Hjärtat värms av kål

Jag har skrivit om dill, jag har skrivit om pannkakor, jag skrev alldeles nyss om nors. Men jag har märkligt nog inte skrivit särskilt mycket  om kÃ¥l. Jag tror att det ryska hjärtat värms av kÃ¥l, det bankar tryggt inlindat av dess bland ungefär som en kÃ¥ldolm. Det finns ett ryskt ordsprÃ¥k som lyder ”sjtji i kasja, pisjtja nasja” (kÃ¥lsoppa och gröt, det är vÃ¥r föda). Det är ganska talande för det ryska köket. Gröt kan nog fÃ¥ ett eget inlägg sÃ¥smÃ¥ningom, sÃ¥ lÃ¥t oss hÃ¥lla oss till kÃ¥len sÃ¥ länge.  Grönsaker stÃ¥r inte för en enorm andel av näringsintaget här, och jag tror att vitkÃ¥l numera är min främsta källa till vitaminer. VitkÃ¥l kan alltsÃ¥ förtäras som sjtji (detta ord ser ju förfärligt märkligt ut pÃ¥ svenska, en liten sprÃ¥klig utvikning finns här.) Förutom till soppa sÃ¥ kan kÃ¥len stekas och användas som fyllning i piroger eller pannkakor (ofta tillsammans med ägg), användas till kÃ¥ldolmar, den kan syras eller användas färsk i sallader. Det är ingen hejd pÃ¥ vÃ¥r vän kÃ¥lens mÃ¥ngsidighet. KÃ¥l heter kapusta pÃ¥ ryska förresten, det var naturligtvis ett av de första matorden jag lärde mig.

Det finns en bild från belägringen av Leningrad som jag tycker väldigt mycket om. Jag kan inte hitta just den, men den kan mycket väl vara tagen vid samma tillfälle som den här bredvid. Den föreställer två unga kvinnor i kålfältet framför isakskatedralen sensommaren 1942. Det finns en glädje och hoppfullhet i bilden som man sällan ser i bilder från belägringen, och jag tycker den förmedlar hur människor faktiskt levde genom drygt två år i den belägrade staden. För trots allt det fruktansvärda under belägringen, trots svält, granatbeskutning, köld och en miljon döda så gick livet på något sätt vidare.

Jag sitter om dagarna och läser intervjuer med människor som bodde i den belägrade staden gjorda av centret för muntlig historia på Europeiska universitetet. Och en av dessa fick mig att tänka på kvinnorna i kålfältet framför isakskatedralen. Den intervjuade, som var tolv år när kriget började, framhåller på flera ställen att han tycker att det fokuseras för mycket på tre värsta månaderna av belägringen vintern 1941-42. Trots de fruktansvärda förhållandena, säger han, så fortsatte människor att vara människor. Det fanns glädje och värme även under belägringen. Han liknar det vid en blomma som tar sig igenom asfalten. Han berättar att han började skriva dagbok när belägringen började, den slutade han med sommaren 1942. Och det var inte bara för att hans anteckningsbok då tog slut, utan för att livet i den belägrade staden då redan hade blivit det vanliga livet. Och jag ser framför mig kvinnorna som står där så glada i den till kålfält förvandlade parken. Vitkål tänker jag, det är inte att förakta. Kanske dags för lite sjtji?

Norsen är här!

När jag kom upp ur metron i eftermiddags tyckte jag mig känna en lätt doft av gurka. Och mycket riktigt, när jag såg mig omkring fick jag syn på en dam som stod och sålde fisk alldeles i närheten. Norsen, denna märkliga gurkluktande fisk, har alltså kommit! Ett vårtecken så gott som något. Nors, eller korjusjka, är ett av få djur vars ryska namn jag lärde mig före det svenska – Norsivalen i Mariestad hörde jag talas om först senare. Men det blir lite feststämning här också, korjusjka är alla (nåja) peterburgares favorit, en kär vårtradition och när nu gurklukten lägger sig över staden misstänker jag att panerad helstekt småfisk snart kommer att serveras även i ett hem nära mig.

Ofestlig födelsedag

Min värdinna L berättade roat i morse att hennes mamma tidigare på morgonen ringt för att gratulera på Lenins födelsedag. Mitt möte med damen i fråga förra veckan får mig att misstänka att hon inte är riktigt tillräknelig. Inte bara för att hon då pratade varmt om sina Stalinporträtt i hallen, utan snarare för att hennes dotters och dotterdotters reaktion får mig att misstänka att de inte finns.

