Пух, пух, пух!

Det vita dammet lägger sig Ã¥ter över St Petersburg, trots att det tydligen pÃ¥gÃ¥tt intensiva ansträngningar de senaste Ã¥ren för att göra sig av med popplarna. ”Förut var hela innegÃ¥rden full av popplar” berättar mamma L, dÃ¥ kunde man inte ha fönstren öppna i juni utan att hela golvet bliv vitt av poppeldun. Men de har huggit ner dem och nu är det bara syrener och björkar vad jag kan se. Det är tydligen vanligt att man är allergisk mot poppeldun, och när det täpper igen minst lilla öppning i en bil är det en rejäl brandfara. Lösningen pÃ¥ poppelproblemet har alltsÃ¥ varit att hugga ner popplarna och ersätta dem med nÃ¥got annat. Men även om popplarna blivit färre är luften full av vita partiklar som yr omkring, och pÃ¥ gatorna ligger dunet i drivor. Пух – puch – heter det pÃ¥ ryska. Det är ett ord som lÃ¥ter väldigt festligt, u uttalas som o och ch är som ch i choklad, jag tycker man hör hur det flyger omkring och пух, пух, пух lÃ¥ter det i mitt huvud när jag traskar omkring i dunet och förbereder mig för att lämna St Petersburg för fosterlandet ett litet tag.

Publicerat i SPB | Märkt

Klockan elva på morgonen

Tjugoandra juni 1941, klockan fyra pÃ¥ morgonen sÃ¥ inleddes operation Barbarossa, Tyskland anföll Sovjetunionen och fyra Ã¥rs ohyggliga fasor skulle följa. Klockslaget och tidpunken har gett namn till en av de mest kända ryska krigssÃ¥ngerna frÃ¥n 1941. (Lyssna pÃ¥ Двадцать второго июня, ровно в 4 часa.) Över hela Ryssland (och inte minst i Vitryssland) hÃ¥lls det minnesceremonier och den 22 juni har sedan 1996 det officiella namnet minnes- och sorgedagen. Under denna dag fokuseras det pÃ¥ krigets fasor, pÃ¥ lidandet och döden som följde. Segerdagen beskrivs ju ofta som ”glädje med tÃ¥rar i ögonen”, den 22 juni är bara tÃ¥rar (och en vanlig arbetsdag, sÃ¥ det finns inte ens den ursäkten att fira nÃ¥got).

Ett kyrkligt inslag i blomsterprocessionen

Även om krig startas i gryningen, så kan man ju hålla minnesceremonier på lite mer bekväma tider. Och är man morgontrött och ska åka ända ut till Piskarovkyrkogården som ligger i metrolöst land i de norra förorterna är man tacksam över att stadsstyret i Petersburg tycker att kl 11 är ett lämpligt klockslag för en morgonceremoni. (På andra ställen, som Brest, hölls dock ceremonier klockan fyra.) På Piskarovkyrkogården, där det inte finns någon kyrka, vilar många av belägringens offer, där är runt en halv miljon (!) människor begravda i massgravar märkta med årtal och hammaren och skäran för civila eller en stjärna för soldater.

Den 22 juni 1941 var, om man får tro de jag intervjuat, en solig och varm dag då ingen ännu kunde föreställa sig vad som skulle komma. Den 22 juni 2010 är en regnig och kall dag, men jag hoppas framtiden är ljusare. När jag kommer till Piskarovkyrkogården strax före elva är det fullt med folk som är på väg att ställa upp sig för avtågande, nästan alla har röda nejlikor i händerna. Jag ställer mig lite vid sidan av och ser plötsligt hur alla fotografer och filmare dras som flugor till en sockerbit – mellan dem skymtar jag en bekant frisyr. Det är guvernör Valentina Matvienko som dykt upp och hälsar på lite veteraner på väg fram till första ledet.

