Do vstretji!

Det har blivit dags att lämna Petersburg för den här gÃ¥ngen. Väskorna är packade, snart kommer skjutsen som ska ta mig till Pulkovo 2. Utanför det öppna fönstret bullrar Prospekt Statjek hej dÃ¥, lägenheten är fortfarande upphettad även om ryssvärmen verkar ha gett sig av efter gÃ¥rdagskvällens Ã¥skväder. Detta sammanföll med vÃ¥r avskeds/välkomst-picnic. M:s kompis var pÃ¥ besök frÃ¥n Finland, det var första gÃ¥ngen han var hemma i Petersburg pÃ¥ tre Ã¥r. Vi skrattade Ã¥t hur han skräckslaget sprang över Statjek. ”Du har helt vant dig av med Ryssland!” Och Ã¥t att vi var tvungna att flytta vÃ¥r picnic in i busskuren när himlen plötsligt öppnade sig och Ã¥skan mullrade in. Och Ã¥t att vi blev vittne tvÃ¥ (tack och lov lindriga) olyckor i rondellen pÃ¥ Komsomolskaja plosjtjad medan vi kurade, polisen hann inte Ã¥ka i frÃ¥n det första tillbudet innan det smällde igen. Och Ã¥t det komiska i sällskapets sammansättning: ryssen som gör allt för att hÃ¥lla sig borta frÃ¥n Ryssland, och svenskan som anstränger sig för att komma hit sÃ¥ ofta som möjligt. SÃ¥ jag vinkar till Statjek och hoppas att vi ses snart igen.

Publicerat i SPB | Märkt

Ryssvärmen, fjärde veckan

Katt i het lägenhet

Jag antar att ”ryssvärmen” Ã¥ter figurerar pÃ¥ svenska löpsedlar, givet det stora antalet sökningar pÃ¥ detta ord som har lett folk hit. SÃ¥ för alla er som undrar ska jag dela med mig av den kunskap jag har. Jag sÃ¥g begreppet första gÃ¥ngen pÃ¥ en löpsedel och trodde det var ett typiskt kvällstidningshittepÃ¥ord. En läsare uppmärksammade mig dock pÃ¥ att ordet har använts länge, Ã¥tminstone i norra Sverige. Det är ganska logiskt: till Sverige kommer grovt sett lÃ¥gtrycken västerifrÃ¥n och den varma luften österifrÃ¥n. Ryssland är en enorm landmassa och stora delar har ett typiskt inlandsklimat, dvs det är iskallt pÃ¥ vintern och stekhett pÃ¥ sommaren. Och den här sommarvärmen kan sprida sig västerut, och ibland liksom ”parkera”. Det är gissningsvis precis vad som har hänt nu, bara det att den inte verkar ha orkat över Östersjön. I Petersburg har det, med en dags undantag, varit varmt, oftast tokvarmt (vilket i min värld betyder över 30 grader) sedan jag landade 2 juli. Petersburg är en kuststad med vad det brukar innebära av regn, blÃ¥st och milda temperaturer: det har inte varit en sÃ¥dan här sommar pÃ¥ 50 Ã¥r säger äldre bekanta. Jämfört med mitt klagande pÃ¥ vädret frÃ¥n Sydney finns det en fördel och nÃ¥gra nackdelar. Fördelen är att det ännu inte varit riktigt sÃ¥ varmt som det var de varmaste dagarna i Sydney. Nackdelarna är 1) att vädret inte växlar som det gjorde där, det är varmt varje dag, 2) att inget här är byggt för värme. Det finns inget ”air-con land” att fly till, det finns inga fläktar att köpa. Det finns inga gallerior som är nedkylda till kylskÃ¥pstemperatur utan det som finns är just kylskÃ¥pet och för den som är större än en katt är det svÃ¥rt att krypa in,  och 3) att Petersburg är en nordlig stad. De berömda ”vita nätterna” är visserligen över nu och det är mörkt nÃ¥gra timmar pÃ¥ natten, men solen gÃ¥r inte ner förrän framÃ¥t 11 pÃ¥ kvällen. Det innebär betydligt fler timmar med stekande sol per dag än vad det var i Sydney.

