Jul i antipodena

Det har varit lite dÃ¥ligt med julstämning i Ã¥r mÃ¥ste erkännas. Det känns inte helt rätt med jul när man just passerat sommarsolstÃ¥ndet. Juldekorationerna är likadana som hemma, med snögubbar och pÃ¥pälsade tomtar mitt i grönskan och ”I’m dreaming of a white Christmas” skvalande ur högtalare. Och även om jag lite avundssjukt har läst alla rapporter om en vit jul i Sverige sÃ¥ skulle jag bli djupt oroad om det började snöa här. Juldagsfirandet hemma hos en kollega hade förresten uppenbara likheter med midsommar, det serverades jordgubbar, det regnade och man satt i trädgÃ¥rden i lite för tunna kläder och smÃ¥frös… Här kommer tvÃ¥ stämningsbilder frÃ¥n jul i Sydney:

Fläktar istället för levande ljus på midnattsmässan i Sydney. Välbehövligt, men lite mindre stämningsfullt...

Julgran av tomma plastflaskor

Aussie wildlife

Husspindeln Knut

Det var inte det första han sÃ¥g, men C hade inte varit i mitt lilla hus särskilt länge innan han tittade upp i taket och sa ”eeh, brukar den där vara där?”. Uppe i ena hörnet satt nämligen en enorm spindel. Jag förnekade att jag sett den tidigare, men lät tydligen sÃ¥pass obekymrad att han anklagade mig för att vara ytterst ouppmärksam. ”VadÃ¥” tyckte jag, ”det är en huntsman de är inte farliga. De hÃ¥ller andra, farliga, spindlar borta.” C googlade pÃ¥ huntsmans och fick 1. bekräftat att det var en sÃ¥dan (godkänt till mina kunskaper om australisk fauna alltsÃ¥) 2. fram att de faktiskt är giftiga, men inte dödligt. Om man blir biten kan man drabbas av ”prolonged pain, inflammation, headache, vomiting and irregular pulse rate”. Och 3. att deras favoritmat är kackelackor. Och är det nÃ¥got C inte gillar är det kackelackor. Han bestämde sig för att kalla spindeln för Knut och förlikade sig med dess närvaro.

Jag hade förlikat mig med hans närvaro redan innan jag märkte den. Av någon anledning är spindlar ungefär det enda av australiens ökända djurliv som jag inte är rädd för. Att det här landet är fullt av farliga djur har väl inte undgått någon, och jag ska erkänna att minsta prassel i buskagen brukar göra mig lätt nervös. Vi ska inte börja tala om ormarna. Australien lär ha 19 av världens 20 giftigaste ormar. Det är tack och lov inte så troligt att jag kommer stöta på någon. Men bara blotta tanken är nog för att få mig att vilja ta första bästa plan hem. Och man ska inte tänka på hajarna när man doppar fötterna i Stilla havet. Fast när man är på en strand som heter Shark Beach är det svårt att låta bli, och man tänker att det där nätet sitter nog där av en anledning.

Ibisarna förbereder en attack.

Ibisarna gör sig redo för attack.

Det läskigaste djuret jag hittills stött pÃ¥ är dock ibisfÃ¥glarna. De mÃ¥ anses heliga i Egypten men här är de nÃ¥got av en plÃ¥ga. De hänger som duvor eller mÃ¥sar i parker och pÃ¥ ställen där de tror sgig kunna stjäla mat frÃ¥n människor. Bara det att de är mycket större och har en väääldigt lÃ¥ng näbb. Usch. SÃ¥ här pÃ¥ hemmaplan finns dock inga ibisar, och jag har suttit med kameran beredd pÃ¥ bakgrÃ¥den flera gÃ¥nger för att försöka fÃ¥nga det vanligaste lokala djuret – de väldigt oläskiga smÃ¥ geckoödlorna.

I förra veckan var jag i Brisbane. Hundra mil norr ut och hundra mil mer tropiskt. (Sub)tropikerna är så fulla av liv att det är nästan löjligt. Framförallt natten tycks koka av både småkryp och större varelser. Det är fullt av ljud, surranden och prassalanden. Myggor, geckos och possums lurar överallt. Och både här och där skränande kråkor, som låter som misshandlade barn (eller nästan som Katten Kirk).

Och så finns ju alla de där djuren som man gärna vill se (på lite lagon avstånd). Som kängurur och papegojor. Och eftersom de är ungefär lika ovanliga som rådjur och sparvar i Sverige så ser man en del. Men det upphör ju inte vara roligt. Och ödlor. Och i fredags i Brisbane såg jag en platypus. Visserligen bakom glas men de är så ovanliga så det är ändå något av en sensation.

De blå bergen

‘Last time you called you said you were going to come to the mountains with me, or did you forget that too?’ ‘Well I’m writing a book about Sydney.’ ‘The Blue Mountains are part of Sydney.’ ‘Sherry, it’s eighty miles to Katoomba.’ ‘Jesus, Peter, the mountains are the jail walls of Sydney. They are connected, physically, geologically, dramatically. You cannot write about Sydney and leave out the Blue Mountains.’ (Peter Carey, 30 days in Sydney)

Australien är inte bara den minsta utan också den plattaste kontinenten. Det finn inte direkt några Mount Everests eller ens Kilemanjaros som sträcker sig mot skyn här. Geologiskt, så är kontinenten urgammal. Alla berg är väl eroderade. För de första europeerna utgjorde de ändå svåra hinder, vilket väl reflekteras i namnet på Australiens mest kända bergskedja: the Great Dividing Range. Den del av denna kjedja som är närmst Sydney kallas för Blue Mountains. Bergen kallas blå eftersom det hänger en dimma av eucalyptusånga över skogarna som ger ett blåaktigt skimmer. Bergstopparna beskrivs bättre som platåer där åar och bäckar genom årtusenden grävt djupa dalar, och även om bergen inte är så höga så är klippväggarna branta. Det var inte förrän en expedition 1813 testade att försöka följa bergsryggarna snarare än dalarna som nykomlingarna lyckades ta sig över och slättlandet bortom bergen öppnades för nybyggare.