Från tonåringarnas position

Så beger sig processionen långsamt iväg. Varje sektion leds av ett stort tjusigt blomsterarrangemang buret av män i skinande uniformer med höga benlyft. Jag blir stoppad av en polis och hänvisad åt sidan. Förstår inte riktigt varför, men jag håller det för klokast att inte diskutera med ryska poliser, särskilt inte när man (som vanligt) glömt pass och visum hemma och inte vill bli avslöjad som utlänning. Och jag ser processionen bra från den hänvisade platsen, hör hur musiken som ständigt strömmar ur kyrkogårdens högtalarna byts mot metronomens tickande, hur en orkester framme vid statyn stämmer upp i ryska nationalsången och så går första sektionen fram med sina blommor. När processionen efter ca en halvtimme tågat förbi – blomsterarrangemangen tycks blir mindre, uniformerna enklare och benlyften lägre för varje sektion – säger polisen att jag får lov att ansluta mig till dess svans och jag smiter in bland tonåringarna som håller hus där och skäms lite över att jag inte har några egna nejlikor. (Jag tycker allt Matvienko tittar lite anklagande på mig när vi går förbi hedersgästerna.) Och så är det det, inga tal, inget mer. Bara en tyst procession och väldigt mycket blommor.

Rysk profylax

Häromdagen dök den här lappen upp bredvid ytterdörren. Den berättar att pÃ¥ grund av ”profylaktiskt renovering” sÃ¥ kommer varmvattnet vara avstängt frÃ¥n kl 10.00 21/6 till 5/7. Dvs tvÃ¥ veckor utan varmvatten. ”Förr brukade det vara tvÃ¥ mÃ¥nader” sa mamma L och tyckte nog att det trots allt skedde framsteg, och hos hennes syster i förorten Kuptjino är vattnet avstängt en hel mÃ¥nad. Detta är inget speciellt för Petersburg utan är ett allryskt fenomen: över hela landet stängs varmvattnet av nÃ¥gra veckor varje sommar för förebyggande Ã¥tgärder. Alla jag talar med hyser stora tvivel om att nÃ¥got överhuvudtaget görs, men till den varmvattenlösa tillvaron är det bara att anpassa sig. Tidningen Ogonjok publicerade för nÃ¥got nummer sedan en undersökning om hur folk tvättar sig under profylaxen: den största andelen, 45%, tar till gamla hederliga metoder och värmer vatten pÃ¥ spisen, 20% gÃ¥r in för seriös problemlösning och skaffar egen varmvattenberedare (däribland familjen jag bor hos – hurra!), 6% använder vattenavstängningen till att stärka släkt- och familjeband och beger sig hem till nÃ¥gon annan för att tvätta sig – och passar pÃ¥ att umgÃ¥s, 3% gör ett besök pÃ¥ en offentlig banja (bastu) och slutligen sÃ¥ tar 9% helt enkelt en kall dusch.

Böckernas väktare

Jag fick en ny kompis idag, katten Musia. Hon är medarbetare pÃ¥ Majakovskijbiblioteket och ska se till att inga möss kommer och hotar boksamlingen. Till övrigas stora förvÃ¥ning gick hon och la sig i mitt knä ”hon brukar hÃ¥lla sig pÃ¥ golvet” och jag hör för mitt inre australiensiske James som muttrar ”bloody Swedish”. Han är nämligen helt övertygad om att det är nÃ¥got med svenska sprÃ¥ket som fullständigt förhäxar katter och gör dem tillgivna mot främlingar pÃ¥ ett sätt som de aldrig brukar vara. Och tydligen fungerar det även pÃ¥ ryska katter.

Alla bibliotek har katter fick jag förklarat för mig. (Och arkiv, och universitet och Eremitaget.) Det har sina goda sidor det här landet tycker den icke-allergiske kattvännen och försöker föreställa sig ett svenskt bibliotek med sådana medarbetare.

Toffelhjältar II

Ju förr desto bättre sägs det ju. Jag har därför i god tid innan disputationen börjat skissa pÃ¥ ett s.k. postdoc-projekt. Ett bra sÃ¥dant ska tydligen inte baseras pÃ¥ avhandlingen, men bör ha en röd trÃ¥d till sÃ¥dant du gjort tidigare. Jag kan därför stolt presentera arbetstiteln ”Innetofflornas semiotik” (eller Semiotika tapotjek för vi är naturligtvis kvar i Ryssland). Jag är medveten om att det kanske lÃ¥ter lite tamt i jämförelse med ”förrän den sista soldaten är begraven” men jag försäkrar er om att detta är en problemställning som dagligen berör miljontals människor. (Trogna läsare har ju sett innetofflor dyka upp lite här och var tidigare.) Jag har sÃ¥ledes redan ett visst empiriskt material och kan formulera nÃ¥gra hypoteser och preliminära tolkningar.