Annars glädjer vi oss varje dag när vi hör väderprognosen på Echo Moskvy över att vi inte är i Moskva där förutsägelserna konstant verkar handla om 39 grader. Men imorgon ska det vara slut säger de, och för min del är det definitivt över då för jag ska hem till svenskkylan.

”Man mÃ¥ste rensa dem först”

Det är inte så att jag konsumerar sånna enorma mängder lakrits hemma i Sverige egentligen, men så fort jag passerar gränsen till Ryssland, som verkar vara klinsikt befriat från detta svarta guld, så uppenbarar sig ett enormt sug. Jag brukar förvisso alltid ha med mig en försvarlig mängd, men det är en present till min kompis A som delar den skandinaviska kärleken till lakrits – gärna salt. Så sedan sitter jag där strandsatt. Jag har till och med varit desperat nog att göra den lång turen till IKEA för att se om de inte har någon lakrits i sin butik med svenska matvaror. Men förgäves. I våras räddade mig en handledare på besök ur denna prekära bristsituation, och den här gången kom jag i håg att köpa ett rejält förråd djungelvrål till mig själv på Arlanda.

Just djungelvrÃ¥l är den bästa lakritsen, inte minst för att man roa sig med att bjuda intet ont anande ryssar pÃ¥ denna svenska läckerhet. Vilket bÃ¥de kompis A och jag är barnsligt förtjusta i. Allra roligast är naturligtvis att bara frÃ¥ga om de vill smaka pÃ¥ lite svenskt godis, men ibland känner jag mig tvingad att mildra chocken genom att säga att det är lite konstigt eller till och med erkänna att det vita pÃ¥ ytan inte är socker utan salt. Oj sÃ¥ mÃ¥nga förvridna ansikten, uppspärrade ögon och utspottade bitar man har fÃ¥tt skÃ¥da! Ã…tföljda av misstrogna uttalande i stil med ”äter du det där, pÃ¥ riktigt?”

Rensning pågår

Eftersom jag nu hade ett lager, sÃ¥ passade jag pÃ¥ att ta med mig lite ut i skogen där jag ju hade ett antal nya bekantskaper som ännu inte utsatts för detta kulinariska experiment. Efter att försökskaninerna kommit över den inledande chocken tyckte de det var lika roligt som jag och ropade till sig sina kamrater ”kom och smaka pÃ¥ det här svenska godiset!” Det var nästan inte nÃ¥gon av dem som kunde identifiera att det var lakris det handlade om, ”vad är det för ört?” undrade nÃ¥gon. Till min stora glädje och förvÃ¥ning tyckte även N att det var gott, pÃ¥ riktigt. ”Har du nÃ¥gra sÃ¥nna där ‘kislinkie‘ (ung. syrliga) kvar?” frÃ¥gade hon upprepade gÃ¥nger. Och förbandets gottegris nr 1 (Han förnekar det bestämt, men jag har aldrig sett nÃ¥gon som kan äta sÃ¥ mycket kakor. Och de som vet vilken släkt jag kommer frÃ¥n, inser att det inte vill säga lite det.) kom pÃ¥ ett knep. ”Man mÃ¥ste rensa dem först” sa han och satte sedan igÃ¥ng med att noggrannt och metodiskt borsta bort saltet frÃ¥n den ena biten efter den andra.

Flottans dag

Försäljningen av telnjaskor går nog bra idag

Det har varit ovanligt många randiga tröjor på stan idag. Det är nämligen Flottans dag (Den vojenno-morskogo flota) och telnjasjkan, den militära randiga undertröjan är dagens utstyrsel. Den kommer i många utföranden, långärmad, som linne, i olika material och med mörkblå eller svarta ränder beroende på var man tjänstgjort. Fast även civila kan köpa sig telnjasjkor, och de som inte har någon sådan verkar ha tagit på sig något randigt vad som helst som sympatiåtgärd.

