Flera nyanser av brunt

I det senaste, som tyvärr ocksÃ¥ är det sista, numret av Kultura är temat Images of Fascism in Contemporary Russian Culture. Fokus är mestadels pÃ¥ film, men det handlar även om musik och mer generell samhällsanalys. Artiklarna, särskilt de inledande analyserna, diskuterar mÃ¥ngtydigheten i begreppet fascism. Benämningen pÃ¥ fienden under andra världskriget var alltid fascism, och under efterkrigstiden gick viss inflation i begreppet som fick beteckna alla sovjetstatens ideologiska fiender. Fascistiska symboler var därför ett tacksamt provokationsmedel och det finns därför en ”humoristisk fascism” i Ryssland, exemplifierad bland annat av nationalbolsjevikiska partiet, där det ibland är oklart vilket ideologiskt innehÃ¥ll som finns bakom masken. Och i tillägg finns en skrämmande stor förekomst av högerextremt vÃ¥ld.

I någon av artiklararna skymtar hypotesen att just det sovjetiska användandet av begreppet fascism har försvårat erkännandet av problemet med högerextrema grupper inom Ryssland. Hur kan det finnas fascism mitt ibland oss? Det är onekligen något av en paradox med ryska nynazister, men det finns alltför många av dem. Ytterligare försvårande är att den officiellt sanktionerade patriotismen ibland kan vara svår att skilja från mer fascistoida uttryck. Något som, tycker jag, blir tydligt i samband med den nya högtiden nationella enighetsdagen i november.

Kultura är en skrift som getts ut  med fyra nummer per år av Forschungsstelle Osteuropa (Univeristetet i Bremen) på tyska och engelska (eftersom min tyska tyvärr är dålig är det den senare varianten jag benyttar mig av) med korta, lättfattliga texter av forskare med kulturella perspektiv på Ryssland.

Minnesdagar

Lentotjka leningradskoj pobedy

Min handledare har en teori om att avgörande händelser har en tendens att ske vissa dagar. Den 11 september är en uppenbar sådan dag. Den dag som fick honom att lansera denna teori var dock dagens datum, och då tänkte han inte på att en ovanligt stor del av min bekantskapskrets verkar fylla år idag.

Han har en tendens att se mönster väldigt snabbt, min gode handledare, men den 27 januari är ett datum som förbinder två av mänsklighetens mörkaste episoder även om de har mer gemensamt än detta datum.  I Sverige är dagen mest känd som förintelsedagen. Den passerar relativt obemärkt förbi, det var en mycket liten minoritet av mina kollegor som kunde komma på vad det är för dag idag, men jag såg att SvD har ett antal artiklar om det på förstasidan på nätet. Datumet är valt eftersom det var den 27 januari 1945 som de sovjetiska soldaterna öppnade Auschwitz och hemskheterna där kunde visas upp för världen.

Ett år tidigare skedde en annan befrielse. Den 27 januari 1944 lyftes slutligen den nästan 2,5 år långa belägringen av Leningrad. Att det är få i Sverige som vet vilken dag det skedde är kanske inte så märkligt, men förfärande många har aldrig ens hört talas om att Leningrad var belägrat,  är ovetande om det fruktansvärda lidande som pågick i Leningrad under de åren, om svälten, om de nästa overkliga dödstalen. Bara på Piskarevskojekyrkogården i staden norra förorter är över en halv miljon människor begravda.

I St Petersburg högtidlighålls naturligtvis denna befrielsedag. Till förra året, då det var 65-års jubileum instiftades några nya traditioner. Den ena är bandet som ni kan se på bilden. Inspirerad av populariteten hos St Georgijbandet, skapades Lentotjka Leningradskoj Pobedy. Det är baserat på bandet till medaljen för Leningrads försvar. Klockan 20.00 i kväll genomförs aktionen Svetja pamjati – minnesljus. Då tänds ljus till minne av alla de som dog under belägringen och den metronom som kunde höras slå med 60 slag per minut under belägringen, den har kallats stadens hjärtslag, kommer åter ljuda över staden.

Den osynliga staden

Gryning över sjön Svetlojar där man ska kunna skymta Kitezj i dimman...

