Kallblodigt släkte

Det finns en rysk apotekskedja som heter 36,6. Deras logotype kan beskådas på den fantastiskt välkomponerade bilden här intill. Det tog mig ett bra tag innan jag insåg att den vita klutten i mitten skulle föreställa ett kommatecken och jag kunde inte alls förstå vad antalet dagar på ett skottår hade med ett apotek att göra. Det var innan jag insåg att ryssar är ett kallblodigt släkte – de anser nämligen att den normala kroppstemperaturen är 36,6 grader. Jag vet inte om de faktiskt har kallare blod här i öst, eller om det handlar om olika mätstrategier eller vad det är frågan om. Jag vet inte heller exakt vilken temperatur jag har just nu, men det är helt klart mer än 36,6.

Publicerat i SPB | Märkt

Life in plastic III

”Tänk, förr gick det inte att köpa sÃ¥dana här” säger min värdinna L och hÃ¥ller upp plastpÃ¥sen som hon sedan stoppar ner resten av osten i. ”Vad hade ni dÃ¥, papperspÃ¥sar?” undrar hennes dotter. L nickar och lägger till ”om man fick en plastpÃ¥se i affären, t.ex. om man köpte en kyckling sÃ¥ tvättade och tvättade vi den och använde tills den föll i bitar. Och sÃ¥nna där stora ska vi ju bara inte tala om” säger hon med en blick pÃ¥ pÃ¥sen som stÃ¥r pÃ¥ köksgolvet.

Jag lyssnar fascinerad och tycker mig plötsligt ha fÃ¥tt förklaringen till den ryska besattheten av plastpÃ¥sar som jag dÃ¥ och dÃ¥ funderar över. Som jag tidigare bekänt, sÃ¥ har jag de senaste Ã¥ren börjat fundera pÃ¥ plastens plats i mitt liv, men om du inte själv stoppar dina varor i en plastpÃ¥se i mataffären här sÃ¥ kan du ge dig pÃ¥ att kassörskan gör det. Även schampoflaskor och dylikt. I andra affärer möts ett ”tack det behövs ingen pÃ¥se” fullständigt oförstÃ¥ende. Och man kan fortfarande se tanter som stÃ¥r och säljer Ã¥teranvända stora rejäla plastpÃ¥sar. Jag har en stark misstanke om att det dröjer innan den indiska ”say NO to plastic bags” kampanjen kommer hit.

Rodentia Rockenrollus!

I går var jag punkmatiné! Det var den finska gruppen Jytäjyrsijät, eller som det heter på latin Rodentia Rockenrollus, som förvandlat sig till det ryska Рок-грызуны med hjälp av sångerskan Galja Tjikis. Jag var där med min lätt finnofierade vän A och hennes 2-åriga son. Jytäjyrsijät riktar nämligen in sig på en ung publik med låtar om tarzan, läggdags och hur man ska få mamma att köpa godis. Och de närvarande barnen var entusiastiska, hoppade, dansade och sjöng med. Nyss nämnda 2-åring tittade storögt och fascinerat på allt som pågick. Och undertecknad var imponerad, framförallt av Galja Tjikis, hennes ordinarie band Chikiss ska det absolut lyssnas på. Närvarande var även ett tv-team från NTV så nu väntar vi spänt på inslagets sändning.

Update: inslaget hittat! Av någon anledning går det inte att lägga upp videon här men man kan kolla på NTV:s hemsida. Jag skymtar förbi litegrann på något ställe medan A med son förekommer mer rikligt.

Och så var jag tvungen att lägga upp den fina affischen också!

Standardlösningar

I god tid innan avtalad tid gÃ¥r vi runt bland 70-tals husen och letar efter det i vilket kvinnan vi ska intervjua bor. PÃ¥ nummer 36 verkar finnas hur mÃ¥nga gigantiska hus som helst, vi ska till korpus 7.  Jag kan inte lÃ¥ta bli att tänka pÃ¥ den Sovjetiska filmen Ödets ironi. I denna förväxlingskomedi frÃ¥n 1975 spelar BrezjnevÃ¥rens uniforma arkitektur en viktig roll. Huvudpersonen lyckas nämligen med konststycket att, kraftigt berusad, av misstag hamna i Leningrad, där han uppger sin adress för taxichauffören och blir körd till en likadan gata med likadana hus som hans i Moskva. Husen har standardlÃ¥s och hans nyckel passar i lägenhetsdörren. Till och med planlösning och möbler är sÃ¥ pass lika att han gÃ¥r in och lägger sig utan att märka skillnaden. Sen kommer dock lägenhetsinnehavaren hem och hon är naturligtvis inte alltför förtjust i att det ligger en främmande man i hennes säng…

Och husen var faktiskt förfabricerade, man ser hur de ser ut att vara ihopsatta av moduler, det fanns standardlås och över hela fd Sovjetunionen fanns det en uppsättning med gatunamn som användes överallt. Så i all sin otrolighet har intrigen trovärdighet. Och filmen, den visas på rysk tv varje nyår, det är nämligen på nyårsafton som det hela utspelar sig.