Och jag förvånas åter över Ryssland. Dels för att de har så sjukt många högtider (alla har sin egen verkar det som), dels för att just flottans dag är något som får hela stan att gå man ur huse (typ), dels för att jag än en gång lätt misstroget inser hur mycket ryssar älskar technika och allt militärt, och dels för jag måste göra ett avsteg från mina försök att nyansera bilden av Ryssland som ett land som badar i alkhol. Jösses, maken till fylleslag har jag sällan skådat.

D:s mamma bjuder pÃ¥ förmiddagen med mig pÃ¥ en bÃ¥ttur tillsammans med veteraner frÃ¥n flottan. Hon har jobbat i mÃ¥nga Ã¥r pÃ¥ skeppsbyggnadsinstitutet, och det är en av hennes bekanta som arrangerar. ”Halva stan, kanske mer, har antingen tjänstgjort i flottan eller jobbar med nÃ¥got som har med flottan att göra” kommenterar hon den enorma mängden människor pÃ¥ stan. I det hörn där ”vÃ¥r” grupp med tidigare flottister och anhöriga samlas är det gott om medelÃ¥lders män i randiga tröjor. Klockan är 12 pÃ¥ förmiddagen och de är redan rejält onyktra. ”Tebe ne strasjno?” (ung. Du är inte rädd?) frÃ¥gar hon mig. Och hade inte hon varit med, D:s mamma är en rejäl och bestämd kvinna, sÃ¥ hade jag nog tyckt det hela var lite skrämmande… ”Ikväll kommer det vara en sÃ¥dan ‘guljanka’ att det är bäst att hÃ¥lla sig borta frÃ¥n stan” fortsätter hon. (Guljat’ är möjligvis ryskans mest mÃ¥ngtydiga verb. Det betyder egentligen promenera, men i det här sammanhanget kan det bäst översättas med fylleslag.)

Efter bÃ¥tturen kommer M & D in pÃ¥ stan, vi deltar ganska stillsamt i den ‘narodnoe guljanie’ som pÃ¥gÃ¥r, promenerar omkring och tittar pÃ¥ fulla sjömän som badar i fontänerna och pÃ¥ krigsfartygen som dagen till ära ligger ankrade i Neva. D är ju ocksÃ¥ skeppsbyggare, och han fotograferar alla bÃ¥tarna ordentligt. Sen gÃ¥r vi och äter och skÃ¥lar för flottan, och de berättar för mig om alla helgdagar som komma skall.

Den tysk-ryska vänskapen

Under vÃ¥rt besök hos Obelisk plockar deras kommendör fram  sin digitalkamera och bläddrar fram bilder pÃ¥ en välbevarad tysk soldat de hittat. Han var tvÃ¥ meter lÃ¥ng, guldtänder och en fin klocka. ”Vanlig mening!” säger kommendören och flipprar mellan fotona ”Sen la vi honom här i pÃ¥sen och slängde” avslutar han och visar sista bilden pÃ¥ en typ konsumkasse där man kan se lite ben sticka upp. ”Vad gör ni med tyskarna?” frÃ¥gar han S. ”Lämnar över” svarar han lite paff och jag ser förmodligen helt förfärad ut medan Obelisks kommendör fortsätter prata om att de av princip inte tar hand om nÃ¥gra tyskar.

Sovjetiska ben utan påse

PÃ¥ kvällen när vi är tillbaka i vÃ¥rt läger Ã¥terberättar S episoden och när han avslutat med ”och sÃ¥ slängde de dem” blir det en kort sekunds tystnad innan det bryter ut ett bullrande gapskratt kring bordet och kommendören utbrister ”pravilno!” (helt rätt!).  Men dylik jargong, det är ocksÃ¥ en hel del snack om ”fascister” hit och dit, är ganska lÃ¥ngt ifrÃ¥n det faktiskt agerandet. Visserligen stoppar även Ingrija upphittade tyskar i typ konsumkassar – precis som de sovjetiska soldaterna – men de slängs inte utan lämnas över till den tyska organisation som ansvarar för krigsgravar.