Trots att det varit en del snack om denna födelsedag, Lenin skulle fyllt 140 så det är ju något slags jubileum, hade jag helt hunnit glömma den igen. Men efter att jag suttit igenom ett lååångt antropologiseminarium med lätt nervösa doktorander som pratade väldigt snabbt på ryska om tiondegivande i en protestantisk församling och djur i ryska folksagor så tänkte jag att en liten tur tvärs över Neva för att hälsa på den restaurerade Lenin kanske skulle pigga upp.

När jag närmade mig Lenintorget framför stationen var det första jag fick syn pÃ¥ en väldig mängd poliser. Jag som har lätt polisnoja insÃ¥g plötsligt att jag glömt pass och registrering hemma men försökte stärka mig med mina vänners ”tröstande” ord om att polisen bara brukar stanna unga män och folk med kaukasiskt utseende och navigerade mig framgÃ¥ngsrikt genom polismassan fram till statyn där det stod en handfull kommunister med röda flaggor. Strax efter mig kom en man i kostym med en tjusig bukett som han presenterade världsproletariatets ledare med. Den söndersprängda rocken föreföll mig fackmannamässigt lagad och jag tröttnade ganska snabbt pÃ¥ kommunisterna och Ã¥kte hem.

Väl hemma kunde jag dock läsa att jag missat en konfrontation då aktivister från Molodaja gvardija tidigare under dagen försökt störa födelsedagsfesten. Riktigt festligt verkar de förresten ha haft det kommunisterna, förutom att lägga blommor till statyn firade de med te ur pluntor med Leninsporträtt och åt suchariki (typ skorpor). Det var tydligen så Vladimir Ilitj själv firade sin födelsedag under kriget. Men inte såg jag varken te eller skorpor där vid statyn, de var kanske slut.

Lenins födelsedag var inte sÃ¥ värst festlig ens pÃ¥ sovjettiden. Den firades nämligen med en subbotnik – en dags ofrivilligt frivilligarbete när man sopade gator och gÃ¥rdar och grejade. Den infaller ju lämpligt för en vÃ¥rstädning. Och traditionen är inte helt borta. PÃ¥ grinden in till vÃ¥r gÃ¥rd sitter en lapp om en subbotnik pÃ¥ lördag. Jag undrade om L visste vem som organiserade: ”Kanske gÃ¥rdskarlarna tycker att de behöver lite hjälp?” föreslog hon.

Publicerat i SPB | Märkt

Snart smäller det!

Vi börjar närmas oss den stora 65-årsdagen. Den av Nazitysklands fullständiga kapitulation alltså. I slutet av nyhetsprogrammet Vremja på kanal 1 räknars det varje dag ner under vinjetten Vremja pobedy (ung. segertiden) som berättar om de viktigaste händelserna varje dag under krigets slutfas. I dag var det 1399 dagen av kriget. Stormningen av Berlin inleddes denna dag, som dessutom råkar vara Hitlers födelsedag. (Här vet alla av någon anledning när det är Hitlers födelsedag. Jag vet inte om det är ett utslag av kalenderbiteri eller om det beror på deras galna nynazister som brukar fira denna dag.) För varje ny händelse återupprepar berättaren dagens datum innan vi kommer till finalen: “20 april 1945. Till vår seger återstod 19 dagar”. Lokaltidningen fontanka.ru har en liknande serie, men med fokus på Leningrad där man var i full färd att förbereda sig för livet efter kriget – och för Lenins födelsedag 22 april. Fontanka.ru tycker förresten att det är 18 dagar kvar till segern och inte 19. Välj själv vem du vill hålla med.

Veteraner börjar fylla nyhetssändningar och tidningar. Hyllorna på den stora bokhandeln Dom Knigi dignar av vykort med segerdagsmotiv. Varenda museum med krigsanknytning har skolklass efter skolklass på besök. Staden börjar så smått dekoreras med affischer som gör reklar för jubileumskonserter och banér med motiv som knyter an till 1945. I går såg jag den tjusiga jubileumsmålade bussen som kan ses härintill. Och så var det paradrepetition på Palatstorget, soldaterna gick i välordnade fyrkanter med raka benlyft. Paraden 9 maj ska bli något alldeles extra är det utlovat, även om den såklart inte kommer vara lika maffig som den i Moskva. Till den i Moskva har det dessutom bjudits in utländska deltagare får jag höra. Och Vremja pobedy berättar inte bara om Östfronten. Det känns som Ryssland tagit ytterligare kliv mot den internationalisering av krigsminnet som Andreas Langenohl skrivit om.