Fast till skillnad från filmen så är vi fullständigt nyktra, vi befinner oss i rätt stad och hittar rätt hus och rätt lägenhet utan några större äventyr. I den lilla lägenheten trugar T. G. som ju är en äkta rysk tant i oss smörgåsar och pirogbitar och kakor så att vi sedan kan rulla därifrån. Och så berättar hon om sina erfarenheter från belägringen, men det är en helt annan historia.

Publicerat i SPB | Märkt

Med fruktkött

Någon gång när jag var liten såg jag ett program där de berättade att man kunde dricka björksav. Jag tyckte det lät hemskt spännande och försökte övertyga pappa om att vi skulle ut och tappa någon björk på sav. Men det blev aldrig av.

Så gissa min förtjusning när denna barndomsdröm gick i uppfyllelse på Sinjavinohöjderna! I lägret tappades en björk på sav ner i en stor kruka, och även om jag var lite lite besviken över att det typ inte smakar någonting så var jag ändå exalterad över äntligen få smaka. Och under en grävexpedition en solig dag, när kvasen tagit slut och sällskapet ville ha något att dricka så gjordes denna annordning. Du behöver en savande björk, ett sjtjup (värjliknande spett med ihåligt handtag, denna detalj är för detta ändamål viktig) en tom kvasflaska och ett gummiband. Och eftersom det råkade vara mitt sjtjup så kunde jag inte fortsätta leta efter soldater utan var tvungen att sitta där vid björken i solen och titta på vitsipporna och lyssna på fåglarna medan saven långsamt sipprade ner i flaskan.

Det är väl passande att det var just i Ryssland som jag äntligen fick dricka björksav. Björken är ju något av en nationalsymbol, och i alla fall i den här delen av landet tycks det vara det vanligaste trädslaget. Björksav stöter man på lite här och var även i staden, det finns t.ex. flera vodkasorter med denna tillsats. Och på mitt favoritställe Teremok kan man dricka björksav till pannkakorna, jag gissar att det är en säsongsvara eftersom de framhåller att den inte innehåller konserveringsmedel. På flaska har saven fått lite tillsatser av socker, citron och vatten. Smaken är fortfarande minst sagt mild och drycken inte särskilt söt, gott och uppfriskande!

Björksav heter på ryska berjozovyj sok där förledet betyder björk (fast adjektiv) och sok kan betyda saft, sav eller juice. Vi kan alltså ha apelsinovyj sok appelsinjuice eller jablotjnyj sok äppeljuice osv. Det skämtades därför mer än en gång om berjozovyj sok s mjakotju – med fruktkött.

Kondenserad mjölk åt folket

På läger med sökförbandet får man ju lära sig ett och annat, inte bara om ben och skillnaden på sovjetiska och tyska patroner, utan till exempel om vår vän sgusjtjonkans mångsidighet. Sgusjtjonka är (väldigt) söt kondenserad mjölk på konservburk, och produkten i sig är inte en ny bekantskap. Men jag har tidigare i princip bara haft sgusjtjonka på pannkakor, men oj oj, vår vän sgusjtjonkan har ju fler användningsområden än så.

Sgusjtjonka är nÃ¥got av basen i sökförbandlägrets hushÃ¥llning. Varm choklad? Kokande vatten, kakao och sÃ¥ i med en burk sgusjtjonka eller tvÃ¥. Risgrynsgröt? Koka ris och tillsätt en burk sgusjtjonka. Inget pÃ¥lägg? häll pÃ¥ lite sgusjtjonka, eller kanske ännu hellre varjonka (samma produkt kokt till nÃ¥got kolaliknande) pÃ¥ brödet. Kanske lite te med sgusjtjonka? Smakar förvÃ¥nansvärt likt det som serverades pÃ¥ Döels studenthem i Delhi. Dessert? Varför inte blanda sgusjtjonka med kakao och äta som det är eller bre pÃ¥ skorpor.  Den som hittar en medaljong fÃ¥r en skämtsam ”nagrad” – fem burkar sgusjtjonka i belöning. Och har du fÃ¥tt det kan du ju äta direkt ur burken med sked om du vill. ”Ryssar älskar sgusjtjonka” säger Sasja och räcker över en tesked och burken med resterna som inte Ã¥kt i grytan med den varma chokladen.