Under en rekognoseringstur i vad som bäst kan beskrivas som en ”djungel”, snÃ¥rigt och svÃ¥rtillgängligt, hade S och jag nÃ¥gra dagar tidigare hittat benen frÃ¥n en tysk soldat som lÃ¥g pÃ¥ ytan, delvis framgrävda men inte omhändertagna. Eftersom det redan var sent pÃ¥ kvällen och vi hade sällskap av en miljard extra aggressiva mygg tog inte vi heller hand om dem. Men efterÃ¥t tjatar M pÃ¥ S att visa var det är nÃ¥gonstans: ”Jag stÃ¥r inte ut med att mänskliga kvarlevor ligger sÃ¥där pÃ¥ ytan” framhärdar han.

Det är även tyskar som är orsaken till att vi befinner oss just pÃ¥ Rosjtja Kruglaja, som inte minst pÃ¥ grund av den enorma myggtillgÃ¥ngen inte är det lämpligaste stället för en sommarvakt. Men Ingrija har lovat att hÃ¥lla en guidning av slagfälten för en grupp tyska ungdomar frÃ¥n Volksbund Deutsche Kriegsgräberfürsorge. Dagen för deras besök visar sig vara en stekhet, och det är trötta, svettiga och rödbrända tyskar som uppenbarar sig i vÃ¥rt läger. Och törstiga, tillräckligt törstiga för att trots lite misstänksamma blickar dricka den ljumma kisel (en tjock, krämliknande bärdryck) som förutom (sÃ¥klart!) te är det vi har att bjuda pÃ¥ i dryckesväg. Innan tyskarna ger sig av delar deras ledare, som visar sig vara exilryss, ut nyckelband med sloganen ”Arbeit für den Frieden” och pins med ryska och tyska flaggan som ska pÃ¥minna om den mellanfolkliga vänskapen.

Efter minnesvakten kommer S och jag att prata om vÃ¥rt besök hos Obelisk. Han meddelar att han inte tror pÃ¥ att de faktiskt kastar tyskarna. ”Äsch, det var bara som han sa. De lämnar över dem precis som alla andra.” Förmodligen ville han testa oss tror S, med berättelsen om guldtänderna och den fina klockan. Skulle vi höra oss för närmre om var de hade kastat honom? Det är nämligen sÃ¥ att för de ”svarta”, de som gräver utan tillstÃ¥nd, utgör tyskarna den främsta lockelsen. Troféfaktorn hos tyskarna är klart högre, som jämfört med de sovjetiska soldaterna hade de mer och finare saker. Fast tillägger S, den poiskovik som inte vill hitta tyskar finns inte: ”du sÃ¥g ju hur nöjd kommendören, den största ryska patriot jag känner, var när han hittade en tysk i vÃ¥ras”. SÃ¥ berättar han en episod frÃ¥n förra sommarens minnesvakt. Han hade hittat en sovjetisk soldat och tre tyskar. De var i princip hela (ett fullständigt skelett är tungt!) och han kunde inte bära hem allihop själv utan lämnade kvar tyskarna tills vidare. Men när han kommer tillbaka för att hämta benen är de borta. Det visar sig att det är smÃ¥killarna i Obelisk som släpat hem tyskarna. ”Och vad jag vet sÃ¥ begravde de dem ordentligt” avslutar han.

Komma över vägen?

Varje gÃ¥ng jag försöker korsa Prospekt Statjek  pÃ¥ ”mitt” övergÃ¥ngsställe – 6 filer, inget trafikljus – dyker en lÃ¥t frÃ¥n min barndom upp i bakhuvudet: ”Hur ska jag göra för att komma över vägen?” (James & Karin Djurens brevlÃ¥da 1976) Visserligen har jag inte blivit stÃ¥ende i flera veckor, men bilarna de bara kör förbi. Svaret pÃ¥ min outtalade frÃ¥ga fick jag dock redan förra Ã¥ret, en medelÃ¥lders man sÃ¥g mig stÃ¥ där och tveka och steg fram. ”Devusjka” sa han, ”du kan inte bara stÃ¥ där, dÃ¥ kommer du aldrig över vägen. Det är bara att gÃ¥. De stannar. Jag är själv chaufför, jag vet.” Och sÃ¥ klev han dödsföraktande ut i gatan där bilarna mycket riktigt stannade.