Tápotjki är en central del av varje ryskt ordförråd. Jag skulle ranka det på ungefär plats 5 över viktiga ryska ord att lära sig. (Efter da, njet, spasibo och mozjno). Att traska runt i strumplästen är fullständigt otänkbart. Min första ryska värdinna gav mig ett par innetofflor i present på kvinnodagen 8 mars.  Då hade jag gått barfota i över en månad, och till på köpet avböjt de erbjudna lånetofflorna! Hon tyckte det såg förfärligt ut. Åtgärdstofflorna var gjorda av blå imitationssammet med broderat blomstermönster och fluffigt uss längs kanten.

Gäster mÃ¥ste absolut erbjudas tofflor. ”Se sÃ¥ flickor, jag har gästtofflor till alla” säger T.G. när vi kommer för att höra henne berätta om belägringen och plockar fram det ena paret tofflor i olika storlekar och utföranden efter det andra tills hon hittat tofflor som till belÃ¥tenhet passar oss alla tre. Mina nuvarande värdar upptäckte med viss förfäran att de bara hade ett par mycket varma skinntofflor Ã¥t mig när jag kom. (Det gäller alltsÃ¥ att ha minst tvÃ¥ par: för sommar- och vinterbruk.) Än värre var det dock att jag ibland glömde ta pÃ¥ mig nämnda tofflor: ”Du kan fÃ¥ stickor i fötterna!”

Tofflorna är inte bara viktiga hemma. Varje ryss med självaktning har ett par plast/gummitofflor som man kan ta med till gymmet eller badhuset. M & D tittade uppgivet på mig när jag gång på gång glömde att ta med tofflorna och trippade mellan vattenpölarna i simhallens foajé. Vid bassängkanten stod sedan tofflorna prydligt uppradade och väntade på att dess ägare skulle ta sig upp ur vattnet.

Ett par lägertofflor. Den tidigare namnmärkningen är ersatt av på högtofflan "levyj" (vänster) och på vänstertofflan "pravyj" (höger).

Detta sagt, sÃ¥ borde jag ha varit förberedd. Men det var istället med stor förvÃ¥ning som jag noterade att medlemmarna i sökförbandet Ingrija allihop hade med sig innetofflor ut i skogen! Tofflorna var av den typ som även kan medtas till badhus, fast en aning smutsigare än genomsnittet, och användes under fritiden i lägret. Efter en dags sökarbete var det första som stod pÃ¥ agendan att byta stövlar eller kängor mot tofflor, kanske byta blöta kläder mot nÃ¥got torrt och sedan tvätta händerna. Jag insÃ¥g att det bara var att anpassa sig, och skaffade ett par blÃ¥ plasttofflor. De visade sig vara av exakt samma typ som A:s, vilket hon med förtjusning noterade och försökte övertala sina kamrater att hon hade exklusiva svenska tofflor innan jag lyckades förstöra allt genom att avslöja att jag köpt mina av en gatuförsäljare pÃ¥ Sennaja plosjtjad för 100 rubel…

Men jag lovade ju några preliminära tolkningar: tofflor är inte bara objekt med en praktisk innebörd, något som kan hålla dina fötter rena, torra och fria från stickor. Tofflorna hjälper till att skilja kultur från natur, främmande från bekant och borta från hemma. De är objekt med en transformativ kraft, med hjälp av dem tar du rummet i besittning och förvandlar det till ditt. Att leta fram tofflor till gästerna är en viktigt ritual som genom vilken du kan känna dig välkommen och som hemma.

Jo, och sÃ¥ finns det ju potential för internationella jämförelser ocksÃ¥! Hur mÃ¥nga av frÃ¥gorna pÃ¥ Magdalena Ribbings etikettspalt handlar inte om inneskor?! Om ohyfsade gäster som tar med sig inneskor med klack som förstör parkettgolv, eller är ännu drulligare och gÃ¥r barfota till kostymen, eller oh hemska tanke, pÃ¥ amerikanskt manér gÃ¥r in med ytterskorna pÃ¥? Jag kan vidare tänka mig ett samarbete med min kollega som samlar in material till en studie om uddastrumpor, och vi ska inte glömma tvärvetenskapen: en medicintidskrift publicerade för nÃ¥gra Ã¥r sedan en revolutionerande studie om teskedar som försvinner frÃ¥n personalrummet…

Bara vanligt vatten III

Dagens utgÃ¥va av St Petersburg times ger mig nytt vatten pÃ¥ min vatten-skepsis-kvarn. City’s Rivers Top Pollution Rankings basunerar den ut idag, och jag anser därmed att värdinna L:s uttalande om Nevas renhet härmed är vederlagt, och undrar om det var sÃ¥ klokt att lÃ¥ta mig övertalas att vattnet som de tar med frÃ¥n datjan är fullständigt drickbart… Fast det är möjligt att hon har helt rätt i sin cynism att vattnet pÃ¥ flaska bara är bluff och bÃ¥g. Puh, länder där man kan dricka kranvattnet har sina fördelar ändÃ¥.