Fast inte alla. Vovka avslöjar sista dagen att han inte tycker om sgusjtjonka och därför alltid ger bort sina burkar om han hittar en medaljong. Kommendören tittar chockad pÃ¥ honom. ”Det visste jag inte” säger han, ”visste ni?” vänder han sig till kamraterna som stÃ¥r bredvid. Jo, de nickar och ser lite skyldiga ut och jag har en misstanke om vilka som brukar smaska i sig den sgusjtjonka Vovka inte vill ha.

Gamla svenska marker

Eftersom min syster med flera försäkrade mig om att det var ok att iaktta både ryska och svenska helgdagar, så gjorde jag på kristihim en avstickare till Viborg. Efter två timmar på en avlagd östgötatrafikenbuss kunde jag så beskåda den gamla svenska fästningen, statyn av Torgils Knutsson, den slitna men fina stadskärnan och njuta av det fantastiska vårvädret. Med sitt strategiska läge mellan S:t Petersburg och Helsingfors borde Viborg ha en enorm turistpotential, och visst hörde man en hel del finska på gatorna. Men det finns inte ens en turistbyrå, och alla turister har ju inte samma svaghet för öststatsförfall som jag så en upprustning skulle kanske kunna vara på plats. Fast jag önskar halvt att de låter bli.

Publicerat i SPB | Märkt

Så många ben

På eftermiddagen den 5 maj är jag med och lägger kvarlevorna från de soldater som Ingrija hittat i kistor vid monumentet på Sinjavinohöjderna. Dagen efter ska de begravas. Träkistorna är överdragna med vinrött tyg och de som identifieras får egna kistor medan resten läggs så många som får plats i samma. Ställföreträdande kommendör Alexander är inte helt nöjd med detta och säger att enligt internationella överenskommelser ska alla få sin egen kista. Men det finns nog helt enkelt inte plats för det – för 285 kistor skulle man behöva en enorm grop. Och jag tänker att jag inte ens kan komma på en bra översättning av bratskaja mogila, bokstavligen brödragrav, på svenska. Massgrav låter för brutalt.

Jag har aldrig sett så många ben och försöker låta bli att visa för mina mer härdade kamrater att det gör mig gråtfärdig och lätt illamående. Ett femtiotal meter bakom oss mullrar grävskopan som gräver gropen inför morgondagens begravning. Plötsligt riktas all uppmärksamhet dit: de har hittat ben i gropen! Vi kikar ner när grävskopan stannar och spadar kommer fram för att försiktigt gräva fram kvarlevorna som dykt upp i den blivande graven. Totalt sju soldater var det får jag höra senare.

Efter att vi har lagt ner benen i kistor går jag runt och tittar på tidigare års gravar. På fotona på de soldater, de få, vars namn kunnat hittats och för vilka de anhöriga har rest egna minnesplacketter. En av dem liknar farfar litegrann. De var födda samma år också, 1918. Men medan farfar var i trygghet i neutrala Sverige och hann bli nästan 83 år dog den här mannen 1941 för Leningrad där någonstans i skogarna eller mossarna på Sinjavinohöjderna. Jag är så tacksam för att mina mor- och farföräldrar aldrig behövde uppleva det deras generationskamrater i Sovjetunionen upplevde. Och så känner jag en enorm tacksamhet mot alla de som ligger där på minnesmärket, och mot de som ännu inte begravts där. Det var inte för min skull de gjorde sina uppoffringar, men jag tillhör de verkliga vinnarna. Och för varken första eller sista gången funderar jag på om det finns något sådant som historisk skuld, och hur man i så fall kan betala av den. Jag vänder mig om och ser kistorna med alla ben. Så går jag bort till de andra, vi packar ihop resterna av påsarna och så går vi tillbaka till lägret.

