På väg mot sydost (långt)

I morgon åker jag till Sydney för att jobba ett tag. Jag är en del av ett utbyte min institution har med University of Western Sydney. Därför kommer det inte handla så mycket om Ryssland här framöver, men den som till äventyrs är intresserad av att höra om mina öden och äventyr på andra sidan jorden kan fortsätta läsa.

Dagens boktips

Såg när jag strosade runt i bokhandeln förut idag att Orlando Figes the Whisperers har blivit översatt till svenska. Historiska media har gett ut den under titeln De som viskade. En förvisso maffig tegelsten till bok, men riktigt intressant om stalintidens terror. Figes har arbetat på boken tillsammans med människorättsorganisationen memorial. Här kan den som vill läsa vad jag skrev om The Whisperers efter att jag läst den förra sommaren.

Uppdate: Vetenskapsradion Historia hade 5/11 en intervju med Orlando Figes om boken och projektet. Lyssna på det här.

Till släktens försvar

En kollega uppmärksammade mig pÃ¥ ett inlägg David Nessle skrivit om Stalins sonson som stämt tidningen Novaja Gazeta eftersom de haft mage att pÃ¥stÃ¥ att hans farfar var en massmördare. Domstolen gick, tack och lov, inte pÃ¥ hans linje. Om man vill, kan man även läsa om fallet hos Novaja gazeta och jag vet att jag läst en artikel  pÃ¥ svenska eller engelska men jag kan tyvärr inte hitta det igen…

Trött och uppgiven

Jag tror att Nils-Eric Sahlin, professor i medicinsk etik vid Lunds universitet, filosof och riskforskare, slår huvudet på spiken när han i dagens SvD berättar om hur människor fattar beslut och gör riskbedömningar. (Han sägs dessutom luta sig mot de senaste 50 årens forskning.) Jag tror det gäller för fler aspekter av hur människor uppfattar världen, samt hur de debatterar:

Vi är snabba pÃ¥ att skaffa oss en hypotes som det sedan är svÃ¥rt att fÃ¥ oss att överge. […] Vi lyssnar pÃ¥ de experter som stärker den egna tron.

Privatmoral och bananer

I dag har den omdiskuterade dokumentärfilmen Bananas!* svensk biopremiär. Jag såg den på Norrköpings filmfestival Flimmer i onsdags och kan för en gångs skull känna mig uppdaterad i mediedebatten. Och jag vill aldrig mer äta bananer.

”Privatmoral” brukade vänsterpartisterna i studentkÃ¥rsfullmäkte fnysa om nÃ¥gon kommenterade macdonaldspÃ¥sarna de allt som oftast hade med sig till sammanträde. Jag kan ha viss sympati för grundhÃ¥llningen; att viktiga frÃ¥gor ska hanteras pÃ¥ en samhällelig nivÃ¥ och inte vara beroende av enskildas förmÃ¥ga att sätta sig in i frÃ¥gor och välja andra, ofta dyrare, alternativ. Men jag tycker inte att det är fel med lite privatmoral ibland.

Privatmoral handlar naturligtvis också om huruvida man är beredd att acceptera den kapitalistiska logiken: om man tar bort efterfrågan för produkter som är producerade på ett otillfredstälande så måste de ske ändring om de ska kunna fortsätta säljas. Framgångarna för miljö- och rättvisemärkta varor är väl ett exempel på det.

Oegentligheter i bananproduktionen är för all del inga nyheter, och Bananas!* handlar egentligen bara indirekt om det. Den direkta handlingen är en rättegång där 12 tidigare bananarbetare stämmer Dole eftersom bekämpningsmedlet gjort dem sterila. Filmens huvudperson är en Los Angelesbaserad advokat vars, låt oss kalla det privatmoral, är otroligt fascinerande och rätt långt från mina studentkårsantagonisters, och kanske även min egen.

Juan Dominguez försöker skapa rättvisa i världen genom stämningar. Han är pÃ¥ sätt och vis den amerikanska drömmen personifierad, en invandrare frÃ¥n Kuba som tagit sig fram. Han riktar sig främst till Los Angeles fattiga invÃ¥nare och tapetserar bussar med reklambudskap som ”Olyckor? Ring mig sÃ¥ stämmer vi dem.” Det här är människor som normalt aldrig skulle ha rÃ¥d att anlita en advokat, och Dominguez har därför affärsmodellen ”vinner vi inte, betalar du inte.” Den verkar varit framgÃ¥ngsrik. Han har ett stort flashigt kontor med en Julius Ceasarbyst och utsikt över Los Angeles och kör en röd ferrari.

Filmen skildrar en man med stort rättspatos som ser sig själv som David i kampen mot Goliat – storföretagen. Det är för mig ett helt nytt sätt att betrakta den i Europa sÃ¥ hÃ¥nade amerikanska stämningskulturen. Som ett sätt att skapa en bättre värld. Dominguez parhäst i filmen är den grÃ¥are advokaten Duane Miller som mÃ¥ vara mindre karismatiskt men som har ett minst lika stort rättspatos. Det är han som sköter föredragningarna i rättsalen. Han har tidigare mest arbetat med att företräda kommuner mot företag som förgiftat dricksvatten och liknande, och sammanfattar sin filosofi med ”om vi kan ställa företagen till svars, kan vi kanske fÃ¥ dem att bli ansvarstagande.”

Gå och se Bananas!* om du har möjlighet och fundera lite på vem som har ansvaret för att skapa en bättre värld.

Filmens officiella hemsida http://www.bananasthemovie.com/

DN:s recension av filmen.

Artikeln Det sekellånga kriget om bananerna.