På Prospekt Statjek finns det naturligtvis inte rävar och kaniner och små smådjur (förutom en och annan katt), och definitivt ingen älg. Och ärligt talat är det inte så värst mycket mercedecar med släp heller, men lador och volgor och marsjrutkor och trådbussar och suvar och en hel del annat. Så om det skulle ta och växa lite träd mitt i vägen så hade man kanske känt sig lite tryggare när man måste vänta på att kunna ta sig över andra halvan.

Och såklart var det om en helt annan väg James och Karin sjöng. För visserligen har jag ju inte själv sett hur det såg ut på Prospekt Statjek 1976, jag hade ju faktiskt strängt tagit ännu inte sett något alls av världen då, men på alla bilder från sovjettiden brukar det vara högst sparsamt med trafik så på tiden då det begav sig så var det kanske inte så svårt att komma över vägen ändå.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=9BIoDvrceEE&hl=sv_SE&fs=1]

Publicerat i SPB | Märkt

Konsistenta svar

Vi är djupt inne i andra halvan av juli. Jag är själv lite osäker pÃ¥ om jag har semester eller inte, men har i alla fall varit pÃ¥ tvÃ¥ dagars utflykt till Tallinn. Eftersom jag har rysk byrÃ¥kratnojja kände jag en djup lättnad när kvinnan i gränsposteringen inte tittade alltför misstänksamt pÃ¥ mitt numera lätt skrynkliga pappersvisum och utan att brÃ¥ka släppte in mig tillbaka i Ryssland. Annars skyller jag helt den lÃ¥ga uppdateringsfrekvensen pÃ¥ ryssvärmen. Jag kan inte tänka när den omgivande temperaturen är sÃ¥dan att man svettas när man sitter stilla i skuggan. Om man dessutom har sin internettillgÃ¥ng i en lägenhet som mest liknar en bastu sÃ¥, ja… Kompis A konstaterade häromdagen att en vinter som som var som en karikatyr pÃ¥ vinter följdes av en sommar som är som en karikatyr pÃ¥ sommar och vi funderade pÃ¥ hurdan hösten kan tänkas bli.

Men dagens ord frÃ¥n Oxford Language Dictionaries är лес – skog, vilket jag tar som ett tecken pÃ¥ att jag bör dela med mig med nÃ¥gra fler av mina skogsupplevelser. Det kommer, men just nu mÃ¥ste jag roa mig med den stora högen enkäter med fritextsvar skrivna med mer eller mindre svÃ¥rläst rysk handstil som jag fÃ¥tt lämpade till mig av kommendören för Ingrija, som är docent i historia pÃ¥ stadsuniversitetet. Enkäterna är egentligen en kursutvärdering, som han brukar lägga till lite andra frÃ¥gor till. SÃ¥ om nÃ¥gon undrar vilka högtider SPBGU:s studenter brukar fira mm kan ni inom kort vända er till mig… FrÃ¥n andra delar av enkäten kan man ocksÃ¥ hitta ett och annat festligt, vad sägs om den här fantastiska studentlogiken:

Ungefärlig översättning: "Fråga 4: Hur ofta har du varit på föreläsningarna? Svar: Inte alls. Fråga 5: Hur har föreläsningarna varit? svar: intressanta Fråga 6: Lärde du dig något nytt på föreläsningarna? svar: ja"

