Don’t mention the gnome

När folk i Ryssland frågar vad min man gör, brukar jag svara att han är tjinovnik. Fast bara när han inte hör, tjinovnik är nämligen en yrkesbeteckning som får byråkrat att låta romantiskt i jämförelse. Blickarna man får tillbaka brukar vara minst sagt frågande, vilket jag tycker är oförklarligt festligt, men jag har lovat att ge honom en lite mer glamorös (och rättvis) yrkesbeteckning i framtiden. Statstjänstemannen är en vanlig figur i rysk litteratur, och det är sällan i hjälterollerna vi ser en tjinovnik. Och ryssars föreställning om tjinovniki präglas inte bara av romaner utan misstänker jag egen erfarenhet av lättja, inkompetens och oförklarlig nit på vissa områden.

Därför fnissar jag mig igenom inlägget We Await You, Merry Gnome som berättar om hur en affisch om en barnpjäs med just detta namn  avlägsnades Omsk iför presidentens besök. Tjinovnikerna ville undvika att den inte så högväxta presidenten skulle ta illa upp.

När man läser om de tragikomiska ryssländska försöken att behaga makthavarna, kan man ju ocksÃ¥ ha i minnet hur man i Göteborg mÃ¥lade en sida av alla hus i Hjällbo (eller nÃ¥got liknande)  inför EU-toppmötet 2001. Politikerna skulle Ã¥ka förbi och se pÃ¥ förorten… Ã…terstÃ¥r att se vilka potemkinkulisser som kommer att resas i Stockholm inför det där bröllopet i juni.

Du sköna nya film

Snurrig man med filmkamera

Vid vagnhallen Majorna i Göteborg finns ett hus med en fasadmålning på barn som hoppar rep och texten Bostads AB Nutiden 1929. Jag brukade stå och titta fascinerad på den där fasaden, slagen av att 1929 en gång i tiden var just nutiden, och att de där barnen som väl var i min farfars ålder representerande framtiden. 1920-talet var i stora delar av världen ett hoppfullt decennium, kriget var över och nu skulle en ny värld byggas. (Att det blev depression och krig av det hela gör det på något vis ännu mer rörande.)

Allra tydligast slås man av hoppfullheten och framåtandan i det sovjetiska 1920-talet. Nu skulle de bygga socialismen, och saker och ting hade inte seriöst börjat gå åt helvete än. Visst fanns idén om den ljusnande framtiden med långt längre i den sovjetiska propagandan, men på 1920-talet hade den ännu inte börjat klinga så tomt som den kom att göra senare.

Det är denna hoppfullhet som slÃ¥r mig när jag, genom kursen jag för tillfället gÃ¥r, för första gÃ¥ngen bekantar mig med Dziga Vertov,  en Sovjetisk filmskapare, som ställde sina talanger – och sitt namn – i revolutionens tjänst. Han var född som Denis Abelevitj Kaufman men tog sig ett revolutionärt artistnamn. Dziga är ukrainska för snurra (leksaken) och Vertov kommer av det ryska vertet’ som ocksÃ¥ det har med rotation att göra.

Filmiskt var han ocksÃ¥ revolutionerande: ”filmhistorien börjar och slutar med Vertov” som vÃ¥r föreläsare, kanske lite tillspetsat, uttryckte det hela. Tillsammans med gruppen kinoglaz (glaz betyder öga) grundlade han pÃ¥ tidigt 20-tal principen att filmen skulle överrumpla livet, fÃ¥nga det som det är. Vertov var en av de första som använde sig av dolda kameror. DÃ¥tidens filmutrustning var stor och högljudd, sÃ¥ för att kunna filma med dold kamera var de tvugna att distrahera de filmade med nÃ¥got ännu större och högljuddare.  De kunde ocksÃ¥ lÃ¥tsas filma nÃ¥got annat, och filmade sedan folkets reaktion när de tittade pÃ¥ filminspelningen.

Vertov motsatte sig en narrativ struktur. Han menade att filmen inte skulle efterlikna litteraturen, eftersom fiktion  var ett opium för folket. Istället var hans filmskapande fragmentariskt, han filmade scener ur vardagslivet och byggde upp en bank, ett arkiv, med bilder från livet i Sovjetunionen.Den som blev ansvarig för att ge hans klipp någonslags ordning och struktur, att sammanfoga dem till en film, var Vertovs fru – Elizaveta Svilova.

Filmen Sjestaja tjast’ mira (En sjättedel av världen, den del av jordens yta Sovjetunionen upptog) frÃ¥n 1926 var en beställning av Gostorg – den statliga utrikeshandeln. De hade tänkt sig en enkel reklamfilm – men det var inte vad Vertov hade tänkt sig . Istället gjorde han en film som skulle visa sovjetmedborgarna vad de hade. En sjättedel av världen tillhörde dem! Filmen fokuserar till stor del pÃ¥ det exotiska – Sibirien och Centralasien, snö, renar, kostymer och ritualer. Man han vill visa det universella – alla sovjetmedborgarna arbetar! De är inbegripna i produktion. Vertovs arbetsssätt gör att det inte finns nÃ¥gon kanonisk version, det finns massor av varianter. Vertov sprängde alla budgetar, och kunde inte förstÃ¥ finansiärernas frustration över att det inte blev nÃ¥gon film. Han hade ju gjort massor av filmer! Och hans filmade arkiv skulle kunna användas för att göra ännu fler.