Min soldat heter Ljosja

På eftermiddagen den 2 maj 2010 står jag i en grop på ett fält inte så långt från vägen mellan Kirovsk och Mga ungefär 5 mil öster om S:t Petersburg. Jag har tillbringat större delen av dagen i gropen. Jag har grävt den själv, och ur den har jag, under stränga förhållningsorder om att vara försiktig, plockat fram den ena granaten efter den andra. De må ha närmre 70 år på nacken, men det kan fortfarande vara farligt. Utspridda på fältet står stora delar av sökförbandet Ingrija, de flesta av dem i sina egna gropar men en del går runt med ett sjtjup – värjliknande spett – och känner på marken. Med spettet kan man känna om man stöter mot järn, men det gör man nog inte på fältet för resterna av kriget ligger ganska djupt. Istället är de ute efter att känna hur marken känns. Är den lös kan det löna sig att börja gräva. Så gjorde jag på förmiddagen, och jag tog också ledning av två gropar ur vilka det plockats fram en hel del och tänkte att det går nog en skyttegrav där emellan. Och mycket riktigt.

PÃ¥ min ena sida har Vovka gjort samma slutledning, men med större tur än mig. Han hittar nämligen inte granater, utan det vi är här för: ben. Han är pÃ¥ gott humör och pratar konstant i sin grop, dÃ¥ och dÃ¥ lämnar jag över nÃ¥got märkligt föremÃ¥l jag hittar för att han ska berätta vad det är. Störst förtjusning möter en rund dosa, han rengör den och ser pÃ¥skriften ”Gel” vilket han glatt springer i väg för att visa kommendören. Han har varit med i Ingrija i fem Ã¥r och har stor vana av sökarbete, det var nog länge sedan Ã¥synen av mänskliga kvarlevor slutade oroa honom. Jag är inte riktigt där än.

NÃ¥gra meter längre bort pÃ¥ fältet var jag dagen innan med och grävde fram en soldat som var ovanligt hel. Vi försökte ta bort all jord sÃ¥ man kunde se hur han lÃ¥g raklÃ¥ng i gropen. Han blev en av höjdpunkterna i den Ã¥rliga exkursionen pÃ¥ slagfälten som Ingrija ordnar varje första maj. ”Det kan vara nÃ¥gon av er farfar eller farfarsfar” säger kommendören till studenterna pÃ¥ exkursionen när de tittar ner i gropen. Det är inte ofta man hittar en sÃ¥ fin soldat, kommendören är nöjd och Aleksej, upphittaren, stolt. ÄndÃ¥ finns det viss besvikelse: soldaten är alldeles ”naken”, han hade bälte och stövlar och ingenting mer. Inget gevär, ingen medaljong som kan användas för att identifiera honom. Det förvÃ¥nar dem förvisso inte, tydligen brukar det vara sÃ¥ pÃ¥ fältet. I skogen och mossarna är det dock större chans att soldaterna har nÃ¥got som kan användas för att identifiera dem.

SÃ¥ hör jag plötsligt Vovka frÃ¥n gropen bredvid: ”Min soldat heter Ljosja, bekanta er!” Poznakomites! ropar han till sina kamrater i förbandet, och sÃ¥ visar han mig och Asia som stÃ¥r närmast sitt fynd. Ett skedskaft pÃ¥ vilket nÃ¥gon ristat in Леша Ljosja. Asia gnuggar pÃ¥ skeden och ser att det är inristat Ljosja pÃ¥ bÃ¥da sidorna. Det är Ljosja i kvadrat konstaterar de, kanske hette de bÃ¥da Ljosja föreslÃ¥r Vovka, det är nämligen ben frÃ¥n minst tvÃ¥ soldater i gropen. Kunde han inte skrivit efternamnet pÃ¥ andra sidan mumlar Asia, dÃ¥ hade det kanske kunnat gÃ¥ att hitta honom. För hur mÃ¥nga Ljosjor fanns det inte pÃ¥ slagfälten? (bara i Ingrija finns det för övrigt minst fem). Ett smeknamn räcker inte lÃ¥ngt. SÃ¥ börjar solen sjunka, kommendören samlar i hop granaterna i en gömma, polisen ska ringas dit för att ta hand om dem. Vovka lägger de upphittade benen i pÃ¥sar, de ska tvättas och gÃ¥s igenom för att se hur mÃ¥nga soldater det egentligen är, och sÃ¥ beger vi oss tillbaka mot lägret.