Kort sagt: uppladdningen pågår för fullt! T-minus 19 (eller 18) dagar!

Bara vanligt vatten II

Som jag berättat tidigare, har varje hem här sitt eget system för vattenhantering eftersom kranvattnet är högst odrickbart. Fast mamma L i huhÃ¥llet där jag inkvarterat mig hävdar bestämt att egentligen är vattnet inte sÃ¥ dÃ¥ligt, det kommer frÃ¥n Neva som är ren, men rören är gamla och dÃ¥liga sÃ¥ det blir smutsigt pÃ¥ vägen. Det sistnämnda tvivlar jag inte pÃ¥, men i min värld ryms ”Neva” och ”ren” knappt i samma mening, men vad vet jag…

Nå, oavsett om vi skyller på Neva eller rören så har också denna familj sitt vattensystem. Först finns det en liten blå filtergrej som man ska sätta på kranen och så häller man upp vatten i en speciell tillbringare, där får det stå innan det hälls i vattenkokaren. Det heta vattnet hälls sedan i en modern variant av samovar: en gigantisk elektrisk termos.  Från denna tar man sedan vatten till sitt te. Kokt vatten kan också hällas i en annan speciell tillbringare som står bredvid jättetermosen. Detta vatten kan man dricka. Inte för att någon gör det, en äkta ryss släcker ju inte törsten med något annat än te.

Publicerat i SPB | Märkt

Barnsligt kul

Ända sedan någon påpekade att ОМОН – den ryssländska specialpolisstyrkan – blir HOMO baklänges måste jag kväva en fnissning varje gång jag hamnar bakom en bred omon-rygg. De är nästan alltid breda, det är nämligen stadiga bitar omon-killarna. (Fast idag såg jag en tjej i omon-uniform, det har jag nog aldrig gjort innan.) Dessutom har de ljusblå uniformer, och ljusblå, goluboj, är rysk slang för homosexuella. Det är lite barnsligt jag vet, men det slutar liksom inte att vara skoj. Eftersom det finns mycket homofobi i Ryssland och omon satts in bland annat mot just homosexuella tycker jag också att det finns någon slags djupare symbolik i detta. Och så blir ju de stora stygga omon-poliserna lite mindre läskiga om man kan skratta åt dem, även om det bara är i smyg.

Publicerat i SPB | Märkt

Samma krig

Jag är egentligen inte nÃ¥got stort fan av krigsfilmer, men det blir ändÃ¥ att man ser en och annan. Inte minst eftersom det nästan alltid är krig i rysk film som Amanda skriver. Och när man skriver en avhandling om Ryssland och andra världskriget sÃ¥ känner man en viss press att se just ryska krigsfilmer… SÃ¥ idag gick jag och sÃ¥g Odna vojna, Ett krig eller kanske bör titeln snarare översättas Samma krig. För det är en ovanlig krigsfilm, fast den handlar om samma krig som de andra. (Ja, inte alla de andra förstÃ¥s. Det finns ju dessvärre mÃ¥nga andra krig att göra filmer om.)

Odna vojna utspelar sig på en liten nordlig ö 8–9 maj 1945. Filmen inleds med att en NKVD-officer kommer till ön på vilken det finns 5 förvisade kvinnor, deras barn och kaptenen som är deras fångvaktare. Deras brott: barnen har tyska fäder. Det är en ganska stillsam historia – inga häftiga explosioner, inte mycket blod, inte mycket action. Men det är ändå på många sätt en grym historia. Den utspelar sig under krigets sista dagar, men segern är inte dess triumfatoriska slutpunkt. Kvinnorna firar segern och drömmer om att få återvända hem, men samtidigt vet de att det som väntade den som klassats som förrädare med stor säkerhet var läger i Sibirien. För väldigt många tog eländet inte slut 9 maj 1945.

Filmen gick upp på biograferna i förra veckan och har knappast varit någon publikmagnet. Jag var alldeles alldeles ensam i biosalen. Synd, för det är en historia som sällan berättas och en film väl värd att se.

