädjeämne sker dock redan vid parkens entré: jag lyckas med konststycket att köpa biljett till det pris som gäller för ryska medborgare, dvs 40 istället för 140 rubel. Oproportionligt nöjd med mig själv skickar jag triumferande sms till de bekanta som brukar beordra mig att hålla tyst så fort vi kommer till en biljettkassa så att det inte ska röjas att jag är utlänning.

Publicerat i SPB | Märkt

Impad!

Jag fick ett sms igÃ¥r frÃ¥n polisen: ”Ditt Pass finns att hämta pÃ¥ Bergsgatan 48, Stockholm.” (Varför de stavat pass med P är högst oklart). Jag trodde knappt mina ögon, tvÃ¥ dagar efter att jag varit och sökt nytt pass var det färdigt! Och jag som var impad redan när de sa att det skulle ta fem dagar när jag var och sökte. ”Det tar väl minst en mÃ¥nad?” sa mina ryska bekanta när jag berättade att jag mÃ¥ste skaffa nytt pass när jag kommer tillbaka till Sverige. ”Nä, i Sverige gÃ¥r det snabbare” svarade jag, och gissade pÃ¥ 10 dagar. Men jag hade inte kunnat föreställa mig att det skulle vara klart pÃ¥ tvÃ¥ dagar. Efter att ha stÃ¥ngats med den ryska byrÃ¥kratin i nÃ¥gra mÃ¥nader känns mötet med den svenska som science fiction. I klassen medborgarservice vet jag i alla fall vilket land som vinner med hästlängder. Det leder just nu även stort i väderklassen: i dag 33 grader i St Petersburg och de mer centrala delarna av Ryssland ska vi ju bara inte tala om… Tänk att man kan njuta sÃ¥ av 18 grader och växlande molnighet!