För en värld utan krig

Jubileet är över. Regnmolnen ligger tunga över S:t Petersburg, på stan är det ovanligt tyst och lugnt. Skylten på Nevskilj prospekt som varnar för granatbeskjutning är även i år täckt av ett berg av blommor. Ryssland har firat 65-årsjubileet av segern i stora fosterländska kriget. Om detta rapporterar även svenska medier, se t.ex. DN. Och det var inte bara på Röda torget det paraderats, över hela landet hölls parader. På Palatstorget i S:t Petersburg hölls en som säkerligen även den var maffig. Jag såg den inte, vis av förra årets erfarenhet då vi gick och gick för att kunna få en glimt av paraden tänkte jag att den går nog att se i efterhand på nätet, och tackade istället  ja till att åka och hälsa på Baba Olja.

Baba Olja är D:s (som jag bodde hos förra Ã¥ret) farmor. Baba Olja är 86 Ã¥r, hon har tunt hÃ¥r och inte sÃ¥ mÃ¥nga tänder kvar och bor i en chrusjtjovka i Petersburgs utkanter. Hon bodde i Leningrad under hela belägringen och arbetade pÃ¥ Varsjavskij vokzal ”v svjazi” – med kommunikation. För sina insatser fick hon medaljen för Leningrads försvar. Hon är kort sagt en av alla de hjältar som Ryssland hyllar denna dag.

I sitt rum har hon dukat upp den sedvanliga ryska festmaten: sallader, kaviarsmörgÃ¥sar och söt champagne. Hon visar mig gratulationskorten hon fÃ¥tt frÃ¥n president Medvedev, frÃ¥n S:t Petersburgs borgmästare Matvienko och frÃ¥n barnen pÃ¥ en skola som hon besökt innan segerdagen. M och D slÃ¥r pÃ¥ tv:n sÃ¥ att jag ska fÃ¥ se lite av paraden i Moskva. Sändningen stÃ¥r pÃ¥ medan vi äter, och dÃ¥ och dÃ¥ kommenterar nÃ¥gon det som pÃ¥gÃ¥r pÃ¥ tv-skärmen. När paraden är över ser vi Dmitrij Chvorostovskij sjunga sÃ¥nger om kriget, ”han gör det bäst av alla” tycker de och sjunger med i sÃ¥ngerna de kan.

SÃ¥ säger de Ã¥t Baba Olja att ta pÃ¥ sig sin jacka med medaljerna. Vi ska gÃ¥ till det närbelägna minnesmärket och lägga ner blommor. D har sprungit iväg till marknaden för att köpa nejlikor, det fanns inga röda kvar säger han lite ursäktande när han kommer tillbaka med en bunt rosa inrullade i tidningspapper. Vid minnesmärket har redan mÃ¥nga lagt ner blommor. Vi fÃ¥r nÃ¥gra blommor var, lägger dem försiktigt vid obelisken och ställer sedan upp oss sÃ¥ att D:s pappa kan fotografera oss alla. SÃ¥ kommer plötsligt en lite flicka fram och ger Baba Olja tre rosa nejlikor. ”Spasibo vam” (tack sÃ¥ mycket) säger hon blygt och Baba Olja tar glad och rörd emot blommorna och berättar för de vuxna i flickans sällskap att hon arbetade hela belägringen. Vi hinner inte lÃ¥ngt ifrÃ¥n minnesmärket innan det hela upprepas, en lite äldre flicka och en kvinna i 40-Ã¥rsÃ¥ldern ger Baba Olja vita nejlikor och tackar henne sÃ¥ mycket. Hon berättar även för dem om sina krigserfarenheter. De önskar henne hälsa och lÃ¥ngt liv – ”vi behöver er”. SÃ¥ kommer en äldre man, ocksÃ¥ han med mÃ¥nga medaljer, och ansluter till sällskapet. Han berättar att han var med ända till Berlin. Vi blir stÃ¥ende en lÃ¥ng stund innan nÃ¥gon föreslÃ¥r att vi alla ska fotograferas tillsammans ”som ett minne”. Det gör vi, och sÃ¥ gÃ¥r vi sakta hemÃ¥t och Baba Olja hÃ¥ller i sina nejlikor och är sÃ¥ glad över uppmärksamheten. I lägenheten väntar den enorma tÃ¥rtan som D:s pappa har köpt och varken han eller Baba Olja vill acceptera mina försäkringar att jag faktiskt är alldeles proppmätt efter den första stora biten tÃ¥rta och inte behöver en till.

Och paraden? Visst går det att se den på nätet om man vill och orkar.