De smÃ¥ städerna i bergen ligger som ett pärlband pÃ¥ en av bergsryggarna förbundna av järnväg (som är en del av Sydneys pendeltÃ¥gsnätverk) och the great western highway. Sedan mitten av 1800-talet har det varit ett populärt utflyktsmÃ¥l för Sydeysiders, och det finns en väl utbyggd turistinfrastruktur.  Numera är omrÃ¥det världsarvsklassat. Vid mÃ¥nga av de spektakulära utkikspunkterna kan man begrunda utsikten tillsammans med en kopp kaffe, en öl eller en bit mat. Du kommer inte känna dig ensam där du stÃ¥r och beundrar ”the three sisters”, den mest kända formationen. Ett enormt nät av vandringsleder genomkorsar nationalparken, och det finns slingor för alla. Korta rullstolsanpassade och lÃ¥nga mer krävande.

Skogen man gÃ¥r genom är tydligen en ‘kall’ regnskog. Det är betydligt kyligare klimat i bergen än i Sydney, och inte är det särskillt blött heller sÃ¥ jag känner mina förutfattade meningar om vad en regnskog är smulas sönder. Under gÃ¥rdagens ‘bushwalk’ tillsammans med en av doktoranderna här och hennes syster var vi dock inte nere i regnskogens ‘golv’. Rundan vi gick – the National pass – höll sig pÃ¥ mellan nivÃ¥n. Stigen gick nämligen mitt pÃ¥ bergsväggen, eller ja, det känns fel att kalla det stig. Den var knappast inte upptrampad, den var uthuggen. Med lÃ¥nga branta trappor för att komma mellan de olika nivÃ¥erna och uppbyggda steg för att kunna korsa bäckar och vattenfall. Det var inte sÃ¥ att man kände sig ensam där heller, det var ganska tydligt att vi bafann oss mitt i en enorm turistattraktion (fast jämfört med lämmeltÃ¥get till Preikestolen utanför Stavanger var det ganska ödsligt) även om det var en ganska tuff 4-timmars tur. Men fint var det, och ont i lÃ¥ren har jag idag efter allt trappklättrandet.

Burley Griffins park

Canberras centrala axel mellan parlamentet och krigsmonumentet.

Efter 71 timmars ingående empiriska studier har jag kommit till följande slutsats: Australiens huvudstad Canberra är inte en stad, det är en park. En gigantiskt sådan. Den har vissa likheter med ett nöjesfält, men istället för karuseller har den mer högtidliga attraktioner som museum, monument och arkiv. Vissa skulle kanske säga att det är mer som ett zoo, där de märkliga politikerdjuren är den mest framträden arten i bestånden. Andra skulle kanske säga att det är politiken som är berg-och-dalbanan, det har nästan kännts så med de senaste dagarnas turer runt utsläppsrättigheter och det liberala partiets ledning.

Varje park/nöjesfält/zoo behöver ocksÃ¥ matställen, souvenirförsäljare och övernattningsmöjligheter. Därför desigande landskapsarkitekt Burely Griffin en liten del av sin park sÃ¥ att det skulle se ut som ett stadscentrum. Det verktyg han använde sig av allra mest i planläggandet var yta. Han var ocksÃ¥ väldigt förutseende i sÃ¥ motto att han redan 1912 ritade nÃ¥got som perfekt lämpar sig för det som skulle bli australiensarnas favorittransportmedel: bilen. (Försök inte att ta dig runt Canberra till fots.) De enorma avenyerna som binder samman attraktionerna fästs vid bergen som omger staden, och sätter en punkt allra mest i fokus – parlamentet pÃ¥ Capital Hill. Märkligt nog tog det extra lÃ¥ng tid för just denna att bli byggd, det nuvarande parlamentshuset som fullbordade Griffins park invigdes inte förrän 1988.

Parken Canberra omges av vidsträckta förorter, där bor de som mÃ¥ste Ã¥ka in till parken varje dag. Men själva parken är naturligtvis inte designad för att bo i, det är inte parker. Canberra är främst tänkt för tillfälliga besökare. Namnet kommer frÃ¥n kanberra som ska vara ett lokalt aboriginskt ord för mötesplats, och ”Where the nation meets” är parkens slogan. Vissa av de tillfälliga besökarna kommer ofta och stannar ganska länge – jag tänker här främst pÃ¥ politikerna. Andra är mer tillfälliga, som de skolresor som federationen sponsrar under förutsättning att barnen besöker minst tre av samväldets (det australiensiska alltsÃ¥, Australien är en federation med 6 delstater och 2 territorier) mÃ¥nga attraktioner i parken. Ett populärt val är Australian War Memorial, som tar emot 700-1500 skolbarn per dag.

Canberra är en riktigt fin park, storslagen med pampiga byggnader, många (gulbruna) grönområden en konstgjord sjö med svarata svanar och massor av papegojor. Det enda som egentligen saknas är spunnet socker och popcorn.