Aussie wildlife

Husspindeln Knut

Det var inte det första han sÃ¥g, men C hade inte varit i mitt lilla hus särskilt länge innan han tittade upp i taket och sa ”eeh, brukar den där vara där?”. Uppe i ena hörnet satt nämligen en enorm spindel. Jag förnekade att jag sett den tidigare, men lät tydligen sÃ¥pass obekymrad att han anklagade mig för att vara ytterst ouppmärksam. ”VadÃ¥” tyckte jag, ”det är en huntsman de är inte farliga. De hÃ¥ller andra, farliga, spindlar borta.” C googlade pÃ¥ huntsmans och fick 1. bekräftat att det var en sÃ¥dan (godkänt till mina kunskaper om australisk fauna alltsÃ¥) 2. fram att de faktiskt är giftiga, men inte dödligt. Om man blir biten kan man drabbas av ”prolonged pain, inflammation, headache, vomiting and irregular pulse rate”. Och 3. att deras favoritmat är kackelackor. Och är det nÃ¥got C inte gillar är det kackelackor. Han bestämde sig för att kalla spindeln för Knut och förlikade sig med dess närvaro.

Jag hade förlikat mig med hans närvaro redan innan jag märkte den. Av någon anledning är spindlar ungefär det enda av australiens ökända djurliv som jag inte är rädd för. Att det här landet är fullt av farliga djur har väl inte undgått någon, och jag ska erkänna att minsta prassel i buskagen brukar göra mig lätt nervös. Vi ska inte börja tala om ormarna. Australien lär ha 19 av världens 20 giftigaste ormar. Det är tack och lov inte så troligt att jag kommer stöta på någon. Men bara blotta tanken är nog för att få mig att vilja ta första bästa plan hem. Och man ska inte tänka på hajarna när man doppar fötterna i Stilla havet. Fast när man är på en strand som heter Shark Beach är det svårt att låta bli, och man tänker att det där nätet sitter nog där av en anledning.

Ibisarna förbereder en attack.

Ibisarna gör sig redo för attack.

Det läskigaste djuret jag hittills stött pÃ¥ är dock ibisfÃ¥glarna. De mÃ¥ anses heliga i Egypten men här är de nÃ¥got av en plÃ¥ga. De hänger som duvor eller mÃ¥sar i parker och pÃ¥ ställen där de tror sgig kunna stjäla mat frÃ¥n människor. Bara det att de är mycket större och har en väääldigt lÃ¥ng näbb. Usch. SÃ¥ här pÃ¥ hemmaplan finns dock inga ibisar, och jag har suttit med kameran beredd pÃ¥ bakgrÃ¥den flera gÃ¥nger för att försöka fÃ¥nga det vanligaste lokala djuret – de väldigt oläskiga smÃ¥ geckoödlorna.

I förra veckan var jag i Brisbane. Hundra mil norr ut och hundra mil mer tropiskt. (Sub)tropikerna är så fulla av liv att det är nästan löjligt. Framförallt natten tycks koka av både småkryp och större varelser. Det är fullt av ljud, surranden och prassalanden. Myggor, geckos och possums lurar överallt. Och både här och där skränande kråkor, som låter som misshandlade barn (eller nästan som Katten Kirk).

Och så finns ju alla de där djuren som man gärna vill se (på lite lagon avstånd). Som kängurur och papegojor. Och eftersom de är ungefär lika ovanliga som rådjur och sparvar i Sverige så ser man en del. Men det upphör ju inte vara roligt. Och ödlor. Och i fredags i Brisbane såg jag en platypus. Visserligen bakom glas men de är så ovanliga så det är ändå något av en sensation.