Publicerat i SPB | Märkt

I brist på plåtmage

Något av det första jag ser när jag kommer fram till lägret är dunkar med brunt vatten. Det är vårt dricksvatten visar det sig, det kommer direkt från Svartån som flyter förbi inte så långt från lägerplatsen. Det skrämmer mig lite, det ska erkännas. Färgen kommer sig av torv, och vattnet i ån som rinner med ganska bra fart är rent säger de alla. Kommendören insisterar dock på att vattnet ska kokas innan det dricks, men stora delar av Ingrijas medlemmar ignorerar detta och tar sig en slurk direkt ur dunken. Och jag tänker för vilken gång i ordningen fascinerat att ryssar verkligen har magar av stål. Det har inte jag, och mycket riktigt blir jag efter några dagar magsjuk. Fast jag vet inte om det ska skyllas på svartåns vatten. Kommendören beslutar sig för att det är dåligt diskad disk som ligger bakom, Grisja (som diskade) föreslår att jag nog fått i mig myggmedel av misstag. Själv skyller jag på den ryska avslappnade inställningen till livsmedelshygien. Det var nu 30 grader varmt, ibland mer, hela tiden. Överblivna middagsrester fick stå framme solen, värmdes på till kvällsmat, fick stå framme en dag till och värmdes på igen.

Men, inser jag när de goda rÃ¥den haglar över mig när jag blivit sjuk, kanske är det inte sÃ¥ att ryssar har plÃ¥tmage ändÃ¥. Med tanke pÃ¥ den erfarenhet av matförgiftning och tips pÃ¥ huskurer som ska bota detta som tycks omge mig är det kanske snarare sÃ¥ att man har en avslappnad inställning inte bara till livsmedelshygien utan även till de konsekvenser brist pÃ¥ sÃ¥dan kan ha. ”Äsch, det är bara en vanlig matförgiftning” som en bekant viftade bort frÃ¥gan om hälsotillstÃ¥ndet tidigare i vÃ¥ras.

Barn på slagfälten

Jag har blivit ganska van vid Ryssland vid det här laget. ”Vad förvÃ¥nar dig?” brukar nya bekantskaper frÃ¥ga, och jag har oftast svÃ¥rt att komma pÃ¥ nÃ¥got svar och säger att inget förvÃ¥nar mig längre. Men det är inte sant. DÃ¥ och dÃ¥ händer det nÃ¥got som fÃ¥r mig att inse att Ryssland faktiskt är en helt främmande värld som ligger betydligt längre bort än de ca 70 mil som jag geografiskt befinner mig frÃ¥n Stockholm.

Delar av sökförbandet Obelisk framför sitt läger

En sÃ¥dan insikt kom när jag under minnesvaktens sista dag skickades iväg tillsammans med S för att bekanta mig med sökförbandet Obelisk som är för skolbarn. (Om sökförband och minnesvakter har jag tidigare skrivit om här, här, här och här.) Obelisk hade rest sitt läger precis bredvid minnesmärket pÃ¥ Sinjavinohöjderna, de stÃ¥r alltid där eftersom det är nära till dricksvatten (finns en källa pÃ¥ andra sidan minnesmärket). Obelisk är ett tvÃ¥delat förband, som har en del i vitryssland och en del i St Petersburg och de har alltid läger tillsammans. Kommendören som är iklädd vitsvartrandigt linne och sovjetisk armémössa pratar med en märklig sydrysk accent (mnóha!) om den vitrysk-ryska förbrödringen. PÃ¥ tal om att vänja sig sÃ¥ tittar medlemmarna i obelisk pÃ¥ behörigt avstÃ¥nd storögt pÃ¥ den konstiga svenska som uppenbarat sig i deras läger, smutsig och myggbiten (hade ju vid det laget tillbringat tio dagar pÃ¥ mossen) och vars märkliga ryska de inte riktigt förstör. S som reagerade ungefär likadant när jag första gÃ¥ngen träffade honom för snart ett Ã¥r sedan – vi hade setts rätt mÃ¥nga gÃ¥nger innan han ens vÃ¥gade tilltala mig – var dock nu sedan länge van och ”översatte” mellan mig och Obelisk. (Fast nÃ¥got av en sevärdhet är man allt fortfarande även i Ingrija. När S:s kompisar senare pÃ¥ kvällen kommer pÃ¥ besök i vÃ¥rt läger pekar han stolt ut mig som ”vÃ¥r äkta svenska”.)