Publicerat i SPB | Märkt

Framtidens fabriker?

I går kväll besökte jag projektet ТКАЧИ som ligger i en nedlagd fabrik i de södra utkanterna av St Petersburgs centrum. ТКАЧИ har underrubriken kreativnoe prostranstvo som i Sverige säkerligen hade översatts till creative space. Projektet ligger i ett gammalt bommulsspinneri och jag var där för att lyssna på föredraget Framtidens fabriker. Vi fick först höra om internationella  konstcentrum i gamla industrilokaler som Spinnerei i Leipzig, Kunst-Werke i Berlin eller Tate modern i London. Sedan begav vi oss till Ryssland och kulturprojekt i före detta fabriker i Moskva, St Petersburg, Perm och Jekaterinburg. Godisfabriken Röd oktober i Moskva var landets första postindustriella konsthärbärge, men här kan man fundera på vad som egentligen är post: choklad under namnet Röd oktober finns fortfarande till salu överallt, medan utställningsprojektet verkar vara nedlagt.

I S:t Petersburg är det mest framgÃ¥ngsrika projektet förmodligen Этажи som är inrymt pÃ¥ 5 vÃ¥ningar i ett fd bageri (pÃ¥ ryska chlebozavod – bokstavligen brödfabrik – vilket ger en lite mer industriell känsla…) pÃ¥ Ligovskij prospekt, ett stenkast frÃ¥n min första ryska värdinna. Fast när jag bodde där hade inte Этажи öppnat. Där finns utställningslokaler, kafé, vinbar och aktiviteter som kuratorskola, och  konsthantverksmarknader. Till sist fick vi höra om den plats vi befann oss pÃ¥. ТКАЧИ är ett nytt projekt, just nu pÃ¥gÃ¥r en videoutställning men det är meningen att lokalerna ska fyllas med allt möjligt.

Den slitna lokalen är fylld av unga, välklädda och trendiga människor. Alla fryser, för den nedlagda fabriken har ingen uppvärmning och det är en ovanligt kylig junikväll. ”Jag antar att mÃ¥nga av er har varit där” säger föredragshÃ¥llaren om Tate modern. ”Har du?” viskar kompisen bredvid och ser imponerad ut när jag nickar. För mÃ¥nga av mina ryska bekanta är en resa till London nÃ¥got man bara kan drömma om. Men publiken hade passat in pÃ¥ vilket som helst av de ställen hon pratar om. Postindustrialismen är en internationell estetik: Loft wine bar högst upp i projektet Этажи hade likaväl kunnat ligga i Stockholm, Berlin eller New York. (Om det inte vore för den fina utsikten över de petersburgska hustaken förstÃ¥s.)

Krasnaja znamja. Monumentet framför fabriken berättar att här bildades 1923 Petrograds första pionjäravdelning.

Men vad passar väl bättre i en gammal fabrik än ett konstverk om fabriksarbetare? Så för att fortsätta industriarvstemat begav jag mig idag till fd trikåfabriken Krasnoe Znamja – röda fanan – för att se videoinstallationen La Fabrique av Tania Mouraud. Jag är tvungen att gå runt kvarteret två gånger innan jag hittar ingången till utställningslokalen. Den enorma installationen, som ändå bara upptar en liten del av lokalen, visar arbetare i Indiens textilindustri som utför monotona arbetsuppgifter under öronbedövande oväsen. Om Norrköpingsbekanta Sound machine (också det ett verk av fransk konstnär på temat textilindustri) hade varit på den här volymen den helt klart gjort ett annat intryck. Det är mycket effektivt, och jag börjar tro lite på konsten som politisk kommentar ändå. Men jag är helt ensam på utställningen, och jag har en misstanke om att ett några år gammalt franskt konstverk i en fallfärdig rysk fabrik inte har så stor genomslagskraft.