Åkte genom ett vitt sagolandskap imorse på väg till kontoret för första gången i år. I öronen hade jag ett av de otaliga podradioprogram som jag inte hunnit lyssna på, och som om vädret inte varit nog för att hjälpa mig med omställningen från antipoderna, så handlade förra veckans avsnitt av Vetenskapsradion forum om den osynliga staden Kitezj vid sjön Svetlojar i Ryssland. Legenderna om staden som klarade sig från tatarernas invasion genom att bli osynlig har ända sedan medeltiden varit många i Ryssland. Kitezj är föremål för pilgrimsfärder, temat för en opera av Rimskij-Korsakov och motiv dikter och målningar (då i synlig form). Om staden gissningsvis är en legend, så är sjön Svetlojar alldeles verklig och belägen ca 17 mil från Nizjnij Novgorod.

Bilden kommer från ryska wikipedias artikel om Kitezj, där finns också gott om hänvisningar kring hur Kitezj figurerat i konst och folklor.

En australiensisk sommarinstitution

Måsen verkade nöjd, så den håller förmodligen på Pakistan.

Söndagen 3 januari 2010 är ett historiskt datum. En dag dÃ¥ vi ägnade oss Ã¥t en äkta australisk sommarinstitution, det var dagen för min första närkontakt med live-cricket. Platsen var Sydney Cricket Ground, där Australien dagen till ära uppvisade sin sämsta öppningsdag av en testmatch pÃ¥ 10 Ã¥r: 127 all out. MotstÃ¥ndarlaget Pakistan stod däremot för ”superb bowling”. Nu efter dag tvÃ¥, har Pakistan 9/331 och alltsÃ¥ en ledning pÃ¥ 204 runs. Jag misstänker att dessa siffror inte säger större delen av min läsekrets särskilt mycket. Jag är dock ganska nöjd med att de tillslut i nÃ¥gon utsträckning ha deschiffrerat mysteriet cricketresultat, och kommer benytta mig av minsta anledning att fÃ¥ demonstera mina nyvunna kunskaper.

Cricket är inte bara lÃ¥ngsamt, det är ocksÃ¥ svÃ¥rbegripligt. Groucho Marx lär halvvägs in i en cricketmatch frÃ¥gat när den skulle börja. För att undvika sÃ¥dana grodor ägnades tÃ¥gresan frÃ¥n Melbourne Ã¥t boken ”How to catch a cricket match”. I denna kan man läsa följande defintion av cricket, myntad av en god vän till författaren:

‘Oh, I know all about cricket,’ he says. ‘You wear white clothes or pyjamas and first you’re ”in” and then you’re ”out”. Like Waiting for Godot, it takes a long time, nothing happens, and there’s usually rather a good tea.’

Cricket är en fantastiskt otidsenlig sport. En testmatch kan hÃ¥lla pÃ¥ i fem dagar och när de väl har spelat i fem dagar sÃ¥ slutar det ganska ofta oavgjort. Testserien Australien-Pakistan som pÃ¥gÃ¥r just nu gÃ¥r över 5 matcher, det innebär potentiellt 25 dagars spel  ibland är en match över pÃ¥ fyra dagar) för att fÃ¥ fram en vinnare. Man mÃ¥ste älska det. Det blir ännu bättre av att sporten dessutom har positionen ”silly mid-on” (det lÃ¥ter ju en aning festligare än back eller mittfältare), kastet ”googly”, att en slagman kan fÃ¥ i hop ett ”century” om det gÃ¥r bra, eller bli en ”golden duck” om det gÃ¥r riktigt dÃ¥ligt. GÃ¥rdagen sÃ¥g en chokerande sÃ¥dan gyllene anka: australiens kapten Ponting, av vissa ansedd den bästa slagmannen i cricketvärlden just nu, Ã¥kte ut pÃ¥ sitt första slag. Killen som Ã¥kte ut innan hade dessutom blivit en vanlig anka (han gjorde ett antal slag, men fick inte ihop nÃ¥gra runs). De australiska flaggorna slokade betänkligt i duggregnet. (Matchen var 3 timmar försenad pÃ¥ grund av ett ytterst lätt regn, och det här är alltsÃ¥ en sport som är uppfunnen i England…)

Just långsamheten gör det hela,  kanske något förvånande, till en utmärkt åskarsport. Men behöver nämligen inte vara fullständigt koncentrerad på det som försegår på planen hela tidan. Och skulle man råka missa något, så var det säkerligen inte matchavgörande. Det är definitivt inte lika illa som råka blunda när matchens enda mål kommer om man går på fotboll.