Men det var ju kulturkrocken jag skulle berätta om. När vi kommer fram till lägret tycks det mig som hela gänget sitter och röker. S försäkrar mig att det bara var de vuxna som rökte men jag är helt säker på att det var en och annan finnig tonåring med cigarett där också. De försöker även bjuda oss på vodka och jag sänder en tacksam tanke till S när han lyckas avstyra det hela. Jo, Obelisk är alltså en ungdomsorganisation. Medlemmarna är från klass 5 till 11, dvs ca 11 till 17 år. Man kan väl säga att de har patriotisk uppfostran som sitt syfte. Visst finns det en del likheter med den scoutrörelse jag varit med i, lägerliv, frisk luft och kamratskap. Fast sökförbandsläger är längre, hårdare, mindre ombonade än min barndoms scoutläger. Och Obelisk tar helst inte in flickor som medlemmar. Tänk er vidare en svensk familj som skickar i väg sin 12 åring på läger, vad tror ni de tycker är en lämplig sysselsättning för honom då? Gissningsvis inte leta efter mänskliga kvarlevor och hantera skarp ammunition.

En av de minsta killarna hade hittat en medaljong, som hedersbetygelse blev han nu tilltalad med bÃ¥de för- och fadersnamn istället för smeknamn och hade fÃ¥tt en burk sgusjtjonka i belöning (bara en konstaterar S sedan, i Ingrija fÃ¥r man ju fem!) Efter att vi blivit bjudna pÃ¥ soppa följer vi med nÃ¥gra av dem och tittar pÃ¥ lite när de gräver. S bekantar sig med Pasja, som är student frÃ¥n Vitryssland och med som ledare, och de utbyter gräverfarenheter och Pasja frÃ¥gar nyfiket och avundsjukt om hur det är att gräva pÃ¥ Rosjtja kruglaja. ”Synd att vi Ã¥ker i morgon, annars kunde du kommit och grävt med oss” säger S.

När vi gÃ¥r därifrÃ¥n fyller vi pÃ¥ vÃ¥ra vattenflaskor i källan och sätter oss pÃ¥ en bänk pÃ¥ minnesmärket för att samla krafter inför 6 km tillbaka till vÃ¥rt läger i hettan. Jag försöker utan nÃ¥gon riktig framgÃ¥ng förklara för S som knappt varit utanför Ryssland att Sverige är en helt annan värld. Plötsligt hör vi en rejäl smäll frÃ¥n det hÃ¥ll där tonÃ¥ringarna gräver nÃ¥got hundratal meter bort. Och de hade ju plockat fram bÃ¥de det ena och det andra i ammunitions- och granatväg. Jag vill gÃ¥ tillbaka och se sÃ¥ att inget hänt men S säger ”Äsch, om det är nÃ¥got sÃ¥ kommer de springade”. Men ingen kommer springande sÃ¥ vi beger oss i väg mot Rosjtja kruglaja och myggen.

Tillbaka i civilisationen

Ryssvärme. Jag kan allt om den nu när jag sitter i mitt vidöppna fönster och tittar ut över ett fortfarande bullrigt och vältrafikerat Prospekt Statjek och väntar på att det ska bli tillräckligt svalt för att det ska kunna gå att sova. Det är nästan mörkt, de vita nätterna är snart över. Det har varit över 30 grader i 11 dagar i följd nu om jag räknar rätt. De flesta av dessa har jag tillbringat på Sinjavinohöjdernas sanka marker tillsammans med hetta, mygg, en smärre matförgiftning och en rejäl förkylning. Det är inte riktigt så illa som det låter. Nu är jag tillbaka i civilisationen, med internet, utan varmvatten. Rapport från mossen kommer.