PÃ¥ artillerimuseet

En gång för länge sedan, närmre bestämt 1 mars 2005, så var jag på artillerimuseet i St Petersburg. Jag pluggade på Herzenuniversitetet, och exkursionen var en del av det militärpatriotiska program som skulle förbereda oss (dvs studenterna på fakulteten för ryska som främmande språk) inför 60-årsjubileet av andra världskrigets slut. Jag minns det exakta datumet eftersom det var en sådan där riktigt gnistrande fin vinterdag. Soligt men rejält kallt. Stod i solen på gården framför museet och njöt av vädret, men våra ryska lärare rynkande på näsan och fnös åt vintern – det var ju första mars, vårens första dag!

Lärarna, de följde oss – fyra svenskar och jag vet inte hur många kineser – till entrén och försvann sedan snabbt från platsen. Vår guide var en sträng medelålders dam som pekade på utställningsföremålen med en käpp medan hon snabbt och uttryckslöst berättade om dem på ryska. Jag har fortfarande problem med att förstå ryska guider, och på den tiden var det bara inte möjligt. De andra svenskarna förstod ännu mindre, och vi tröttnade snabbt på guidningen och gled i väg från gruppen och tittade planlöst på sal upp och sal ned fyllda med allehanda vapen. De något mer väluppfostrade kineserna genomled dock lydigt guidningen ända till slutet. Jag lovade mig själv dyrt och heligt att aldrig mer gå dit. Men, man ska ju som bekant aldrig säga aldrig.

Fem Ã¥r senare har plötsligt allehanda krigsattiraljer blir betydligt mer spännande när man sett dem halvt sönderrostade i en mosse, och jag har dessutom ett antal nya bekanta som med bravur tagit över stafettpinnen frÃ¥n Herzenuniversitetet vad gäller min militärpatriotiska fostran. SÃ¥ när det konstaterats att min kännedom om artillerimuseet, enligt Ingrijas medlemmar det bästa museet i S:t Petersburg (en av dem jobbar till och med där), var bristfällig sÃ¥ föreslogs det att vi skulle gÃ¥ dit. Och jag tänkte ”varför inte?” och tackade ja.

Fast när inbjudaren sa att vi skulle träffas klockan 11 för att hinna se allting innan museet stängde (klockan 5) var det väldigt nära att jag ändrade mig. 6 timmar artilleri? Jag hade dessutom redan under minnesvakten märkt att den här i vanliga fall tystlÃ¥tna grabben kan prata i all evighet om militärhistoria…

När vi kom till biljettkassan blev jag som vanligt när man går på museum med ryssar beordrad att hålla tyst. Det är nämligen (stor) skillnad på priset för ryssländska medborgare och utlänningar, så det gäller att försöka smuggla in sina gäster till det lägre priset. Jag insåg att det var betydligt lättare att intressera sig för föremålen när det var någon som bara för dig, i normal samtalston och takt, förklarade vad det var för något och när vi gick genom första salen där det fanns märkliga medeltida krigsmaskiner och troféer från stora nordiska kriget med Karl XII:s monogram tänkte jag att det här var ju inte så farligt.

Men artillerimuseet är verkligen enormt, och vi tittade noggrannt pÃ¥ allting. Det fortsatte genom seklerna med vapenteknologins utveckling, jag fick skillnaden mellan alla gevär förklarad för mig i lite större detalj än jag kanske skulle önska, kunde beskÃ¥da Katiusjas ”stalinorgelns” evolution, gick igenom en minnesutställning tillägnad AK47:ans skapare Kalasjnikovs 90-Ã¥rsdag där man kunde beskÃ¥da ca 100 olika varianter av detta vapen… Och nÃ¥gonstans efter andra världskriget sÃ¥ slutade liksom hjärnan att ta emot mer militärhistorisk information, fötterna värkte och lite mat hade inte varit fel heller. Vi lämnade museet samtidigt som man kunde höra frÃ¥n Peterpaulsfästningen att klockan slog fem.

Slutomdöme: Det var förvisso betydligt intressantare den här gången, men nu tänker jag verkligen inte gå till artillerimuseet någon mer gång!

Dagens ord

Jag prennumerar på Oxford Language Dictionaries Online: Russian Word of The Day. Klockan 10.06 svensk tid dimper det ner ett mail med dagens ryska ord. För det mesta kan jag redan orden, så det är snarare en daglig påminnelse om att inte glömma språkstudierna än ett bra verktyg för att lära sig nya ord. Dagens ord är лето (léto) – sommar. Det är ju första juni, och utanför fönstret skiner solen och det är faktiskt sommarvarmt igen, så glad sommar på er allihop!

Publicerat i SPB | Märkt