Putin och Rysskräcken

Jag har tillslut lyssnat på serien Putin och rysskräcken som gick på P1 i somras (Jag ligger långt efter. Så många podcasts, så lite tid.) Bakom denna står Sveriges radios tidigare Moskvakorrespondent Vladislav Savic. Det är radioreportage när det är som bäst, och tyvärr verkar programmen sedan länge vara borttagna  från Sveriges radios hemsida. Man kan i alla fall läsa lite om programserien där. (Och det verkar gå att fortfarande ladda ner programmen genom att prenumerera på Radiokorrespondenterna som podcast.)

Mest fascinerande är kasten mellan hopp och förtvivlan i Rysslands utveckling sedan Sovjetunionens fall. Och så den svenske fondförvaltaren som låter som ett eko av ryska 1800-tals nihilister när han pratar om att det var nödvändigt att helt krossa sovjetsystemet för att kunna bygga upp något nytt.

S4astlivogo puti!

Här på hemmaplan har språkforskare med stor entusiasm kastat sig över sms-språk och annat där viljan att skriva korta snabba meddelanden har lett till språklig utveckling. I stort så har ju hela internetåldern fört med sig en ny typ av informell skriftlighet, det är inte direkt några officiella brev med stämpel och brevhuvuden som flyger omkring i cyberrymden, vilket innebär att det det är ett delvis nytt skriftspråk som används. I Norge har det t.ex. fått en del uppmärksamhet att många i dessa informella sammanhang skriver på dialekt, och inte på någon av de två standardmålformerna. Jag utgår från att det i Ryssland och/eller på slaviska institutioner runt om i världen riktas en intensiv uppmärksamhet mot det ryska sms-språket.

Väldigt många mobiltelefoner har inte stöd för kyrilliska bokstäver, och därför skrivs ofta sms med latinska bokstäver. Det har gjort att det uppkommit en speciell, förenklad transkriberingspraxis som för en stackars svensk som försöker lära sig ryska är sjukt förvirrande. Första gången jag fick ett sådant sms var jag tvungen att skriva tillbaka och bekänna att jag inte fattade någonting.

Ryska transkriberas olika pÃ¥ olika sprÃ¥k eftersom bokstäver inte uttals pÃ¥ samma sätt i alla sprÃ¥k. Ryska sms bygger pÃ¥ engelsk transkribering, t.ex. används oftast y där vi skulle använt j pÃ¥ svenska (”jag” blir ”ya” och inte ”ja”) och ш transkriberas sh istället för sj. Ryskan innehÃ¥ller ett stort antal bokstäver som man behöver minst tvÃ¥ bokstäver för att uttrycka med latinska, och detta försöker man i smsen undvika. Vokalerna med j-förslag tappar ofta j:et (Dostojevskij blir Dostoevsky), och vissa konsonanter ersätts med andra tecken. Lättast att genomskÃ¥da är Ð¥ (svenska ch, engelska kh) som helt enkelt skrivs med X. Till det för svenskar lite svÃ¥ruttalade Ж (svenska zj, engelska zh) använder man en stjärna: *. Mest förvirrad blev jag dock inledningsvis av att Ч (svenska tj, engelska ch)  ersätts med en fyra. Что (vad) skrivs alltsÃ¥ 4to. Det finns viss likhet mellan tecknen, det mÃ¥ste erkännas.

Det finns utrymme för individuell variation. Mjukt tecken, ь, kan utelämnas eller markeras med en appostrof. En del använder inte * för ж utan skriver helt enkelt j, vilket för en svensk faktiskt är ännu mer förvirrande eftersom vårt j inte har någonsomhelst likhet med ett tonande sche-ljud. X skrivs ibland med h istället, vilket jag antar beror på att ryssar generellt verkar tro att det är samma bokstav.

Nu är det fler och fler mobiltelefoner som man kan skriva kyrilliska bokstäver pÃ¥, sÃ¥ frÃ¥gan är om ovanstÃ¥ende ”sprÃ¥k” kommer finnas kvar framöver. Och hur ryska pÃ¥ kyrilliska kommer utvecklas i sms-sammanhang.

Brott och straff light

Som 15-åring sträckläste jag Brott och straff på mindre än ett dygn. Jag tyckte det var den bästa bok jag någonsin läst. När jag några år senare läste om den var jag inte alls lika fascinerad, men det var ändå så att när jag ytterligare några år senare började läsa ryska  var min dröm att läsa Brott och straff i original.

aga_2Jag har insett att det kommer jag nog aldrig orka. Jag kommer nog inte orka läsa om den på svenska heller. Och jag kommer nog aldrig orka ta mig igenom Bröderna Karamzov för den delen (gav upp halvvägs för många år sedan.) Däremot har jag tänkt att jag någon gång ska gå på Brott och straff-vandring när jag är i St Petersburg. Och min ursprungliga fascination för romanen är såpass stor att jag var tvungen att slå till när jag fick syn på A Gentle Axe av R. N. Morris på akademibokhandeln för ett tag sedan. Det är den första i en serie deckare som har tagit Porfirij Petrovitj, mannen som ledde undersökning av Raskolnikovs mord, som sin huvudperson.

Det förekommer flera anspelningar på Raskolnikov och den mördade pantbelånerskan i boken, men det brott som utreds här är sju resor värre. Men en hel del känns igen. Det finns en god prostituerad, en fattig student, en del filosofi och så då samma kriminalkommissarie. Jag får erkänna att jag inte minns Brott och straff tillräckligt bra för säga om han är sig lik. A Gentle Axe är naturligtvis inget litterärt mästervärk i stil med Brott och straff, men det är underhållande och välskrivet i sin genre.

En utförligare recension finns pÃ¥ It’s a crime! (or a mystery…).