Film i statens tjänst är naturligtvis inte oproblematisk, särskilt inte när staten är den sovjetiska diktaturen. Vertov har till och med liknat filmskapandet vid GPU (säkerhetstjänsten 1922–34), även om han skildrar dem mer naivt: upptäckare, undersökare, bringare av klarhet. Den här kopplingen kastar dock naturligtvis sin skugga över den tidiga sovjetiska filmen.

Efter att han fÃ¥tt sparken för sin brist pÃ¥ ekonomisk disciplin under arbetet med En sjättedel av världen lämnade Vertov Moskva för Charkov. Där producerade han vad som idag betraktas som hans främsta verk: Mannen med filmkameran och Entusiasm – Donbass’ symfoni, en tidig ljudfilm:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=UWuxjCHX5Ig&hl=sv_SE&fs=1&]

Döden i Ryssland

Piskarevskojekyrkogården i S:t Petersburg där en halv miljon av offren för belägringen 1941–1944 är begravda.

Man fÃ¥r lite konstiga blickar när nÃ¥gon frÃ¥gar vad den tjocka boken man hÃ¥ller pÃ¥ och läser handlar om, och svaret är ”döden i Ryssland”. Det finns nu fÃ¥ länder som haft sÃ¥ mycket död som Ryssland under det senaste seklet, och allt detta lidande täcks in i Catherine Merridales intressanta Night of Stone: Death and Memory in Twentieth-Century Russia. Eller ja, ska vi vara petiga sÃ¥ är det faktiskt Sovjetunionen det till största delen handlar om, och en stor del av all denna död skedde i vad som idag är andra självständiga stater. Inte minst Ukraina, varifrÃ¥n Merridale har en stor del av sin empiri.

Night of Stone är en historieskrivning som riktar in sig på de mörkare sidorna av Sovjetunionens historia, och hur detta hanteras idag. Ryssland har faktiskt haft så mycket död, att trots att man förlorade minst dubbelt så många i första världskriget som Storbritannien gjorde, är detta, tvärtemot den brittiska krigskulten, ett krig som knappt någon minns. Det finns faktiskt inte ett endaste monument till första världskriget i Ryssland! För miljoner döda i det kriget till trots, så skulle revolution, inbördeskrig och svält helt överskugga det. Sedan fortsatte det med mer svält, terror och utrensningar innan det var dags för 1900-talets största katastrof: andra världskriget där minst 25 miljoner sovjetmedborgare förlorade livet. Och sedan var det svält igen. De har, kort sagt, inte haft det lätt. Därför är det intressant att Merridale, till sin egen förvåning, konstaterar att trauma är nästan helt frånvarande i dagens Ryssland.

Boken bygger pÃ¥ Merridales egna intervjuer med veteraner och offer för utrensningen. I framförallt sista kapitlet delar hon med sig av hur hon pÃ¥verkats av mötet med dem. Ett kapitel handlar om (gamla) ryska föreställningar om döden, och det handlar ocksÃ¥ om man i det sena Sovjetunionen och efterföljarstater försökt handskas med all denna död i det förflutna. Inte minst tar organisationen Memorial upp en del utrymme. Delvis är det dock en ganska traditionell historieskrivning, och det är den delen som är minst intressant. Inte för att Merridale gör det dÃ¥ligt, men för att det har gjorts förut. Den stora terrorn skildras t.ex. mer ingÃ¥ende i den nyare The Whisperers av Orlando Figes (som nu ocksÃ¥ finns i svensk översättning med titeln De som viskade). Om andra världskriget har Merridales själv senare skrivet en bok, Ivan’s War. Den är pÃ¥ gÃ¥ng i svensk översättning och ges ut under namnet Ivans krig av Historiska media.

Jag hade velat ha mer av Merridales samtida material och mer om föreställningar om döden. Men det speglar kanske mest mina intressen. Night of Stone är en mycket läsvärd bok, som dessvärre är lite svår att få tag på.

En riktig hjälte?

SÃ¥ här lite i skuggan av valet passade Ukrainas avgÃ¥ende president häromveckan pÃ¥ att i elfte timmen av sin mandatperiod att ge utmärkelsen ”Ukrainas hjälte” till Stepan Bandera.

”Ukrainas hjälte” är en uppföljare till Sovjetunionens hjälte, men Bandera hade aldrig kommit pÃ¥ frÃ¥ga för den senare utmärkelsen. Han ledde nämligen en nazianstruken anti-sovjetisk nationaliströrelse under andra världskriget. Jusjtjenko har gjort det till nÃ¥got av sitt signum att rehabilitera nationalister och kolloboratörer. Den här utmärkelsen valde han dessutom lämpligt nog att dela ut nära inpÃ¥ minnesdagen för förintelsen.

Som man t.ex. kan läsa i Washington Post är det föga förvÃ¥nande inte sÃ¥ att organisationer som Wiesenthalcentret jublar… Jag misstänker att logiken min fiendes fiende är min vän ligger bakom. Det är en logik som sällan leder till kloka beslut, vilket med all önskvärd tydlighet illustreras av det här fallet.