De blå bergen

‘Last time you called you said you were going to come to the mountains with me, or did you forget that too?’ ‘Well I’m writing a book about Sydney.’ ‘The Blue Mountains are part of Sydney.’ ‘Sherry, it’s eighty miles to Katoomba.’ ‘Jesus, Peter, the mountains are the jail walls of Sydney. They are connected, physically, geologically, dramatically. You cannot write about Sydney and leave out the Blue Mountains.’ (Peter Carey, 30 days in Sydney)

Australien är inte bara den minsta utan också den plattaste kontinenten. Det finn inte direkt några Mount Everests eller ens Kilemanjaros som sträcker sig mot skyn här. Geologiskt, så är kontinenten urgammal. Alla berg är väl eroderade. För de första europeerna utgjorde de ändå svåra hinder, vilket väl reflekteras i namnet på Australiens mest kända bergskedja: the Great Dividing Range. Den del av denna kjedja som är närmst Sydney kallas för Blue Mountains. Bergen kallas blå eftersom det hänger en dimma av eucalyptusånga över skogarna som ger ett blåaktigt skimmer. Bergstopparna beskrivs bättre som platåer där åar och bäckar genom årtusenden grävt djupa dalar, och även om bergen inte är så höga så är klippväggarna branta. Det var inte förrän en expedition 1813 testade att försöka följa bergsryggarna snarare än dalarna som nykomlingarna lyckades ta sig över och slättlandet bortom bergen öppnades för nybyggare.

De smÃ¥ städerna i bergen ligger som ett pärlband pÃ¥ en av bergsryggarna förbundna av järnväg (som är en del av Sydneys pendeltÃ¥gsnätverk) och the great western highway. Sedan mitten av 1800-talet har det varit ett populärt utflyktsmÃ¥l för Sydeysiders, och det finns en väl utbyggd turistinfrastruktur.  Numera är omrÃ¥det världsarvsklassat. Vid mÃ¥nga av de spektakulära utkikspunkterna kan man begrunda utsikten tillsammans med en kopp kaffe, en öl eller en bit mat. Du kommer inte känna dig ensam där du stÃ¥r och beundrar ”the three sisters”, den mest kända formationen. Ett enormt nät av vandringsleder genomkorsar nationalparken, och det finns slingor för alla. Korta rullstolsanpassade och lÃ¥nga mer krävande.

Skogen man gÃ¥r genom är tydligen en ‘kall’ regnskog. Det är betydligt kyligare klimat i bergen än i Sydney, och inte är det särskillt blött heller sÃ¥ jag känner mina förutfattade meningar om vad en regnskog är smulas sönder. Under gÃ¥rdagens ‘bushwalk’ tillsammans med en av doktoranderna här och hennes syster var vi dock inte nere i regnskogens ‘golv’. Rundan vi gick – the National pass – höll sig pÃ¥ mellan nivÃ¥n. Stigen gick nämligen mitt pÃ¥ bergsväggen, eller ja, det känns fel att kalla det stig. Den var knappast inte upptrampad, den var uthuggen. Med lÃ¥nga branta trappor för att komma mellan de olika nivÃ¥erna och uppbyggda steg för att kunna korsa bäckar och vattenfall. Det var inte sÃ¥ att man kände sig ensam där heller, det var ganska tydligt att vi bafann oss mitt i en enorm turistattraktion (fast jämfört med lämmeltÃ¥get till Preikestolen utanför Stavanger var det ganska ödsligt) även om det var en ganska tuff 4-timmars tur. Men fint var det, och ont i lÃ¥ren har jag idag efter allt trappklättrandet.