Granne med Raskolnikov

PÃ¥ väg frÃ¥n metron en dag i förra veckan upptäckte jag att jag bor granne med Raskolnikov. Det vill säga om jag hade varit här ca 150 Ã¥r tidigare och Raskolnikov inte hade varit en fiktiv figur sÃ¥ hade jag bott granne med Raskolnikov. Hur som helst, jag bor inte mer än 100 m frÃ¥n plaketten som säger ”i det här huset bodde Raskolnikov” som ni kan se pÃ¥ bilden här intill.

När jag började läsa ryska, det börjar bli ett tag sen nu, så hade jag någon slags föreställning om att målet med mina studier skulle vara att läsa Brott och straff i original. Nu när jag bor i Dostojevskijland är det kanske dags att ta tag i den där gamla ambition. Så länge har jag värmt upp med A Vengeful Longing, del två i R.N. Morris deckarserie om kommissarie Porfirij Petrovitj, mannen som ledde undersökningen av Raskolnikovs mord.

Och idag slog jag till med en liten Dostojevskijvandring, den finns bekvämt beskriven i min Rough Guide to St Petersburg. Jag började med att gÃ¥ längs med Gribojedovkanalen och kollade in huset där pantlÃ¥nerskan ska ha bott, fortsatte vid vattnet tills trenighetskatedralens nyrestaurerade blÃ¥ kupoler syntes (kyrkan brann för nÃ¥gra Ã¥r sedan). I denna ska Dostojevskij tydligen gift sig. SÃ¥ fortsatte jag pÃ¥ omvägar till Sennaja plosjtjad – Hötorget. PÃ¥ Dostojevskijs tid antar jag att man kunde köpa hö här, och en hel del annat. Det var en plats som dominarades av prostitution, fattigdom och billiga nöjen: ”embodying squalour, vice and degradation” som guideboken uttrycker det. Här fanns polisstationen, sÃ¥ Hötorget är en central plats även i Morris svit. Torget gjordes om rejält pÃ¥ 1930-talet, bland annat revs kyrkan för att ge plats för en metrostation. ”It retains a whiff of its disreputable past” konstaterar guiden vidare. Jag vet inte det jag, men det är fortfarande full kommers här.

Mellan Hötorget och lägenheten jag bor i finns så Sonja Marmeladovas boning, liksom Raskolnikovs – för båda dessa finns två alternativa förslag på vilken uppgång det kan ha varit. Och runt hörnet från Raskolnikovs plakett finns stället som Dostojevskij bodde på medan han skrev Brott och straff. Så jag traskade runt där och försökte föreställa mig hur Sonjas hus kan ha sett ut bakom alla byggnadställningar som nu täckte fasaden, och hur gatorna var utan bilar. Gissade att de som då flanerade på gatorna var sämre klädda än de som traskade omkring nu. Och försökte låta bli att tänka på hur det måste ha luktat. Och sen tröttnade jag på att tänka på Brott och straff och gick och köpte mig ett par skor.

Publicerat i SPB | Märkt

Hur många bilar får det plats i en stad?

En bekant berättade häromdagen att han börjat röka förfärligt mycket pÃ¥ sistone. Han har fÃ¥tt ett nytt jobb som kräver mycket bilkörning, och att konstant ge sig ut i den galna petersburgska trafiken kräver täta rökpauser för att lugna nerverna. ”Men förhoppningsvis vänjer jag mig inom nÃ¥gra veckor och kan dra ned pÃ¥ rökningen igen” avslutar han. Själv vidhÃ¥ller jag att det ska gälla livet innan jag överväger att sätta mig bakom ratten här; när allt kommer omkring sÃ¥ känns ändÃ¥ metron som ett tryggt och förtroendeingivande transportmedel.

Publicerat i SPB | Märkt

Lenin återvänder

Lenin är tillbaka framför Finlandsstation. I går natt återbördades den restaurerade statyn, som ju fick ett stort hål sprängt där bak för ett år sedan. Arbetet på statyn kommer att fortsätta i några dagar fram till tisdag, så att den kan återinvigas till 140-årsdagen av Lenins födelse 22 april. Bilder från statyuppställningen kan man se hos St Petersburg times och fler med ett mer utförligt reportage (på ryska) hos fontanka.ru Så nu kan Lenin åter stå på torget och stolt peka ut för världen var han köpt sin rock!

Publicerat i SPB | Märkt